Det är väldigt viktigt att tala om för hjärnan vad du kan. Inte det du inte kan. För om du talar om för hjärnan att du inte kan då är det så det blir. Kanske det är det som är min stora svaghet. Att jag inte kan säga till mina hjärna att vara lite dålig. Jag kan inte säga till mig själv att minska mina krav.
Jag har svårt att tillåta mig att ta det lugnt. Jag har svårt att kunna pausa helt. För att jag vet hur mycket jag kan klara av, egentligen. Just nu är det en svaghet. Innan var det min stora styrka. Att alltid se det positiva i allt. Hitta en utväg, en lösning, en ny väg att gå. Jag har alltid fungerat så. Med hjälp från mamma, alltid mamma med mig. Om inget fungerat så har jag gått till mamma.
Jag blev sjuk efter mamma. Jag kunde inte gå till mamma som förr. Eller det gjorde jag. Mamma var den enda som jag berättade om att jag misstänkte cancer (förutom maken). Mamma har alltid funnits där, oftast bara med att lyssna och jag har kommit med lösningen själv. Nu när mamma var sjuk så var det jag som inte pratade med henne som förut. Hon lyssnade om jag bara tillät det. Vilket jag inte gjorde. Svårt för mamma att kunna vara där då.
Det sa mamma många gånger. Ljug aldrig för mig. Berätta alltid om det är något. Om du inte gör det så kommer det alltid bli jobbigare. Både när hon senare skulle fått reda på det och grubblandet på vägen dit. Oron över att sannningen skulle komma fram. Att aldrig ljuga är stort för mig. Jag försöker att hålla det i alla lägen. Även vita sådana. Åter till mina svagheter.
Att alltid må bra är det vanliga svaret på frågan, hur mår du? Att ljuga är inte valet för mig. Jag brukar svara hur jag mår. Även om svaret är dåligt. När man inte sovit riktigt på flera år så kan det vara en svaghet att inte ljuga. Att alltid svara att man mår dåligt blir negativ mat till hjärnan.
Samtidigt som jag vill mer än jag kan så är jag ärlig till alla som frågar hur jag mår. Just nu, ingen bra kombo. Kanske det är så att jag ska bli den normala svensken för en tid framåt. Den som svarar att allt är bra. För det är vadd jag behöver säga till mig själv. För att det är det, det ska bli, bra!
Jag behöver också tillåta mig att vara långsam. Att njuta av att kunna vila mycket. Att se det mer som att det är mitt val att vila. Inte för att kroppen måste. För det är sant, det vi matar vår hjärna med, det är det vi tror på. Om jag tycker att jag inte är tillräcklig som inte orkar mer, då är det det jag tror om mig själv. Om jag däremot tycker att jag förtjänar att vila och må bra. Då är det det som jag tror på. Mina svagheter ska bli mina styrkor igen. För det är styrkor. Jag behöver bara vända det det rätt igen.
Därför berättar jag nu om att vi igår grillade. Både maken och jag. Jag grillade nektariner. Som vi åt med glass. Det blev supergott. Idag kommer de bli ännu godare. För idag vet jag hur jag ska göra. Jag ska tänka på hur duktig jag är som provar nya saker. Jag ska tänka på hur jag förtjänar att vila. Jag ska tänka på hur jag förtjänar att må bra. Jag ska tänka på att lite svart går enkelt att ta bort, både från sinnet och från grillade nektariner.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.