Mamma och jag har haft ganska länge nu att vi pratas vid varje dag. Jag har ringt till boendet som fått gå med telefonen till mamma och vi har pratat. Ofta ganska länge. Eftersom mamma inte kan ringa själv så har vi gjort så på automatik. Ringt personalen som överräckt telefonen. Problemet är att de telefonerna är också deras larmtelefoner. Alltså den det ringer i om någon boende larmar efter dem.
Så kunde vi ju inte ha det. Därför har mamma nu en egen telefon. Och när någon ringer så går personalen in till mamma och ringer upp den som ringt. Och hon kan prata hur länge hon vill. Våra samtal är ofta en halvtimma. Det är mest jag som pratar men mamma kan flika in någon gång eller svara ja och nej. Ibland inte det heller. De bästa stunderna är när jag får henne till att skratta.
Telefonen som hon har en en sådan som är för seniorer. Den har stora knappar och är enkel att hantera. Det går att sms:a och mms:a på den. Vi har inte provat det ännu men vi skulle kunna skicka bilder till henne som då personalen får öppna och visa henne. Det blir liksom lite lättare att ha kontakt med denna nya telefonen. En annan sak på den här telefonen är att det finns ett trygghetslarm.
Det är en knapp på baksidan av telefonen. Den kan man ställa in att den ringer upp någon. Man kan lägga in fem personer. Då skickar den ett sms till alla när larmet trycks på. Sedan ringer den upp första personen på listan. Om den inte svara så tar den nästa och så vidare. Vi trodde från början att det var ett nummer det gällde och vi bestämde att det blev bra med mitt nummer. I bruksanvisning står det att man ska vara försiktig med att uppge nummer i larmet.
Mamma har lärt sig den där knappen. Vilket är roligt för då ringer mamma mig. Även om det ibland blir fem gånger på en dag. Det har varit många gånger nu när det varit isolering på alla boende. Sedan att mamma ringer ibland för att hon har larmat personalen och de inte har kommit, det är en annan sak. Eller att hon har ringt mig för att hon har tappat skon. Eller för att hon…
Det gör inget för det händer att hon ringer för att bara få prata lite. Eller lyssna blir det ju. Det verkar som att personalen har märkt att mamma blivit lugnare. För varje gång jag har kommit så har telefonen varit inom räckhåll för mamma. Som i onsdags när hon satt i dagrummet när jag kom. Då hade hon telefonen i knät. (Självklart så hämtade jag inte henne i dagrummet, det gjorde personalen.) Flera gånger så har jag bara haft sällskap med mamma tills maten, eller det hon är otålig på, har kommit.
När sms:et från mamma kommer så vet jag att snart ringer det. Då frågar jag om det är mig eller personalen hon vill ha tag i? Ofta är det personalen. Men hon nöjer sig med att få mig som sällskap. Även om det hänt att vi fått lägga på och jag har ringt personalen. Som under isoleringen har haft fullt upp. Det är klart att det tar längre tid att gå till allas rum med mat än att samla alla personer på samma ställe där maten är. Sedan all skyddsutrustning på det. Som när mamma var misstänkt med Covid. Då var det särskild personal. Men också skyddskläder som var tvungna att bytas mellan varje person. Det tog tid. Och mamma blev frustrerad.
Igår ringde mamma för att hon vill ringa. Igår pratade (jag) vi i tre kvart lite drygt. Det har som sagt blivit en rutin för mig och mamma att pratas vid varje dag. Då det mesta kretsar kring kök här hemma så är det det jag pratar om mycket. Så nu frågar hon till och med hur det går. Vilket är skönt för då kan man påverka minnet att hon kommer ihåg. Bara man upprepar det tillräckligt många gånger. Det har gått så långt att hon kanske till och med kan tänka sig en utflykt till sommaren för att se köket. Vilket är ännu roligare. För det är flera år sedan hon lämnade för utflykter.
Vi har också prata handbolls-VM. Handboll är hennes stora grej då hennes äldsta barnbarn spelar på elitnivå. Hon har följt honom genom hela hans uppväxt. Det slutade först när hon blev sjuk. Nu följer hon handbollen genom oss som berättar om det. VM tyckte hon var kul att höra om. Och jag som inte kan benämningar och annat har blivit rättad ett antal gånger. För det minnet finns. Minnet om handbollen har hon kvar. Vi följer också barnbarnet på klubbens instagram. Matcherna spelas ofta när hon lagt sig. Men instagram verkar hon vara nöjd med.
Idag ska vi prata kök igen. Idag ska bänkskiva komma. Vilket vi båda ser fram emot att se om det blir så eller inte.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.