Josefins dagbok

Är vi styrda av ödet genom livet? Är allt förutbestämt och det är lika bra att bara följa med? Eller kan vi se förbi ödets nycker och gå vidare? Kan vi ordna ett lyckligt slut trots allt?

Jag tror inte på lycka slut som bara händer. Jag tror på lyckliga slut som man själv ser till att hända. Ibland när jag ser på maken, som igår när han gick ut med soporna. Jag satt på andra våningen och förberedde mig för att gå och lägga mig. Han gick förbi där nere och jag kände det där i magen som jag kände för snart 20 år sedan.

Då var det fyrverkerier när han vände sig om och jag såg hans ögon för första gången. Magen sögs ihop och allt blev snurrigt. Det känner jag fortfarande. Ibland helt oväntat i vardagliga händelser. Vi fick ett lyckligt slut. Jag anser att det beror på att jag var ihärdig och såg till att det hände. Medan maken anser att vi hade setts igen ändå.

Det kanske är så. Om så är fallet så skyndade jag ändå på processen. Vilket jag är väldigt glad för. Även om jag kan driva honom till vansinne ibland. Eller mest skrämma honom. Vi vet båda att vi hör ihop. Detta är vårt lyckliga slut. Och vi bestämmer hur det ska se ut tillsammans. (Jag har inte skrämt honom på väldigt länge, även om han ger möjligheterna väldigt ofta.)

Ibland är allt enkelt och det är lätt att bara följa med i strömmen. Ibland är det oerhört svårt och man kan känna att det är lättare att ge upp än att fortsätta. Frågan är om det lyckliga slutet då är tillräckligt lyckligt? Om du ger upp, så var det nog fel slut.

För ett riktigt lyckligt slut är värt oerhörda motgångar. Ett lyckligt slut är en del av motgångarna precis som framgångarna. Det är i motgångarna som man lär känna sig själv och sina vänner. I framgångarna så är det svårare att veta vem man kan lita på.

Mitt lyckliga slut pågår för fullt. Jag försöker att ta hand om det, i med- och motgångar. Mina motgångar är ganska stora för tillfället men maken fortsätter resan vi påbörjat. Tillsammans är vi starka. Jag hoppas finnas för honom på likvärdigt sätt om han skulle komma i sådana motgångar.

Jag har inte låtit ödets nyck ta min geist. Det hade lätt kunna bli att man gjort det. Gett upp livsgnistan och bara försöka överleva. Jag försöker att hitta tillbaka till livet. Inte som innan. Bara tillbaka där orken finns. Kanske på ett annat sätt. Geisten finns och mitt lyckliga slut också.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag är tacksam för många saker. Det har jag sagt många gånger innan. Bland annat är jag tacksam för att jag är långsam nu. Jag är långsam för att jag är sjuk. Inte allvarligt. Vilket jag också är tacksam för.

Vaccinet och alla restriktionerna som gjort att det dröjt så länge innan någon av oss blev sjuka i covid är det som gjort att vi med stort sannolikhet inte är allvarligt sjuka. Någon av oss i familjen och för det är jag väldigt tacksam.

Långsamheten är jag också tacksam för. Den lilla orken som jag hade är som bortblåst. Och jag är tacksam. För det innebär att jag hade en ork innan. Det är lätt att bli hemmablind. Väldigt lätt. Därför är jag tacksam. För påminnelsen om att jag har ork. Inte mycket men mer än för tillfället.

Alla som varit sjuka någon gång vet hur det är att vara sjuk. Alla som varit sjuka någon gång vet hur lätt man glömmer bort hur bra man har det när man sedan är frisk. Det finns ingen frisk människa som går och är glad för att man inte är sjuk. Kanske om du har någon som är sjuk i närheten. Inte annars. För vi glömmer bort det.

Precis som alla kvinnor glömmer bort hur det faktiskt är att föda barn. Det är först när man är där igen som man kommer ihåg hur det faktiskt var. Däremellan kommer man ihåg att det var jobbigt. Bara inte HUR jobbigt. Smärtan finns inte i minnet. Inte däremellan. Bara minnet om smärtan finns, vilket inte är verkligt.

Det är som det ska vara. För hur skulle det vara om alla bara gick och tänkte på hur det var när man var sjuk? Upplevde alla jobbiga stunder verkligt hela tiden. Om jag skulle behöva uppleva smärtan när mamma var sjuk om och om igen så skulle jag bli galen. Minnet finns om smärtan, men inte verkligheten.

Det är kanske därför man säger att tiden läker alla sår. Tiden läker såren men ärren är kvar. Ärren gör inte ont, inte som såret. Ärret påminner oss bara om att såret funnits. Mina ärr är inte ännu helt och fullt ärr. Det är fortfarande sårskorpor. Som jag (gärna) pillar på och så blöder det igen. Snart kanske skorporna är bort.

Jag är tacksam för mina skorpor. Jag är tacksam för mina ärr. Jag är tacksam för att jag är långsam. Allt visar på att jag lever. Allt blir lite bättre hela tiden. Det är bara lätt att bli hemmablind när man vill så mycket mer, att man missar de små, små framstegen som skett. Jag har ork till att leva lite mer än innan, när jag inte har covid. Det är jag tacksam för.

