Maken är med här i bloggen ganska mycket. Många dråpliga historier som alla är sanna. Inte ens överdrivna. Kanske lite underdrivna. Ofta handlar det om att han är paranoid eller att han ska bli sjuk, eller slagit sig. Nästan alltid om något som händer maken som när han tjuter högt och jagar spindlar med sopborsten bland virket.
Maken vinner oftare över spindlarna än tvärtom. Men med sopvborsten i handen på maken, då vann spindlarna. Andra berättelser är om hur maken alltid förutspår skador. Om hur han ska dö på kuppen. Som den den gången när allt skulle planeras och hyras saker för att lösa limträbalken. Minstingen och sonen stod med stora tunga balken vid fötterna och dividerar medan jag tar ena änden på axeln och går upp på stegen och så är det klart.
Maken behöver planera och jag kör på. Det är då maken blir skadad. När han är ute och jagar spindlar med sopborsten eller med skivstänger i källaren så skadar han sig sällan. Det har hänt att han har slagit sig när han är ensam. Som när han amputerade tummen (eller ett finger, vad det nu var) två gånger. Inte ens på samma dag. Utan dagarna efter varandra. Då slog han med släggan på handen på samma ställe. Med samma tillvägagångssätt fast det inte fungerade först dagen.
Han har också dött några gånger. Senaste nära döden upplevelsen är när han jagade getingarna med vattenshowen på uppfarten. Min poäng är att maken har alltid en anledning att dö eller skada sig. Och han berättar det alltid omgående. Gärna innan. Nu har det faktiskt inträffat att han inte sagt något. Varken innan eller under. Dock efteråt. Fast i förbifarten.
När vi hämtade den stora sädesmalen (som ingen av oss trodde var så stor) så talade jag om för maken att han skulle få ryggskott, ljumskbråck och dö. Den är så tung. Den är mycket tyngre än den ser ut dessutom. När jag insåg det så hade inte maken kommit in ladugården ännu. Maken säger inget. Han känner på den och är tyst.
Antagligen så skriker han inombods när han försöker rubba den. Men han säger inget. Jag vet att han tänkte när han såg den att den sär tar jag och min fru. Inga problem. Vi var fyra stycken som hjälptes åt. Vi hade klarat oss på tre. Men inte två. Maken säger inget när vi flyttar den. Han säger inget när vi lastar den. Han bara kör på.
Vi får upp den på släpet och vi tackar för oss. Vi hade arbetskläder på oss för att vi visste att vi skulle lyfta saker. Inte hur stora eller tunga men arbetskläder är alltid bra. Vi visste också att vi skulle hämta sakerna i ladan. Maken tog sina snickarshorts. Jag hade långbyxor. Vi hade arbetskläder inte skyddskläder. Inga förstärkta skor eller annat.
När vi åkt en bit hemåt så ser maken på sitt knä och utbrister, jaha, var det där jag slog i? Då har han ett skrapmärke på knät. Först då får jag reda på att han skadade sig när vi lastade den på släpet. Min fantastiske make skulle inte dö. Han behövde inte amputera benet. Han behövde ingen stelkrampsspruta. Han bara konstaterade att han hade ett märke på knät och att det var där han slog sig. Jag blev inte stolt då. Det är först nu jag blivit det.
Igår såg jag hans knä. Det är sommarvarmt igen och maken har shorts på sig. Han har ett jättestort blåmärke på knät. Det är som min hand. Bilden gör inte blåmärket rättvisa. Det är mycket mer färg på det i verkligheten. Nu kommer min stolthet. Han har inte dött en enda gång. Han har heller inte sagt något om att det gör ont. Men med den storlek och de skiftade färgerna så slog han i ganska rejält. Han har säkerligen ganska ont när han rör det nu också.
Jag är stolt över maken att han inte behövt amputera benet än. Han har inte fått kallbrand. Han har inte fått någon spricka i benet heller. För även om han gör det mest för mig så är han också duktig på att berätta det mesta för mig. När vi äter så pratar han om vad vi ska äta vid nästa måltid. Och nästa. Och ibland nästa på det.
Idag ska vi äta rotmos. Det ska jag göra. Det vet jag för maken frågade igår om jag inte kunde göra det, när vi åt middagen som han gjort. Stekt fläsk och löksås. Vilket var mycket gott. Som han gjorde för att jag skulle kunna vila. Men han berättade inte det mesta för mig när han slog i benet då vi hämtade malen. För det är jag stolt. Även om jag tycker om när han berättar saker för mig. Vi får se om han gör det till en vana att låta bli. Då får jag nog be honom börja igen. För vi skulle nog ha det ganska tråkigt tillsammans om vi inte sa något.
Ta hand om dig. Rotmos och falukorv blir det för oss idag. Hoppas du också får äta något gott. Vi hörs imorgon
