Maken dör ju, som ni vet, av det mesta. Att sätta i halsen dör han också av. Det händer inte så ofta att han sätter i halsen. Vilket är skönt. Denna gången var det inte maken som satte i halsen, men dog, det gjorde någon i alla fall.
Denna gången var det jag som satte i halsen. Rejält. Jag skulle tugga klart, eftersom jag alltid måste göra mer än en sak åt gången så drog jag samtidigt efter luft för att säga något. Man ska inte prata med mat i munnen. Det vet jag. Men man kan andas, tugga klart och sedan prata. Trodde jag.
Det brukar gå bra. Inte denna gången. Jag fick ner något i lungorna av gårdagens lunch. Jag hostade tills jag klöktes och tårarna tryckte fram. Ändå kan jag inte låta bli att skratta. Jag kan inte andas. Jag kan inte prata. Men skratta och hosta samtidigt går bra.
Maken sitter bredvid och vet inte vad han ska göra. Ska jag klappa dig på ryggen. Jag vet inte vad jag ska göra! Jag kan inte Heimlich så därför sitter jag bara och tittar på dig. Jag vet inte vad jag ska göra. Du dör ju. Denna gången är det du som dör!
Jag får fortfarande inte fram något. Och maken talar om att han kan inte Heimlich så om det skulle behövts så är jag körd. Det är ju tur då att jag vet hur man gör ensam. Jag kan lära dig. Men maken kan läsa detta hur många gånger som helst. Om han skulle komma i sitsen där kunskapen behövs så skulle hans panik vara så stor att det är blank. Detta är till er alla andra.
Om du har fått något så stort i halsen att du verkligen inte få någon luft och är ensam. Då ska du ta sats och springa in i en vägg med ryggen först. Det bästa är att göra det upprätt så att det som fastnat kan åka upp och ut. Om du slänger dig på rygg på golvet så kan det få motsatt effekt. (Det borde jag inte skrivit. Maken läser bloggen och om han skulle komma ihåg något är det detta. Men inte att det är det han INTE ska göra. Han skulle slänga sig på rygg.)
Jag behövde inte utför Heimlich på mig själv. Jag hostade tills det löste sig. Biten kom aldrig upp utan den är kvar i lungorna. Men jag kan andas igen. Maken däremot är säker på att jag kvävdes. Tårarna rann länge efteråt så det var obehagligt. Men jag dog inte, inte denna gången heller.
Vi får se om jag dör under helgen. Där jag bor så finna det fullt av korsspindlar. Jag har bara sett dem vid ingången till huset. Men det är säkert 15-20 stycken. Om inte flera. Jag har nog aldrig sett så många korsspindlar på samma ställe tidigare. Jag hatar spindlar! Det är inte många saker jag hatar. Men spindlar är en av dem så är på den listan.
Jag kan avsky, tycka illa om eller att något är obehagligt, men hata, det är för mig ett starkt ord. Spindlar hatar jag. Så länge de håller sig där jag inte ser dem så går det bra. De kan få vara i naturen också. De får aldrig bra inomhus och absolut inte där jag är. Då är de döda spindlar.
Maken tycker heller inte om spindlar. Han hatar inte som jag. Men han tjuter mer än mig om det dyker upp en oförväntat någonstans. Eller inte ens oförväntat. Han kan veta att det är under en sten eller virke som legat ett tag. Ändå tjuter det till när han ser den.
Jag lär inte dö av spindlarna heller. Även om korsspindel är en av de giftiga spindlarna som vi har i Sverige så lär den inte döda mig. En större sporrspindeln är för övrigt Sveriges giftigaste spindel om någon undrar. Om du blir biten av den så är det lite värre än ett getingstick.
Med eller utan spindlar, ta hand om dig. Vi hörs imorgon (om inte så vet ni varför, antingen kvävts till döds eller biten av en korspindel).