Nu är det vår på riktigt. Nu har jag bestämt att oliverna ska bo på altanen. Eller ja, det skulle de ju hela tiden. Men nu är det bestämt att frosten är över. De har stått länge nog i carporten. Nu bor de där de ska bo, på altanen.
Jag hade bestämt att det skulle ske igår. För prognosen säger att det ska nu bli varmare på nätterna. Dock så var jag inte jättepigg när jag kom hem efter att stigit upp kl 4 för att köra seriviceresor några dagar. Jag var helt borta. Nu var det så att maken kom minsann ihåg att jag sagt att olivträdet skulle upp. Jag hade bara nämnt ett för det är det svåra. Det lilla kan man ta själv. Det stora klarar man (tydligen) precis på två personer.
Maken säger alltså när jag kommer hem: Hur ska vi lyfta upp det? Suck och stön från mig. Men maken stod på sig och sa att jag minsann bestämt att trädet skulle upp. Så fick det bli. Jag bytte inte ens om utan tog bara ett par handskar och tog tag. Jag hade ingen ork att fixa några trappsteg eller annat som maken föreslog. Det blev styrka och och greppa tag om krukan och lyfta.
En meter upp ska den. Trädet är två och halv meter högt med krukan. Drygt. Det måste dessutom lutas för att komma under taket. Och det gick! Alldeles utmärkt med hela ryggar efteråt så fick vi upp det stora olivträdet. Jag är så glad och tacksam för att maken tog initiativet när jag inte orkade.
Idag ska jag försöka orka att plantera mina stackar dahlior som inte blivit förgrodda. Allra minst måste jag plantera om citrusträden och dvärgpersikan. Och sedan få upp dem på altanen också. Citrusarna måste lusbehandlas och beskäras. Vissa grenar har dött. Antagligen en kombination av för kallt och löss. Vi får se hur mycket ork det finns efter arbetsdagen. Idag stiger jag inte upp kl 4 så hoppet finns.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.