Igår så lärde jag mig något nytt. Eller egentligen inte. För jag känner maken. Jag satt på mitt kontor. Han satt på sitt. Jag var invirad och ville inte lämna mitt kontor så jag skickar ett sms. Oftast brukar han svara fort och allt är frid och fröjd. Tidigare har vi ju delat kontor men så är det inte nu. Nu har vi kontor på varsin våning. Nästan ropavstånd, men det är inte så trevligt.
Maken brukar kolla till mig då och då. Ibland kommer han med te och choklad. Han pysslar om mig väldigt fint. Igår kom han och frågade om jag var nöjd. Jag svarade inte så mycket på det utan fokuserade på mitt. Han gick och tiden flöt iväg.
Det gick så lång tid att jag började känna mig lite ensam. Att maken inte varit hos mig på ett tag. Samtidigt så strular det för mig och jag tjurar ihop. Jag skickar ett sms till maken att nej, jag är inte så nöjd. Jag vill inte att det senaste dyker upp hela tiden så nu raderar jag alltihop. Jag tillägger och då försvinner ju ALLT på min dator.
Maken känner däremot mig väldigt väl. För han läste inte klart sms:et innan han var ner för trappen tre steg i taget. Nu har jag lärt mig att om jag känner mig ensam kan jag alltid påpeka att jag raderar något som jag inte borde på datorn, för då kommer han innan meddelandet ens har kommit fram. (Jag visste det ju egentligen, bara glömt det).
Han vet att när jag tjurar ihop så kan det vara ett problem. Igår hade det kunnat vara ett problem. Jag raderade dessutom allt tre gånger, för att jag var arg. Jag hejdade mig dock och avbröt alla tre raderingarna som skulle ta bort de 20 000 dokumenten jag har. När maken kom så stod han nervöst bakom axeln och ville ta datorn ifrån mig. Det visste han också att han inte kunde. Så jag satt där tjurig med datorn och maken bakom ryggen (lätt bajsnödig) som höll koll på att raderingen skulle stoppas.
Min fina make, då höll han på att dö av hjärtinfarkt för att jag tjurade. Nu är jag inte tjurig längre på datorn. Alla inställningar är rätt och mina dokument får fortsätta leva lite till. Maken är nöjd över att han slipper rädda alla mina dokument och att jag blev glad ganska fort efter att han kom och gjorde mig sällskap. Även om det var för att se att jag inte skickade ut datorn genom fönstret. Tur att jag inte är ensam och makens kontor bara är en våning upp, för annars hade den åkt ut. Genom stängt fönster.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.