Döden finns med oss ända från födseln. Döden är livet och livet är döden. I vårt hem tror jag är döden är lite mer närvarande i livet än i andra hem. Då tänker jag inte på att mamma har lämnat oss på jorden. För det har vi alla, nära personer som lämnar oss kvar i livet.
Nej, jag tänker på maken. Han dör ganska mycket. Ofta är det också väldigt roligt när han dör. Så länge han dör på det sättet när han faktiskt inte dör. Då har vi ganska kul. Även maken gissar jag.
Igår satt vi och kollade på film. Film som även minstingen ville se. Vi har sagt ganska länge att vi ska se den och igår blev det av. Som vanligt när vi ser på film med maken så (dör han) pausas det en massa för olika saker som ska göras. En gång för att vi skulle äta efterrätt. Glass och päron.
Glassen och päronen är hämtade. Vi är alla tillbaka vid TV:n och filmen är igång. Vi äter och mumsar och rätt som det är så dör maken. Han sätter i halsen. En päronbit (jag gissar att det var sista gången han åt dödsfrukten). Han hostar två gånger. Andra gången så kommer biten ut.
Samtidigt som biten kommer ut säger maken att han höll på att dö. Han är så allvarlig så jag och minstingen kan inte sluta skratta. Du hann inte ens få panik, sa jag, du var inte nära att dö. JOOOOO, jag höll på att dö. Jag kvävdes OCH jag fick PANIK.
Minstingen och jag kan inte sluta skratta. Två små fjuttiga hostar och han höll på att dö. När han dessutom är så allvarlig så blir det bara roligare. Minstingen gör vad han kan för att inte skratta. Jag gör inget för att låta bli.
Till slut så fick vi enas om att vi skulle se vidare på filmen. För dödsfallet gjorde att vi missade en del. När maken då försöker komma ikapp handlingen så kan inte jag hjälpa honom meddelar jag. Jag tänker bara på hur du kvävs och heimlichmanövern vi behövde utöva.
Så här är det hemma på var gata i stan. Maken dör lite hela tiden. Han är förvånansvärt frisk för att dö så mycket som han gör. Han har många tänder också med tanke på hur många gånger han slår ut dem. För det gjorde han också igår, slog ut tänderna. Inte när han kvävdes. Det var tidigare när vi åt middag.
Vi tränar på att ha döden närvarande. Ibland är det inte så roligt, som när en olycka är framme på riktigt. Att döden kommer är det enda vi vet med säkert. Bara inte när eller hur. Och hur mycket vi än skrattar åt maken (han själv med oftast) så kan det hända att man kvävs. Då är vi förberedda på det.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.