När jag var liten så bodde jag i ett generations boende. Mormor och morfar bodde på första våningen och vi bodde på andra våningen. Vi hade en jättestor trädgård. Den gick runt huset och var lika stor på båda sidor. På framsidan fanns en stor ek. Och på baksidan fanns det en staty på sommaren och en adventsgran på vinter. Fanns och fanns. Finns snarare. För mamma har kvar boendet tillsammans med sin sambo än idag. Och det ser likadant ut.
Men när jag var liten gällde det nu. När mamma bodde på andra våningen inte på första som sambon bor i idag. Som barn så tänker man på snön som något man leker i. Eller något som är kallt när det kommer innan för skorna eller tränger igenom kläderna. Något som oftast är kul. Man tänker inte så mycket på hur det ser ut. Eftersom tomten var ganska stor så var det maskin som tog bort snön på alla vägar och uppfarten. Mer väg ska jag säga. Den gick upp till huset och till garaget och sedan förbi huset åt andra hållet. Det skottades bort och gjorde stooora snöhögar.
Snöhögarna var så klart roliga. Vi gjorde ibland snögrottor i dessa. Högarna var mot maskinhallens vägg. Sedan var uppfarten till garagen och sedan kom själva tomtens riktiga gräsmatta. Eller i alla fall enligt morfar. På gräsmattan ville inte morfar att vi skulle gå när det var snö. Den skulle vara orörd. Han tyckte nämligen att det var finare. Men i snöhögarna och gräsmattan ner mot grannen var inga problem att vi var och lekte i. Bara vi lät bli att gå på gräsmattan runt huset.
Tror ni att man lyssnar på det som barn? Eller tror ni att man gör precis tvärtom. Det sista var rätt. Och han blev sååååå arg för att vi hade gått i snön. Han visste oftast inte vem utav oss det var så han kunde ju bara skälla allmänt åt alla. Skälla var han duktig på. Han bet inte så ofta med skällde högt. (Och gärna.)
Ibland gick man i snön av lathet. Det var närmare att gena över gräset för att komma dit man skulle. Mer på framsidan är baksidan. Men om man kom från det hållet så blev det mycket närmre att gena över gräset till vår ingång som var på motsatta hörnet på framsidan. Vilket alltså drev morfar till vansinne. Att vi inte kunde lära oss att bara gå där man skulle. Så hans snö fick vara orörd kring granen.
Idag kan jag förstå morfars önskan om att få ha snön orörd. Det är väldigt vackert när det böljar fram som om den hade ett eget liv. Om någon har gått i den eller rört den på annat sätt så blir det inte samma liv i snön. Den känns mer sorgsen. Som att den har blivit störd i livet. Idag kan jag förstå det. Tyvärr tror jag att även om jag haft den insikten som barn så skulle jag gå i snön bara för att.
Och det är väl så det ska vara. Barnen lär sig genom att vara motvalls ibland. Om det är oförargliga saker som att gå i den orörda snön så får det gå an. För att komma hem från skolan och det var nysnö, helt orörd perfekt snö på hela gräsmattan, det var underbart. Att få vara den som förstörde snön först av alla. För när en hade vågat då var det fritt fram. Och morfar skällde lika mycket efter varje gång.
Ser du tjusningen i orörd snö? Eller är leken och att bara få vara barn viktigare? Eller båda?
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.