Ta hand om dig vi hörs imorgon.

Eller en gång för mycket. Jag vet inte vad jag ska skriva. Det jag menar är att maken lyckades få viruset en vecka för tidigt eller helt i onödan. Nästa vecka den 9 februari släpps alla restriktioner. En vecka till.

När vi lyckats vara så duktiga under så lång tid så snubblar vi på målsnöret. Jag är glad, så klart att vi har vaccin i oss och att omicron är mycket mildare än de första varianterna. Missförstå mig rätt. Faktum kvarstår. Om maken blivit sjuk nästa vecka så hade livet fortsatt som vanligt. Han hade varit hemma och varit lite sjuk. Medan övriga familj hade kunnat jobba.

Det har inte varit någon fara egentligen. Vissa saker kan jag göra hemifrån. Som att svara i telefon. Jag kan hjälpa till med mycket utan att faktiskt vara med någon fysiskt. Och det som jag måste göra fysiskt kan det mesta vänta till nästa vecka. Allt egentligen, utom snön.

För gissa om det snöade i förrgår och under natten. Som igår hade behövt skottats bort. Men eftersom jag alltid har förkylningssymtom på grund av min sömnbrist så måste jag hålla mig hemma. Det hade ju varit smart att göra ändå. För att stoppa smittspridningen.

Snön ville inte vänta. Den kom. Inte jättemycket. Tillräckligt för att det skulle behövas dras av vid portarna. Inte mer än att man kan gå i det. Alla har också sand innanför portarna så de kan sanda om det behövs. Men en vecka. Nästa vecka så hade jag kunnat gå och ta bort snön utan att göra fel. Denna veckan så får snön ligga kvar för att inte göra fel.

Alla överlever det. Imorgon ska det regna. Det ska snöa lite idag först, ikväll. Sedan ska det regna. Det blir säkert lagom halt på den nerstampade snön då. Sanden står innanför, tröstar jag mig med. Dessutom så är många duktiga på att skotta själva. Det tröstar jag mig också med.

VI har klarat oss ifrån Covid under hela denna tiden. Vi har varit väldigt försiktiga. Det senaste halvåret har jag träffat människor på jobbet. Vi har börjat att handla lite igen. Inte bara göra beställningar som vi hämtar upp utanför. Alla butiker har varit väldigt tillmötesgående om man ringt och frågat. De flesta har skaffat Swish, för smidig betalning över telefon.

Någon gång nu har vi varit oförsiktiga. Och maken kan inte förstå när? Han har gått igenom våra liv så många gånger för att kunna lista ut när han blev smittad. Även om vi har börjat röra oss lite bland folk så är det inte jättemycket. Tillfällena som han har gått igenom är inte så många. Men han har gått igenom dessa tillfällen desto fler gånger. Inget av tillfällena har han kunnat komma fram till skulle kunna vara orsaken.

En vecka. Och vi överlever. Och alla andra också. Nästa vecka lovar jag att det inte kommer någon snö alls. För då är jag redo.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Denna månaden har inte varit någon bra månad. Vad det beror på försöker jag analysera. Det kan vara att det var för mycket under december. Saker som jag egentligen inte visste att de var ett problem. Vissa saker vet jag om.

Som förra veckan när jag gjorde för många saker på en dag. För hjälpa min son måste jag. Måste är fel ord, det vill jag och behöver jag. Det vet jag om. att det blev för mycket. Svårigheten där är att det dyker upp efter jobbet. Om det är i planeringen så går det bra. Sådana saker förstår jag att det gör att jag inte har orken att jobba några dagar efter det. Men jag kan inte har för mycket tid som jag inte jobbar på.

Saker dyker upp. Så är det för alla. Som tur är har jag maken som kan hoppa in när jag inte kan. Problemet är ju att JAG vill göra det. Jag vill jobba. Denna månaden så har jag lyckats prestera lite mer än trettio procent. Det är långt ifrån en heltid. Alla de där små sakerna som gör att man inte kan när man vill, det är vad jag analyserar fram.

Idag är det sista dagen på månaden. Idag kommer det bli mindre arbete än vad det borde. Det är dock ett inplanerat möte med sonens skola som jag ser fram emot. Mötet handlar om vad kommer efter skolan? Planerat är bra och jag kan hantera det. Allt kommer bli väl. Ett steg i taget.

Några steg igår var att baka. Igår blåste det för fullt och det vara inget kul att vara ute. Då passade jag på att baka några bullar. Makens surrande av allt gjorde att det inte behövdes samlas in en massa saker som blåst iväg. Samt att det blev inte så illa som lovat. Vi var uppe i 20 m/s men inte mer.

Bullarna jag gjorde blev väldigt goda. Minstingen och jag smakade. Maken ska smaka idag. Han är ju inte så mycket för godsaker. Bullar tycker han om men detta var toscabullar. Det var han mer osäker på.

