Men jag tror ändå det är farligare att låta bli. Igår var minstingen och jag ute och cyklade. Jag har känt mig hängig några dagar och var trött i kroppen. Antagligen för att jag gjort mer än jag borde. Skulle jag alltid låta bli att göra saker när jag är hängig, skulle inte många saker bli gjorda. Träna mår man bra av, så det prioriterar jag. Eller ja, då när allt går bra, då mår man mycket bra. Annars mindre bra.
Ibland kan det faktiskt vara farligt. Igår ramlade jag halvvägs på cykelturen. Jag kan skylla lite på den trötta kroppen och knoppen men mest får jag skylla mig själv. När vi åkt halvvägs och det var dags att vända, det var då det hände.
Jag inväntade bilen som kom bakom. stod still. Trippade runt med en fot lös när bilen passerat. Bara det att jag trippade på fel fot. Hade knoppen varit mer med så hade den vetat att innerfoten borde vara den som inte sitter fast i pedalen. Hade kroppen varit bättre hade den hunnit ta loss den foten som satt fast innan jag ramlade. Eller la mig ner. För jag stod ju still och sedan låg jag ner.
Benet som försökte lösa ut foten tog i backen först. Med knät. Minstingen vände så klart. Han var precis framför mig. Jag kom upp ganska fort. Ingen mening att känna efter, för vi var ju bara halvvägs. Dessutom hade vi precis avslutat en låååååång nedförsbacke som vi skulle ja, tillbaka uppför.
Jag tog mig hem. Lite envishet är bra att ha ibland. Jag visste dock redan igår att den jobbiga delen kommer idag. Rengöring, högläge och vila på kvällen. Allt för att göra det lättare idag. Vilket var en bra plan.
Bäst av allt, passet avklarat men också att jag hade hjälpt äldsta sonen innan på dagen så idag kan jag vila benet. Tänk vad bra livet är ändå. Med eller utan lite bulor på vägen. Träningen kommer jag fortsätta med, för det är farligare att låta bli.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.