Maken är alltid orolig för mig. Blev nog så med cancerbeskedet. Inte så konstigt att han blev det heller. Ett cancerbesked gör att man tänker på döden. Vilket också åldern gör. Ju äldre man blir desto närmare kommer man döden. Nu vill jag inte påstå att maken är gammal. (Det gör han så bra själv.) Jag vet att han älskar mig och det gör inte saken enklare för honom att inte oroa sig.
Nu har jag börjat köra taxi och vi spenderar inte varje minut tillsammans, vilket vi nästan gjorde innan. Det gör att han har tid att oroa sig för mig. Särskilt när jag kör. För han oroar sig för det mesta. Vad kan hända när man kör bil? Frågar du maken så kan allt hända. Precis som det kan göra med tåget.
Maken brukar säga att jag inte kommer komma fram med tåget av olika anledningar. På hösten för att det ligger blöta löv på rälsen. På sommaren på grund av solkurvor. På vintern på grund av snön. På våren på grund av signalfel. Det kan alltid vara djur på spåren. Det finns massor av olika anledningar för att man inte kommer fram i tid. Jag har råkat ut för de flesta och maken har haft rätt nästan varje gång. Undantaget var väl i helgen. När jag faktiskt kom fram.
Nu är det så att maken har börjat säga vad han oroar sig för när jag ska ut och köra. Som idag när jag har körning för första gången i snö. Inte nog med att det är snö, det har börjat töa och är ishalka. Maken oroar sig för att jag ska köra fast. Jag har kört bil i många år och nu börjar han oroa sig. Undrar om han tror att jag blivit lokförare? För när jag åkt tåg så har jag fastnat på de mest konstiga ställen och konstiga anledningar.
Han har påpekat för mig tidigare att jag ska ta det försiktigt eftersom det är blöta löv på vägen. Då var han nog dock mest orolig när jag cyklade till jobbet. Men ändå. Han oroar sig för mig. Det hade han säkert gjort även om jag faktiskt kört tåg. Idag går jag till jobbet så slipper han oroa sig för att jag ramlar med cykeln på väg till jobbet. Lite omtänksam försöker jag ändå vara.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.