Jag tycker om kletiga bakverk. Mjuka och fluffiga. Allt som inte är torrt. Segt går bra också. Men aldrig torrt. Drömmar, finska finnar och de flesta småkakor, går bort för mig. Maken däremot tycker om när det är torrt. Kanske inte helt torra bullar som är hårda skorpor. Men han skulle nog föredra en lite för torr mot en lite kletig bulle.

Dessa tosca-varianter var kletig. På ytan. Bullen i sig var perfekt. Det var mandel, smör och socker i med toscaglasyr på. Jag tror han kommer gilla dem när han väl smakar. Vilket han ska idag. Från mig fick de toppbetyg. Nästa gång ska jag inte var så otålig och lägga på glasyren för varm. Utan låta den svalna så den stannar kvar på bullen innan den åker in i ugnen. Goda lika fullt.

Jag har fortfarande nötter som måste användas innan de blir dåliga. Denna gången var det torrostade mandlar som drygades med cashewnötter i glasyren. Varför göra vanliga bullar när man inte behöver?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det finns en början på allt. Frågan är om det finns ett slut? Eller är det bara en fortsättning på något annat? Så ingen början finns heller. När börjar livet? När tar det slut?

Livet pågår är mer rätt att säga, enligt mig. Det pågår hela tiden och vi behöver ta hand om det. Vi vet inte hur livet började. Det finns många gissningar men ingen vet. Vi vet heller inte hur det slutar eller om det slutar.

För dig och mig vet vi att det slutar. Vi vet oftast hur det började också. Men det fanns redan innan. Livet. Det är ingen ny början när vi kom. Vi förde bara livet vidare. Jag för livet vidare från mamma. Jag är del av henne och hennes liv är fortfarande.

Jag vet hur hennes liv slutade. Och jag vet att det fortsätter. Vi har alla livet. Livet att leva till fullo. Livet att ta hand om. Livet att veta att vi har det. Jag känner tacksamheten att jag har det. Jag försöker att vårda det.

Mest försöker jag göra det mesta och bästa jag kan av livet. Så länge jag har del av det. För till slut så är min resa slut och någon annan får framföra livet. Livet som vi ännu ej har sett slutet på.

Livet är meningen med livet. Utan livet så finns ingen mening.

Ta hand om dig. Ta hand om livet och vårda det tills nästa tar över. Vi hörs imorgon.

Har du surrat allt som behövs på utsidan? Idag ska det bli upp till storm i syd och västra Sverige. Det har varit många varningar. Orange varning. Gul, orange och röd är kriterierna. Med röd som värsta nivån.

Bättre än 1, 2 och 3. För vad är värst? Nummer 1 som alltid brukar vara toppen? Eller nummer 3 som är alltid är botten? Tvåan var ju enkel, alltid i mitten. Om man var osäker så kunde man ju alltid läsa texten och förstå att det var illa eller inte riktigt så illa.

Storm är alltså mittennivån, orange som är den gamla tvåan. Det ska det bli idag. Framåt kvällen och natten mot morgonen ska det vara som värst. Jag tror att vi hade här upp till 24 meter per sekund. Vilket är mycket.

Det blåste mycket för några veckor sedan. Då hade vi några stolar som blåst ner i vår thujahäck. Denna gången ska det blåsa mycket mer. Maken har därför säkrat upp. Allt. Eller nästan allt.

Stolarna är staplade och surrade. Grillarna är surrade. Lamporna är surrade. (Brukar de i och för sig nästan alltid vara.) Våra terassvärmare är surrade. Allt är surrat i vår altans räcke. Nu är det bara hoppas att räcket håller. Men känner jag maken rätt så kommer det att hålla.

Vi har några saker som inte är surrade. Det är bland annat två stolar. Dem nya som jag skrivit om tidigare, från Grafitgrå. Förra gången det blåste så rörde dem sig inte en millimeter. Allt blåser rakt igenom eftersom de inte är heltäckande någonstans. Dessa har faktiskt maken gjort kalkylen att det inte kommer hända något med. Finns inget vindfång.

Det han inte har surrat som han tror kan ske något med är betongpallen som är bord till stolarna. Den har ett vindfång. Den gissar jag kommer att vändas upp och ner under dagen. Inte av vinden utan av maken. Då tas fånget bort och maken är nöjd.

Vinden är inte att leka med. Alltså den kan flytta hus. Det är inte så vanligt i Sverige. Men med tanke på vad som händer med vår jord så ska man aldrig säga aldrig. Bäst att vända på pallen. Även om jag låter maken sköta det. För det han inte är orolig över det kommer aldrig hända något med.

Ibland är det bra att vara paranoid och alltid räkna ut konsekvenser. Som när det ska blåsa storm. Jag är glad att han är min make för då slipper jag vara den som år paranoid.

För övrigt så vill jag meddela att igår åt jag en hallonlakrits-döskalle av skum och den var ljuvlig. Det är något att fira. En var ljuvlig sedan blev det som innan. Varken bra eller dåligt. Ett steg i taget. EN var ljuvlig. Snart kanske det är två.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.