Maken är väldigt rädd för Covid-19. Maken är rädd för alla sjukdomar. Eller han googlar varje gång han har någon krämpa någonstans. Alltid så visar den googlingen att han är dödssjuk. Självklart. Precis som man inte ska läsa biverkningarna för alvedon ska man inte googla symptom. Inte när man har tendenser av hypokondri hur som helst.
Jag har varit förkyld. Det är nya restriktioner som innebär att man ska testa sig igen vid minsta lilla symptom. Jag var snorig och inte så mycket mer. Jag har mått tillräckligt bra för att arbeta (utan att träffa någon!). Jag är ofta snorig vid ansträngning eller om man äter varm mat, tränar och så. Nu var det mera. Testa var tvunget. För det var symptom även om det bara var ett symptom.
Maken är inte bara orolig över sin hälsa utan också min. Så självklart har jag haft Covid och han har varit orolig för mig. Han var glad att jag testade mig. Både för min skull men också för hans egna.
Det är lite olika hur det fungerar i landet med testerna så det tog lite tid innan jag lyckades fatta hur man gör. Till slut fattade jag hur allt skulle göras och fick en tid. Vilket gick väldigt fort från att jag fattade tills jag hade tiden. På min vårdcentral fungerar det så att du ringer in, viktigt, och bokar en tid. När du fått en tid så får du inte gå in utan väntar utanför.
Du blir invinkad vid din tur. Då får du en liten påse med ditt personnummer på och får gå ut igen. I den påsen finns det en lång tops. En liten koksaltspipett. Ett litet provrör. Ett lock. En liten påse med ditt personnummer påklistrat med en liten pad inuti. Samt en beskrivning hur allt ska gå till. Ett självtest.
Jag är glad att jag tog bilen dit. Jag hade tänkt att gå. Men det blev bilen för enda sättet att komma dit jag skulle, var genom parkeringsgaraget. Om jag fått gå inomhus hade det inte varit något problem. Men det fick jag ju inte. Att göra det här testet ut hade inte varit så enkelt.
Jag sätter mig i bilen. Läser beskrivning några gånger. Koksalten skulle hällas över i provröret. Provrörets lock skulle läggas med gängorna uppåt. Topsen skulle köras ner i halsen. Klöktes ganska mycket, tur det var före lunch. 20 sekunder görandes nere i halsen så långt det går. 20 sekunder är en evighet när det tåras i ögonen och man nästan kräks.
Sedan ska samma tops köras upp i näsan. I varje näsborre långt bak med huvudet bakåtlutat. 20 sekunder. Så väldigt obehagligt. Och då tänker jag inte ens på att den pinnen jag har i näsan för tillfället precis har varit nere i halsen. När det är klart så ska man spotta i spottkoppen, D. Spottkopp! Vilken spottkopp? Det finns ingen D som på beskrivningen. Det som är i påsen är ett lock!
Ett plastlock med en minimal liten kant. Den ska man spotta på så att botten täcks. Sedan ska man köra runt topsen i spottet i, japp, du gissar rätt, 20 sekunder. Om du inte är kvackelmagad så lär du bli det när du håller på. Efter det ska topsen igen 20 sekunder snurras runt i koksaltet. På med locket och i lilla påsen.
Jag gjorde testet klart allt enligt beskrivning. Förutom detaljen att det fanns ingen spottkopp med höga fina kanter. Det fanns ett lock med en knappt synlig kant. Jag lämnar in påsen i en liten gul hink som egentligen är för farligt avfall i form av nålar eller annat vasst. Sedan åker jag hem.
Med hem har jag skräpet i den stora påsen som allt lämnades till mig i. Även locket med mitt spott var där i. Jag hade även med mig beskrivningen hem. (Inte i skräppåsen). Jag visste att maken skulle vilja läsa denna. Mycket riktigt. Han läste den några gånger han också. Jag berättade också ingående hur icke behagligt det var.
Jag hade inte Covid. Vilket jag kände på mig. Jag fick en förkylning av det mildare slaget. Inget konstigt med det. Det är den årstiden. När man bor ihop så smittar man ju ofta varandra. Maken var nog mer nöjd än jag över att jag inte hade Covid. För då slapp han ju att testa sig.
Problemet för maken är att han har lite krämpor hela tiden. Jag är väldigt snabb att fråga honom om han kanske är sjuk. han svara ja, varje gång. Tills mitt svar kommer. Då behöver du testa dig. Minsta lilla symptom så ska du testa dig. Då är han inte sjuk längre kan jag lova. För det är makens största rädsla just nu, att han eventuellt kommer att behöva testas.
Jag gissar att alla hans symptom kommer vara osynliga tills jag får symptom. Så jag måste testa mig. Och om jag då har viruset så kommer han veta att han också har det. Allt för att slippa testa sig. Även om jag tror han föredrar självtestet mot att få en pinne nerkörd i näsan av någon annan. Han blöder lätt näsblod så om det sker får jag se till att ha mobilen redo för det skulle bli ett blodbad. Jag har varit med när han fått näsblod utan någon som helst anledning.
(För tydlighetens skull, maken skulle om han misstänkte att han var sjuk på riktigt hålla sig isolerad och inte riskera något för någon annan.)
Ta hand om dig. Håll avstånd. Vi hörs imorgon.