Min make är fantastisk. Han kan vad som helst. Vissa saker tar bara lite längre tid. Nu håller vi på med ett kök. Ingen av oss har gjort det innan. I alla fall inte ett sådant här. Med extra höga bänkar. Med hörnlådor (som han som sålde köket, gärna hade installerat för han aldrig gjort det innan) och lita annat smått och gott. Gashällen, stenbänkskivan. Jag kan fortsätta. Men maken säger bara att det löser vi. Så tar han reda på hur.
Jag är ju mest hans hjälpreda i det här. För er som känner maken vet att han vill jobba ensam. Han vill hinna med och tänka och verkligen få det PERFEKT. Nu finns inte den tiden. Att han kan jobba ensam. Eller för den delen går det inte i vissa moment. Som att att föra ner ett diskbänkskåp över vattenslangar och avloppsrör. Det går inte ensam. Jag hängde ner genom toppen och maken lyfte hela skåpet. Tur vi är långa. Det gick efter en hel del knixande och trixande. Ingen av oss hade klarat det ensam. Inte ens jag som kan få en soffa upp eller ner i källartrappan ensam.
När vi har hantverkare hemma så är maken gärna närvarande och har koll på att det blir som han vill. Och det behövs. Han har fått det som han velat varje gång i detta projektet. Sedan verkar han ha ganska kul och pratar oavbrutet (inte riktigt men nästan) när han är med och jobbar. För så har det varit en hel del nu. När rörmokaren var här så var maken snickaren åt röris. Han verkar ändå uppskatta att ha någon att jobba med.
Så länge det inte är i samma område. Nu har vi ju varit två och jobbat i detta projektet. Vi har hjälpts åt med att tänka, mäta, lyfta tillsammans. Nu kommer vi till att jag tror inte maken uppskattar mig som hantverkare. För när han gör en sak, så gör han EN sak. Med allt. Om han är framför datorn så är han framför datorn. Eller om han städar så städar han. INGENTING annat. En sak i taget. Det är praktiskt kanske.
Jag gör flera saker samtidigt, gärna. Problemet blir när jag är nära maken och vi står nedböjda i ett bänkskåp tätt ihop att jag snusar lite i nacken på honom. Eller bara lägger huvudet emot ryggen när jag får möjligheten. Eller ännu värre jag kanske kommer och kramar honom bakifrån när han står med skruvdragaren i högsta hugg. Alltså hur kan jag ens tänka tanken på det.
Nu är min make den bästa i hela världen så han säger ingenting.. Han låter mig hållas. Fast jag vet att han inte uppskattar det. När man kramas så kramas man och INGENTING annat. Det måste vara väldigt jobbigt för honom att ha mig som hjälpreda i detta. Som stör honom hela tiden när han fokuserar på att få vårt kök klart. Om jag någon gång klagar på att det tog för lång tid att få köket klart, säg till mig då. Det var ditt eget fel. Du störde hantverkaren.
Än så länge har han inte sluntit med något så det gått sönder. Jag försöker hålla mig, men det är svårt när det är så mysigt att bara få snusa lite i nacken på honom när man är så nära. I övrigt så jobbar vi väldigt bra ihop. Vi förstår varandra och vet hur vi båda tänker. Vi har inte bråkat (ännu) om något när vi jobbat ihop. Vilket är ganska vanligt annars har jag förstått. Vi bråkar ibland men inte för att vi jobbar ihop. Kanske för att vi är så vana att jobba tillsammans. Då vi egentligen har gjort det sedan vi blev tillsammans. Vi tycker helt enkelt om att vara tillsammans, alltid, även på jobbet.
Men som hantverkare börjar det nog bli lite jobbigt för honom. Att inte få fokusera hela tiden på det som han fortfarande måste lära sig hur man gör. För när han sitter framför datorn och jag kommer och snusar i nacken, då går det bra. Han kan nog till och med uppskatta det lite då. För att han behöver inte fokusera så hårt på det som han redan kan och behärskar. Jag är tacksam att han låter mig hållas. Att jag får fortsätta att snusa honom i nacken på de mest olämpliga tillfällena.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
