Precis som den ska göra. Något jag är tacksam över är, att ingen bestämmer över tiden. Att tiden är lika för alla. Ibland känns det lite jobbigare att tiden försvinner. Ibland vill man att den ska passera. Just nu vill jag att den ska försvinna och att vara kvar.
Snart har det gått ett år sedan mamma tog sig vidare.Det känns helt förfärligt jobbigt. Ett helt år har snart gått och jag har inte kunnat ringa mamma. Ett helt år har snart gått och jag lever. Jag lever och har det bra, jag skrattar (och gråter). Jag lever och är frisk. Mamma är inte här. Då känner jag att tiden skulle stå still. För att jag har ingen rätt att ha livet.
Samtidigt så känner jag det helt motsatta. Att jag bara vill att tiden ska rusa fram så att tiden läker såren. Att jag ska sluta riva upp skorporna och låta såren bli ärr. Snart har ett helt år gott och det är långt kvar på sårskorporna.
Jag har alltid vetat att det skulle bli jobbigt att förlora mamma. Jag har också berättat för mamma att jag har tyckt så. Mamma som var klok som en bok sa att det blir som det blir och vissa saker kan vi inte styra över. Andra saker kan vi styra över. Att styra över vad vi gör med våra liv till exempel. När livet tar slut styr vi inte över.
Mamma sa mycket annat också. En del i att jag saknar henne så. Hjärtat blöder och det känns som att det aldrig kommer sluta. Det är en dryg månad kvar sedan har det gått ett år. För ett år sedan kämpade mamma med smärtor och sjukdomar. Det är jag glad att hon slipper. Nästan det enda som är bra med att tiden går. All den tiden har mamma varit smärtfri. Min smärta ökar för tillfället men jag överlever. Mamma och jag hade många fina stunder innan sekunden tog slut. Ta hand om tiden. Även när du inte vill ha den.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.