Maken och jag har varit gifta i femton år. Vi har varit tillsammans i sexton år. Vi har lärt oss att vara pinsamma inför varandra. Eller vi har lärt oss att prutta inför varandra. Vi har lärt oss att vi inte behöver vakna med att dra in magen och fixa till frisyren innan vi ser på varandra med våra kärleksfulla ögon.
Eller vi har nog aldrig fixat till frisyren. En av oss är duktigare nu på att dra in magen. Kanske beror på ålder. Det låter jag vara osagt. Även vem av oss. Pruttar däremot tg det ett tag att göra inför varandra. Då var vi ändå ganska snabba med att flytta ihop, förlova oss och gifta oss. Ett år efter vi (äntligen) bestämt oss för att bli tillsammans så gifte vi oss. Vi förlovade oss strax efter sju månader tillsammans.
Jag har berättat om alla våra stadier innan. Jag har väl inte sagt allt som till exempel första gången jag pruttade så maken hörde det. Det gjorde jag när vi förlovade oss. Läs om det inlägget här: https://josefinsdagbok.se/forlovningen/ Vi hade en fantastisk förlovning och förlovningsresa. En massa roliga saker hände. En mindre rolig var prutten.
Jag har även berättat om pruttar tidigare. Pruttar som jag eller vem som helst har kunnat släppa. Denna prutten som jag berättar om nu var det jag som släppte. Helt säkert. Det är nästan lika pinsamt idag som för drygt femton år sedan. Vi var på väg ner. Vi stannade och pausade på vägen ner. Vi njöt av utsikten, att vi klarat vårt mål och förlovningen. På sista bilden i inlägget står jag alldeles slut och lutar mig mot en sten. Strax efter det så ska vi fortsätta neråt.
Vi gör oss redo. Jag lyfter benet och svingar över samtidigt som en liten, liten prutt pyser ut. Den hördes knappt. Och jag höll på att dö, det var så pinsamt. Maken fnissar åt mig. Han FNISSAR. Tror ni att det gjorde saken bättre?
Det har gått femton år. Jag har pruttat många gånger inför maken efter det. Ingen har varit pinsam. Inte tillsammans med maken i alla fall. Däremot så tar maken upp min först fis med jämna mellanrum. Där han talar om hur gulligt han tyckte det var. Jag FES när jag lyfte benet! Hur gulligt är det? Inte alls. Jag tycker fortfarande det är jobbigt när han säger det med sina stora kärleksfulla ögon och FNISSAR.
Vi bråkar inte så mycket men när han tar upp det så skäller jag på honom varje gång. Jag skulle vilja göra mer än så men kan inte för han kramar mig ofta i samband med att fnisset startar. Då kan jag inte göra mer. Då bara faller jag in i kramen och så bestämmer jag att han inte ska ta upp det igen. (Ändå tills nästa gång.)
Har ni några pinsamheter med er partner? Eller har du gjort något pinsamt med sällskap eller personer som du inte skulle velat göra det med?
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.