Ibland känns det som att jag tar all kraft från maken för att simma. Jag har skrivit nu några gånger om att musiken läker. Simma själv är en låt som spelas mycket från min sida just nu. En låt av Ana Diaz och som Silvana Imam har tolkat i Så mycket bättre. Båda är lika bra och varvas om vartannat. Den handlar om att båda måste bidra. Att inte bara en kan hålla uppe relationen. Den börjar så här:
Det kommer bli bättere
Du kommer andas lättare
Du kommer bli, va hettere?
Typ, störst
Kom sätt dig ner
Det kommer bli bättere
Du kommer andas lättare
Men du måste andas vet du det
De kommer bli bättre, men de kommer bli sämere
Först
Du måste simma, simma, simma, simma, själv
Du får inte dra ner mig
Orkar inte ta med dej
Simma, simma, simma, simma, själv
Du vet att jag håller av dej
Men de inte bra om jag drar dej
Nej
Och så känns det lite nu. Att maken är den som måste simma för oss båda. Vilket inte är rättvist. Varför ska han vara den som gör allt. För så är det. Han är den som bygger. Han är den som ordnar maten. Han är den som diskar. Han är den som handlar. Jag håller näsan över ytan. Knappt. Om vi fortsätter så här så kommer jag att dra ner honom.
Jag överdriver till viss del. Några saker gör jag. Men i förhållande till vad han gör så är det inte jämnt fördelat. Inte ens om vi räknar in det jag gör för andra. Som att hjälpa till att flytta. Eller mina ideella uppdrag. Han gör mer ändå. Han jobbar också och drar in pengarna. Det kan jag inte skryta med att jag gör direkt.
När köket är klart så kommer det bli bättre. Det kommer att bli lättare att andas då. Just nu i stöket så är det inte så lätt att andas. Men det kommer bli bättre om jag bara fortsätter att andas. Och till alla er som blir oroliga, det är lugnt. Jag kommer bli typ störst om jag bara sätter mig ner och kommer ihåg att andas.
Det har jag gjort förra veckan. Satt mig ner och andats. Denna veckan har börjat lugnt. Jag har andats. Fortfarande nervöst med tanke på mamma. Fick inte reda på om flera blivit sjuka. Mamma har inga symptom, vilket är det viktigaste för mig just nu. Så jag fortsätter att andas idag. Och är nöjd över att diskberget är borta. En del tog maken och en del tog jag. (Jag tog toppen på isberget.)
Nu var det absolut nödvändigt för alla gafflar var slut. Då hade vi ändå diskat två gafflar inför måltiderna några gånger. Att slippa diska i tvättstugan ser jag fram emot. Maken med. Han ser nog fram emot att få tillbaka diskmaskinen. Den har vi varit utan i tre veckor nu. Allt går om man bara kämpar. Maken simmar för fullt och jag hänger på med det jag kan. Snart blir det bättre.
För simma själv det ska jag igen. Och kanske också ge hjälp till maken. Frågan är bara när. Jag glömde ju en massa frågor till läkaren när jag var där. Allt för att hjärnan inte är med mig. Det blir bättre. Jag kommer andas lättare.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.