Det är det mest rättvisa vi har. Tiden. Ingen kan styra tiden. Ingen kan bestämma att en dag ska vara kortare eller längre. Tiden går framåt oavsett vad vi gör eller vad som sker i världen. Tiden är inte rättvis mot oss alla. Vissa får vara kortare tid på jorden. Oavsett vilka som går vidare så fortsätter tiden. På det sättet så är den rättvis. Ingen kan stoppa tiden för att hinna med. Ingen kan pausa innan något fruktansvärt händer. Eller något fantastiskt. Tiden går oavsett vad vi gör.
Tiden känns som att den går väldigt långsamt just nu. Fast jag inte kan skruva på någon knapp för att sakta ner. Jag hade nog hellre velat ökat farten. För att komma förbi och vidare. Jag älskar utmaningar. Det är utmaningarna till mångt och mycket som format mig till den person jag är idag. Fast denna utmaningen börjar tappa udden av vad den ny utvecklar mig med. Nu står det liksom bara still. Det är som att trampa vatten, fast utan vatten och med kvicksand istället. Långsamt sjunker man neråt ju mer man trampar.
Människan är inte gjord för att bara vara still. Så vi trampar vatten för fullt. När det bästa är att bara vara still. Jag hoppas på att kvicksanden snart blir till vatten igen. Att vi kan börjar umgås utan rädsla. Att vi kan röra oss fritt utan rädsla. Att man kan torka näsan offentligt utan att bli dödad med blicken. Jag gör vad jag kan för att vara still i fötterna. För att inte sjunka djupare.
Och tiden den fortsätter som om ingenting pågår. När vi alla är döda, då går tiden vidare. Som om ingenting har hänt. För tiden finns och går framåt hela tiden. Tick, Tack… Tiden är vår bästa vän och vår värsta fiende. Allt beror på läget. Tiden den bryr sig inte om den är vän eller fiende. Den tickar bara vidare. Tick, tack…
På nätterna så är tiden inte min vän för tillfället. Den går så långsamt och tiden känns som en evighet innan jag somnar. Vilket det också är för det mesta. Jag är vaken på natten och känner mig klarvaken. På dagen så är det enda jag vill att sova. Då är tiden inte heller min vän nu för tiden. Den går alldeles för snabbt och dagen är slut. Innan jag hunnit med någonting. Jag har inte ens lyckats starta hjärnan.
Jag känner mig som en zombie. Som går fram halvdöd utan hjärna. Eller är jag en varulv? Det är kanske det jag är? Eller inte, för jag saknar solen strålar som just nu inte existerar. Allt är som kvicksand. Man sjunker djupare och djupare ner. Och tiden, den bryr sig fortfarande inte. Den fortsätter att ticka.
Även om jag ibland hade velat styra tiden så är jag oerhört tacksam för att jag inte kan det. Att ingen kan det. Om det hade gått så hade vi haft det tufft. Alla som hade kämpat för att kunna stoppa tiden. De som älskar stunden just nu. De som vill att det ska vara för evigt. Och på andra sidan så finns dem som vill att stunden ska ta slut, eller ännu hellre aldrig börja. De som är i ett rent helvete. De skulle ta bort den tiden.
Tiden är det mest rättvisa vi har. Den bryr sig inte om framgång eller motgång. Den bryr sig inte om rikedom eller fattigdom. Den bryr sig helt enkelt inte. Den bara fortsätter att ticka. Tick, tack…
Ta hand om dig. Efter ett antal nätter med mindre sömn än vanligt så hoppas jag att hjärnan är med mig imorgon. Och då hörs vi igen.