Livet är outgrundligt. Som tur är så vet vi inte vad som ska hända. Vi kan styra vad som ska hända men oftast inte. När det händer saker som man inte kan påverka eller styra över, då börjar man tänka. Tänka på hur livet har varit, hur livet kommer att bli. Inte bara för dig själv utan även för andra.
När jag fick mitt cancerbesked så hade det varit ett naturligt steg. Men det kom inte då. Mitt fokus var bara hur löser vi detta. Jag visste att detta löser jag. Men sedan började jag behandling med Tamoxifen (djävulens påfund). Efter ett år när jag var som sämst. När jag hade alla (nästan i alla fall) listade biverkningar, då kom det. Då kom funderingarna kring hur livet skulle fortsätta. Dem tankarna finns kvar, fast jag har blivit av med mängder av biverkningar.
Nu har tankarna gått över lite på hur var livet. En sak som jag kommer att bära med mig alltid är när jag kommer ner till mormor (vi bodde ovanför mormor och morfar) och hon ska rengöra kristallkronan. Den där stora varianten som tar upp ett halvt rum. I min värld så har man den hängande och putsar varje del för sig. Inte i mormors värld.
I mormors värld tar man hela kristallkronan och trycker in den i diskmaskinen. Med allt på precis som när man lyfte ner den från taket. När man har knölat ett tag och pressat lite här och var för att den ska få plats, då sätter man på ett program. Och vilket program är inte så noga, bara det går i över en timma så att kristallerna verkligen blir rena.
Detta gjorde mormor lite då och då. Inte varje månad snarare två gånger om året. Nu ska det tilläggas att kristallkronan var elektriskt. Eller den är fortfarande. Och den fungerar också. Idag får den inte samma behandling. Men den överlevda alla år med mormor. Och gnistrande ren blev den varje gång. Hemligheten var tillräckligt långt program och spolglans. Enligt mormor.
Jag skulle inte rekommendera att testa men fin blev den. Det är sådana saker som man minns. Ofta det lite tokiga eller sådant som gick fel. Misstagen. Allt bra man gjort eller varit med om försvinner på ett annat vis. Där behöver man hjälp av andra för att minnas. Som tur är kommer vi ihåg olika saker så att vi kan minnas tillsammans.
Jag minns min mormor med glädje. Hon var väldigt rolig. Hon kunde allt om hon bara ville. En fantastiskt kvinna som gick sin egna väg i det traditionella spåret. Spåret där kvinnan gifter sig och skaffar barn och tar hand om hemmet. I det spåret så gick hon verkligen sin egna väg. Morfar hade det lite jobbigt ibland med att hänga med. För mormor följde inte normerna. Hon var en av dem tidiga att bryta dem.
Sådant insåg man inte när man var liten. Men nu ser man det med andra ögon. Ögon som sett annat från världen. Ögon som är mer öppna för vad som sker.
Öppna dina ögon och ta hand om dig. Vi hörs imorgon.