Man brukar säga att mammor är som lejonhonor eller som en tigrinna när det kommer till ens barn. En mamma skulle göra vad som helst för att beskydda sina barn. Samma är det med maken. Men han beskyddar inte barn så han blir lejonhannen. Lejonet som beskyddar sin hona, om man ska vara helt korrekt blir det honor. Alfahannen har ju en hel flock som han beskyddar. Framförallt honorna. Ungarna är inte det viktigaste. De kan till och med bli dödade av alfahannen.
Maken är lejonet i vår familj. Han har inte flera honor att beskydda. Han nöjer sig med en. Han är alfahannen som ska beskydda mig till varje pris. Han gör det bra. Han frågar ofta hur jag mår nu när jag jag jobbar mer än vad jag klarar. Han ser till att jag gör minde hemma för att kunna jobba mer. Han frågar inte om saker som han annars gör. Han lagar maten. (Det gjorde han mycket innan med. Han lagar också mer mat för att han tycker om vårt nya kök så mycket.) Oavsett så beskyddar han mig.
Även när det kommer till mina barn. Han hjälper mina barn för att avlasta mig. Det kan vara både äldsta sonen och minstingen. Inga stora saker alltid, han finns liksom bara om det behövs. Som att det behövs handlas eller hämtas någonstans. Han beskyddar mig också när han tycker att det är nog.
Som om äldsta sonen ringer och behöver ha ett långt samtal för att veta att han har agerat rätt i en situation med vänner. Då kan maken komma och brösta upp sig bredvid mig för att kunna flika in att jag behöver vila. Jag ska inte ta ett sådant samtal vid den tidpunkten som är just då. Dessa situationer är ofta på kvällstid (sent) och de måste göras där och då. Det kan inte vänta, för sonen kommer inte kunna släppa det förrän det är utrett. Om då vännerna behöver egen tid för återhämtning innan det reds vidare så måste mamma vara den som reder ut det åt sonen innan.
Lejonhannen står då otåligt och med stort bröst och stilig man bredvid och frustar tyst. Lejonhonan, som också är av alfamodell, får då vänligt men bestämt tala om att tack men det går bra för denna gången. Då kan han gå iväg och vara någorlunda lugn.
Som tur är så händer inte dessa samtal så ofta. Äldsta sonen har blivit väldigt duktig på att hantera olika situationer med ett lugn. Han stressar inte upp sig och behöver oftast bara en bekräftelse på att det han sagt var rätt och inte för hårt. Om man är väldigt logisk så ser man bara fördelarna med att någon talar om att man gjort fel. Om man då också inte har så hög empati så är det svårt ibland att se att någon tar illa upp. Det har han blivit duktig på. Att kunna utrycka sig på ett sätt så han får fram det helt logiska men så att personen inte tar det personligt.
Fast sanningen är den som gör ondast. Vilket innebär att det gör ont ibland när man hör det och kanske också tar det personligt, för en stund. När det har pratats lite om det så reder det ofta upp sig och båda parter kommer ut starkare. Sonen behöver som sagt få veta att han inte gått över gränsen. Både vid återhämtningstillfället och ibland efteråt.
Som mamma gör man allt för att beskydda sina barn. Att inte kunna beskydda barnen från ovänskap eller att inte ha några vänner alls, det gör ont. Att då ha samtalen som gör sonen duktig på att vara en bra vän, det är enkelt även om det är svårt.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.