I femton år har maken och jag varit gifta. Vi har upplevt många uppförsbackar med massor av svårigheter. Men vi har också haft en massa nedförsbackar med många roliga saker tillsammans. Igår sa maken att vi snart har varit gifta i sexton år och att det är imponerande.
Jag förstod inte vad han menade. Jag frågade om han verkligen tyckte det var imponerade? Om han tyckte det, eftersom det är vi. Jag tycker att vi har haft ganska enkla femton år. Att vi inte har haft så mycket tjuriga tider med varandra. Vi har har massor av jobbiga tider tillsammans. Men inte tjuriga mot varandra. Det är skillnad. Vi har liksom mött allt jobbigt tillsammans och löst allt vi stött på. Inte mot varandra.
Maken håller inte riktigt med. Han tycker visst att vi varit tjuriga på varandra. Både i dåtid och nutid. (Medan jag börjar tycka att det kanske är mer i nutid som tjurigheten finns.) Han ger ett exempel på när vi skulle byta däck på vår gamla bil. Med vår menar jag makens som blivit vår. Alltså ganska tidigt i vårt giftermål. Jag minns inget av denna händelse men tydligen så var jag (tror jag inte) väldigt tjurig och arg. På vad är oklart, men däck skulle bytas och jag var arg.
Kanske det är imponerade ändå. Att vi har lyckats vara arga på varandra och ändå fortsatt att respektera varandra. För att låtsas att allt är bra när det inte är det är, vore förödande. Att vara en del i ett par innebär att man måste kunna vara sig själv men ändå kompromissa med varandra. Kanske det är det som maken och jag gör bra. Vi ger varandra utrymme att vara tjuriga på varandra?
Maken är nog duktigare på det än mig. Eftersom jag glömmer bort att jag varit tjurig på honom och inte upplever att han är tjurig på mig. Vi är båda duktiga på att tänka positivt, vilket också bidrar till våra femton år. De femton år som jag tycker har varit enkla medan maken är imponerad att vi klarat det.
Men han sa också när han fyllde fyrtio år, att jag var åtta slitna år efter honom. När man är positiv med inbyggd paranoid-inställning mot allt så kanske det blir så. Eller så är han positiv över att han har orkat med mig i femton år. Eller så är han positiv även att jag har orkat med honom i femton år. När vi dejtade så varnade han mig för att han var en drömmande odåga.
Han är drömmande OCH ibland en odåga. En odåga som tror han ska dö i kallbrand. Han är också en odåga när han uppmuntrande försöker lyfta en när man är nere. En odåga som aldrig ger upp. En odåga som gör allt han kan för att jag ska vara lycklig. Igår såg han till att jag fick all den goda löken på middagen. En riktig odåga…
Vi har nog många tjuriga och enkla år till att kompromissa oss igenom.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.