Nu för tiden så skrattar jag inte så mycket. jag kan skratta till. Jag kan tycka saker är roliga men det är inte så det jag skrattar från tårna eller magen kanske är bättre. Du vet, som ett litet barn som skrattar åt något banalt men ändå så det kiknar.
Det är mycket sällan. Skratten som är lite tillgjorda är också ganska få. När jag då skrattar så jag kiknar åt maken när vi har vårt fredagsfika så låter han mig skratta. För det var ÅT honom.
Han tog en sked av sin prinsessbakelse och till hans stora förvåning så poffade bakelsen poff rätt ner på tallriken. Det lät poff eller mer flopp platt ner. Hans min var så lång och jag skrattade så jag nästan dog.
När jag torkat tårarna så bad jag om ursäkt för att jag skrattade åt honom. Han hade samlat sig, den långa minen var borta, lite skratt hade kommit också, och han sa att han var glad för att se mig skratta. Förutom skrattet så var min bakelse god. Chokladbotten, vaniljkräm och hallongrädde.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.