Jag älskar mat. Jag har tydligen alltid älskat mat. När jag var liten och det var dags för mat så sattes jag i en vändbar barnstol. Ni vet en sådan som kunde var hög för att vara intill matbordet. Eller låg med eget bord lagd på golvet. Och om man vände på den så var den en gunga.
En sådan blev jag satt i med det egna bordet. En bra bit från matbordet. Jag kunde nämligen själv. Envis som synden. Det var mat överallt. När jag var färdig så tog mamma hela stolen med mig i och satte hela paketet i duschen för avspolning.
Jag har inte riktigt samma bordskick idag. Snarare tvärtom. Jag tycker inte om att det smular eller blir klibbigt runt omkring. Varken på matbordet eller när jag tillreder maten.
Äldsta sonen var som mig i vuxen ålder när han började äta. Minstingen var som mig när jag var liten när han började äta. Äldsta sonen är antagligen inte lik mig. Han är bara som han är. När han började att äta så var det lite utmaningar.
Man börjar ju med smakportioner när man är cirka fyra månader. Gröten gick bra. Den man bara blandad med varmt vatten Nästa test var det lite potatis med smör. Det blir lite enstaka saker som man provar. Allt gick bra. Sedan kom barnmatsburkarna. Det gick inte. Det spelade ingen roll vilken maträtt så gick det inte.
Efter några try and error så förstod jag att han vill inte ha maten blandad. Potatisen ska vara för sig själv. Ingen sås. Smör gick bra att mosa det med. Grönsakerna för sig och köttet för sig. Aldrig sås på eller vid sidan av. Fisk gick också bra i början. Bara den var för sig själv.
Det innebar att jag slutade att ha salt i allt som kokades. För vi fick äta samma mat. Potatis, ris, pasta och grönsaker kokades utan salt. Kött tillreddes utan salt om det skulle bli gryta. Och när jag plockat bort lite kött så kom alla kryddor i. Än i dag så har jag inget salt i när jag kokar basen. I grytor står jag inte och plockar bort kött.
Om vi skulle iväg någonstans var det tre burkar som gällde. Ingen mat fick blandas. Då åt han inte. Om han fick mat på händerna så sträckte han bara upp dem i luften tills någon torkade av dem. Sedan åt han igen. Han ville helst inte äta själv för att det var risk för att det blev klibbigt. Om han spottade ut mat så behövde det torkas omgående. Men den maten som han inte tyckte om kom oftast inte ens in i munnen.
Han har ändå ätit det mesta. Bara på sitt sätt. När han blev lite äldre slutade han att äta fisk. Och frukt. Vilket tog ett tag för mig att förstå att det berodde på konsistens. Det är känslan i munnen som gör att han inte tycker om det. När man är liten är allt mosat. Han äter än idag inte fisk. Frukt är det mest omogna bananer som fungerar.
Minstingen däremot åt allt. Mycket, ofta och gärna. Han åt gärna själv. Man fick hjälpa honom mest för att det gick fortare att få i sig maten då. Han är nog lik mig. Han äter fortfarande allt och prova gärna nya saker. Han har också bättre bordskick idag. Även om han aldrig var lika hemsk som mig när han var liten.
När äldsta sonen bodde hemma så anpassade vi oss ganska mycket efter ”hans” mat. Jag har aldrig orkat laga en massa olika rätter. Så då har vi anpassat oss. Vi har provat nytt hela tiden med risken att äldsta sonen inte velat ha. Om han inte gillade det, då åt han lite och fick mer till kvällsmat.
När han flyttade hemifrån och började laga sin egna mat så kom domen. Han var inte alls pipplig med maten. Det var bara alla andra som inte gjorde god mat. Ha, ha han är ju underbar.
Sedan att han inte äter allt idag heller spelar inte så stor roll varken för mig eller honom. Huvudsaken är att han tycker om maten han lagar. Vi är en familj som tycker om mat helt enkelt. Fast alla tycker inte om all mat eller likadan mat.