Jag har en massa styrkor. Men jag har nu utökat med en ny styrka. Jag vet att också att det bästa är att fokusera på styrkorna och göra dessa starkare. Än att fokusera på svagheterna och försöka göra dessa bättre. För ofta tappar du då i det som redan var stark i och blir enbart lite bättre i det du hade svårt med. Vilket blir medelmåtta som bäst.
Jag har under många år gjort just det, fokuserat på styrkorna och låtit någon som är stark på mina svagheter ta det uppdraget istället. Det blir också mindre ansträngande att göra något man är bra på och sedan förbättra det. Än att jobba i motgång hela tiden, som det skulle vara att bygga svagheterna.
MEN, jag har nu hittat en styrka i min svaghet och vad tacksam jag är. Jag är omåttligt glad för detta. Jag har berättat om det så många gånger hur jag sover illa om nätterna. Jag sover lite mer ibland än för många år sedan. Vilket jag tar som tecken att Tamoxifenen är äntligen på väg ur kroppen. Bara på väg, det är inte helt ännu och sömnen är en stor svaghet.
Natten till fredagen så bestämde jag mig för att tacka ja till ett kvällspass till serviceresorna. Det börjar vid fem på eftermiddagen och slutar vid två på morgonen efter. Det är väl inget konstigt. Det konstiga är att jag skulle åka till Stockholm på fredagen. Jag hade bokat tåg och sedan kom en hotande strejk. Vilket gjorde att jag bestämde mig för att ta bilen. Efter det kom då frågan om taxi.
Det var flera pass som behövde fyllas. Jag har sagt nej, ganska många gånger och jag vill gärna hjälpa när jag kan. Många gånger har jag ändrat planer på andra jobbet för att kunna hoppa in på kort varsel. Nu hade jag alltså sagt nej mycket ett tag för att det inte varit möjligt att ändra. Denna gången var ett av passen på en annan depå som var en timma närmre i resväg till Stockholm.
Först kollade jag att jag faktiskt kunde för att maken skulle hoppa in på andra jobbet. Alltid koll på det först. Sedan började jag fundera på om jag skulle fixa att jobba för att åka vidare till stora staden direkt efter jobbet. Jag bestämde ganska fort att det borde gå. Om jag fick vila mycket innan passet så skulle det ändå vara normal vakentid för mig då när jag skulle köra de sista tre timmarna. Jag är så glad att jag bestämde mig för att prova.
Jag hade säkerställt att om det var ett tungt pass så skulle jag kunna stanna kvar på depån för att sova. Vilket var lugnt för det fanns till och med två sängar i depån. Inga larm som skulle gå av. Det fanns en gedigen backup-plan om jag skulle känna mig för trött. Vilket jag inte var.
Det var inga körningar de sista timmarna så då var det total vila. Jag kände mig bättre som förare den tiden en sent på eftermiddagarna när man sovit dåligt och varit vaken hela dagen. Den största bonusen, förutom att jag gjorde svagheten till en styrka, var att jag fick köra när solen gick ner och hela himlen lös orange. (Inga bildbevis finns då jag inte kan hålla på med telefonen när jag kör.) Det var helt underbart att köra omkring lite halvt på landet i det.
Sedan när jag skulle åka när jobbet var slut så började dagen att gry en halvtimme efter start ungefär. Det blev först lite lila precis i horisonten. Sedan blev det mörkt rosa för att gå över i orange till en hel rund sol mitt i siktlinjen när jag var i stort sett framme på destination. Det var en ynnest att på samma dygn få uppleva dessa magiska fenomen, som alltid förundrar mig hur vackert det är.
Jag njöt varje sekund av både synintrycken men också över att min svaghet nu inte var det. När jag var framme så fick jag en timmas sömn som var lite mindre en vanligt men jag var fullt fungerande hela dagen igår och var inte tröttare än vanligt. Eftersom det är så här jag har det. Jag är lycklig! Min sömnbrist går att använda till något bra.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.