Efter akutens besök så var både jag och äldsta sonen trötta igår. Han sov gott i gästrummet lät han meddela. Han vaknade med mindre ont i magen och lyckades få i sig lite mat och dryck utan att det kom upp. Även om magen var lite orolig. Inte så konstigt när man vänt ut och in på den i ett halvt dygn.
Han fick ju inget besked om vad som var fel. Sömn och äta mild och försiktig mat var ordinationen. Sömnen hjälpte ju när han väl lyckades med det. Utan smärtlindringen hade han nog inte lyckats heller. Vi har haft lite tid på oss att försöka komma på vad det kunde vara. Både på akuten och igår innan han åkte hem.
Han kan inte fått i sig något som gjort honom sjuk. Han har inte haft några råvaror hemma som kunnat bli dåliga av att vara framme. Han har inte ätit något på över en vecka som skulle kunna vara problemet. Vi hade kommit fram till det och sedan fick maken höra hela ingreidenslistan och kunde också checka av att det inte var fallet. (Han är ju den paranoida i familjen så den punkten är nu helt skottsäker.)
Sjukhusbesöket gav oss bekräftelsen på att det inte var blindtarmen. Han hade lite hög sänka. Han vita blodkroppar var höga. Men inget som gav indikationer på att det var risk för livet. När man är på akuten så är det just akuta saker som behandlas. Han uttorkning och att inte kunna behålla tabletter gjorde att när han fått det så vr behandlingen över. Inget konstigt men det hade ju varit skönt att veta varför.
Gallstensanfall är vad vi har kommit fram till själva. Det är det enda som stämmer in på alla symptom och som han också har anlag av från både mig och sin mormor. Nu är han lugn av att veta med stor sannolikhet vad det kan vara. Han ska tänka på vad han äter om det kommer igen. För mat kan trigga problemen. Vi vet ju vad han åt denna gången väldigt noggrant.
Att vara autistisk och bli akutsjuk är inte som för andra. Äldsta sonen hade kunnat åka ensam till sjukhuset om han kunnat köra själv. Det hade dock inte blivit så bra besök utan att någon han är trygg med var med. För han har frågor som andra också vill veta men som han MÅSTE veta.
Infart, vad är det? Jo, du kommer bli stucken med en nål som för in en slang i armen för att kunna ge dig vätska. Jag kan tillägga att han inte tycker om sprutor. Det är lång förberedelse för att kunna ta en spruta. Det fanns inte den tiden nu. Är man då tydlig med varför och hur det ska gå tillväga går det bra.
Han kan fråga alla frågorna när han är trygg. Sedan blev det inte alltid svaren som var tillräckliga men då var jag där. Som kunde tillägga att när du fått infarten så kommer du kunna få många sprutor utan att få en ny spruta in i armen. Eller du kommer kunna böja armen när slangen är där. Eller det går bra att släppa slängen med dropp som råkade läggas i hans hand.
Han var en hjälte utan att överdriva. Alla frågor som han ställde och samtidigt vara på ett nytt ställe där inget var klart hur han skulle göra. Som om han behövde gå på toaletten till exempel. hur skulle det gå till? Att då vara helt ensam och inte kunna få svar på de enklaste frågorna skulle kunna göra att allt låser sig.
Inget låste sig och han mår bra. Jag däremot vet precis alla mina tecken på att jag inte gjort som jag borde. en sprängande huvudvärk är ett säkert tecken på att vilan inte var tillräcklig. Det har jag lärt mig vid detta laget. Idag kommer bli en dag med lite mer på agendan än igår men mycket mindre än i förrgår. Lagom är bäst sägs det.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.