Ibland behöver vi bara lite uppmuntran. Min make är duktig på att uppmuntra mig. Även när jag inte vill bli det. Eller när jag är som jobbigast att uppmuntra. Då gör han det. Trots att jag bara ger kalla handen så kommer han och uppmuntrar. Det kan vara med en kram. När allt är så där jobbigt och man orkar ingenting. När allt känns hopplöst och man bara vill sluta att tänka. Då kommer en kram. När man är så lite kramvänliga som bara finns, då kommer han med en kram.
Det är inte lätt att ge någon som inte vill ha en kram en kram. Har du prövat? Och då menar jag inte att man ska göra det om någon inte vill. Jag menar att krama någon som verkligen behöver det men som inte är mottaglig. Att krama någon som inte kramar tillbaka är svårt. Men när det har passerat ett antal sekunder så gör närheten och kramen nytta. Då slappnar mottagaren av och ger kram tillbaka. Eller i alla fall jag gör det som icke mottaglig mottagare. Då är det lätt att kramas, när båda är mottagliga.
Kramar är alltid viktiga. Jag vet inte hur mycket vi kramas varje dag. Men det är mycket och nästan alla dagar så är vi båda mottagliga. Det är ganska sällan som det är så där jobbigt även om det händer och det är då kramen är som viktigast. Jag tror inte att det finns viktigare kramar än just den då allt är omöjligt. Den kramen som gör att allt är möjligt igen. Fast kramen innan man åker och handlar ensam är också viktig. Eller kramen när man kommer hem igen, den är också viktig.
Igår fick jag som vanligt en massa kramar. Förutom kramarna så fick jag annan uppmuntran igår. Igår när det egentligen inte var något stort behov av uppmuntran då kom maken hem med fyra påsar chips till mig. Kanske låter mycket, men dessa chips har jag nu varit utan i flera månader. För att vår butik hade valt att slut med den sorten. För den sorten är det inte så många som köper. Så klart tycker jag om sådant som alla andra inte är lika förtjusta i. Så klart när djävu…s påfund, Tamoxifen, gjort att jag ändrat smak och inte tycker om godis längre.
Jag åt chips innan men inga mängder. Nu tycker jag om chips, eller en sorts chips har det visats sig. För nu när det gått många månader utan ”min” sort så har jag provat alla som finna att prova. Inga är lika bra. Tills igår, när maken kommer hem med uppmuntran. Vår butik har tagit in ”mina” chips igen. Efter att jag har frågat efter det. Det tog två dagar. Jag ringde och frågade snällt. De skulle kolla vad de kunde göra och skulle återkomma.
Maken åkte och handlade på morgonen. För att undvika många människor i butiken. Maken har fått som vana att gå förbi chipshyllan för att se om de finns. Igår fanns de. Han köpte fyra påsar. Vid lunch så återkommer butiken med att idag finns chipsen på hyllan. Hon skrattar hjärtligt när jag berättar att maken hann före med den glada nyheten. Med att köpa fyra påsar.
Ibland behöver man uppmuntran även när det inte behövs på riktigt. Den lilla övervåningen som verkligen gör att man känner sig utvald. Då spelar inget annat någon roll. Det är vi tillsammans mot allt om det behövs. Vilket det inte gjorde just igår men jag vet att det är så om det behövs. Jag vet att han ger mig kramen även när jag är omöjlig att ha med att göra.
Ge någon lite uppmuntran idag. Någon som behöver det, eller inte. Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.