Då har det gått för långt. Fast jag har sett det innan, jag visste att det gått för långt. Men nu är det bekräftat då minstingen såg det. Han inte bara såg det, han gjorde något åt det också. Det jag pratar om? Orena fönster. Jag har inte putsat på väldigt länge och det kommer inte hände på några veckor till. Minstingens fönster är nu så rena att det inte syns att det är fönster när man ta bild ut.
När jag får ork att putsa vet jag inte. Igår njöt jag i solen och tvättade kläder istället. Jag hade en plan att jag skulle putsat på övervåningen men den planen höll i ungefär trettio sekunder. Jag reste mig upp för att gå och hämta putsgrejerna, sedan gick jag tillbaka till stolen i solen. Dessutom så regnade det senare på dagen när jag jobbade så då var det bra att fönstren inte var nyputsade. (Intalade jag mig).
När jag kom hem så hade inte bara minstingen putsat sina fönster och städat, han hade också gjort middag. Igår fick han lite hjälp av maken, som skalade potatisen. Det var han inte helt nöjd med. Minstingen alltså. För minstingen hjälper inte till när vi (läs maken) lagar maten. Jag tröstade honom med att snart kommer han få laga all mat helt ensam alla dagar i veckan. Då blev han lite gladare. För det är trevligt med sällskap i köket. Han får njuta nu när han har det.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.