Att barn gillar att åka på läger är ganska självklart. Man får frihet under ansvar. Man får sova i tält och vara med om äventyr. Inte minst får man bada. (Det gäller inte mig, idag, bada vill jag inte!) Man grillar, man täljer, bygger kojor, paddlar kanot. Ja, en himla massa roliga saker, det är vad man gör på läger som barn.
För att barn ska få göra alla dessa roliga saker så behövs det vuxna. Vuxna som kan hjälpa till och finnas till hands när det behövs. Vuxna som kan påminna om att man ska vara försiktig eller pusha för att man ska våga. Eller påminna om att komma ihåg att ta på sig långärmat och byxor till lägerelden som är i mygghålet, så man ska slippa bli uppäten av myggen. Plus massor av myggmedel.
Det sista kan vara bra att påminna sig själv om att ta vid anklarna. Trots strumpor och långbyxor så kommer de små blodsugande monstren åt att ge myggbett. Det är mycket ansvar att vara ledare. Inte minst för den där delen att pusha att våga mera. Att låta barnen själva lära sig att de kan mer än vad de tror. Det är anledningen till att jag tycker det är så givande att vara på läger.
Det finns några saker som jag för alltid kommer bära med mig från att ha varit ledare på ett läger. Det första är när en liten kille på åtta år kommer till mig och kallar mig långa tanten. (Inte så lätt att komma ihåg alla namn när man är liten.) Jag säger lite skojbarskt: Vad menar du med det? Tycker du jag är gammal?
Pojken tittar på mig med stora ögon och vet inte vad han ska göra? Jag säger att jag skojar bara och frågar vad han vill. Alla barn som är åtta tycker att någon över 18 är gammal. Så för mig var det ingen grej. Dagen efter så hade den här lilla killen funderat på det där ett tag. Han kommer och rycker mig i ärmen och frågar: Går det bra att jag säger, den långa kvinnan? Jag skrattar och säger det går alldeles utmärkt. Den långa tanten går också bra. Han sken upp och sedan var det den långa kvinnan, blandat med mitt namn.
Det var några år sedan nu. Något som hände i år var att en annan kille kom fram till mig och kände på min överarm. Han klappade liksom på den och sa att den kändes… Han hittade inte ordet och jag fyllde i med: mjuk? (Jag tänkte då mjuk som len.) Nej, det var det inte. Han började klämma på armen och jag undrade om han menade mitt gäddhäng? Ja, det var hängfett! Du har hängfett på armen. Jag skrattade och sa, japp, det är rätt jag har hängfett.
Barn kan vara så himla underbara. Alla stunder ger verkligen något tillbaka. Även om det är för att någon kommer och vill ha hjälp att få ut spindlar ur tältet (för dig som missat det; JAG HATAR SPINDLAR). Det är bara att bita ihop och få ut (läs DÖDA) spindeln. När barnen andas ut och de går in och väljer att sova en natt till så är det värt det. Eller när det ösregnar och alla (inte riktigt men känns så ibland) tält läcker så är det värt det. Då när man fått bort allt som trycker mot tältduken och regnet slutar att flöda in.
Om du inte varit på läger så rekommenderar jag det väldigt mycket. Även om du inte tycker om skogen, att tälta, bada ute eller för den delen barn, jag lovar, det är värt det! Kanske mest när en av de tre lite bångstyriga killarna frågar om man ska vara ledare nästa år igen och om han då kan få vara i min grupp igen. OCH när de två andra killarna hänger på och tycker så också. DÅ är det värt det.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.