Att få äta mammas mat. Det saknar jag. Mamma var en fena på att laga mat. Både enkel, svår och annorlunda. Hon var duktig på alla maträtter. Nu När det är jag som ibland bjuder mamma på mat så vet jag att hon tycker om det, men det är inte samma. Mamma kanske uppskattar min mat mer än sin egna, det vet jag inte. Det jag vet är att jag saknar massor av mammas mat.
Som njurar. Åh, det är så gott. Mammas njurar stekta och sedan puttrande i grädde. Potatis till, spelar ingen roll vilken variant. Pressad, kokt eller mos. Det är gott med vilket som till. Mammas bönor eller något annat gott till. Det är smaskens. Åh, vad jag saknar det.
Inte bara maten utan även tiden runt omkring. Att komma hem till mamma för att äta. Hjälpa till med att göra maten. Något som blir knas eller varit knas som man kan retas med. Vi är en retstickefamilj, med kärlek. Den tiden saknar jag. När maten var klar så åt vi tillsammans. Mamma hade någon (låååååång) historia som berättades. Därför så stod alla fat kring henne när alla andra tagit. Hon var inne i berättelsen och tog inte mat.
Alla moment saknar jag. Jag kan laga all mat som mamma lagade men jag kan inte få till tiden med mamma. Det saknar jag. Det blir större saknad nu när vi inte träffas fysiskt.
Nästa vecka på söndag ska jag vara helt frisk. Jag ska inte ha några symptom alls och så ska jag åka till mamma. Även om det är på avstånd så blir det en liten tröst i den sociala distanseringen.
Jag ska inte prata mat med mamma. För jag vet att hon saknar också sina njurar. Eller piggvar med skirat smör och riven pepparrot. Mamma har gjort mycket annorlunda mat. Sådant som många andra inte ens visste fanns. Jag är så tacksam att jag har just min mamma. Hon har lärt mig så mycket. Och gör fortfarande, blommorna lever än. Jag ska fråga henne vad hon tror om taklökarna. Om hon säger att det går så går det.