Det är inte lätt för maken. Igår tog han nummer två av doserna. Nu är han fullvaccinerad. Hoppas jag. Det började redan i förrgår. Han fick påminnelse på sms att hans andra dos skulle komma. Armen började falla av igen. Det är inte lätt att få vaccin.
Så i tisdags började han oror sig över biverkningar som skulle komma. Vi kör hem från tippen, där vi varit och slängt saker. Det var efter lunch och vi hade passerat platsen för vaccinering. Som sker i vår stora ishall. Undermedvetet så kom nog oron igång för han började känna symtom på biverkningar. DAGEN INNAN han fått andra dosen.
Jag skrattar och håller med honom om att det är nog biverkningar från sprutan som du får imorgon. Han fnissar lite och säger att han har ont och känner lite varstans i kroppen hur ont han har. Jag lovade honom att följa med på hans vaccinering. Och sitta i bilen och vänta precis som förra gången. Lite lugnare blev han då.
Igår fortsatte det. Jag hade en ledig dag. Jag skulle ta det lugnt och kunde vara moralisk stöd. När maken bytte om till långbyxor från shorts (det var lite kyligare igår på förmiddagen) när det var dags att åka så hittar han inte sitt skärp. Det hängde inte där det alltid hänger. Han började leta och frågade mig. Jag visste inte vart han gjort av sitt bälte. Efter en stund så lyfter han på tröjan och inser att han redan satt på sig bältet. Precis innan han tog det för att sätta på sig det.
Oron över sprutans alla biverkningar spökade. När vi kom till parkeringen så förslog han att jag skulle åka till min favoritbutik istället för att sitta på parkeringen. Det tog ju så lång tid sist. Jag var inte sen på den idén. Jag hoppar ut för att gå runt och maken går glatt iväg. Så kommer han ihåg vad han ska göra. Han vänder för att säga Hejdå. (Det kanske var sista gången vi sågs.) Han fick en puss också.
Det går jättefort. Jag hinner inte ens tillbaka från butiken innan han är klar. Ingen kö innan. Många avbokningar tydligen för att folk har semester. Det spelar ingen roll maken var klar fort. Han var på väg till favoritbutiken när jag kom. Han kunde gå. Benen satt kvar. Armarna också. Även om han bara hunnit utanför parkeringen. När kvällen passerade så satt alla lemmar kvar på kroppen. Han har dock fortfarande biverkningar. Och fler kommer det tydligen bli. Kan ta upp till tre veckor. (Bara så ni vet.)
Jag har nu fått reda på att denna gången kommer det bli illa. Mycket värre än förra gången! (Vilket måste vara jobbigt eftersom det ömmade i armen lite.) (Jag glömde han hade lite ont i lederna också.) Han överlevde natten. Vi får se hur det går idag.
Ta hand om dig. Jag ska lyssna efter biverkningar och ta hand om maken. Vi hörs imorgon.