Vaccinet börjar närma sig för mig. Det känns bra. När maken skulle ta sin första dos tyckte han inte att det kändes så bra. Det var en självklarhet för honom att han skulle ta. Problemet är, ska vi säga, hans anlag för paranoia. Jag längtar till min spruta. Det gjorde inte maken. Ju närmare det kom desto jobbigare blev det.
Maken har ju så klart koll på alla biverkningar som kan bli. Han började bli lite spattig här hemma dagen då det var dags. Han frågar om jag kan följa med. I bilen självfallet. Jag svarar att det kan jag. Så frågar jag frågan som jag inser att att det borde jag inte gjort så fort den påbörjades. Du vet att man ska sitta och vänta en kvart efter sprutan?
Hans ögon! Varför då? Är det för att se om man kvävs? Är det för att man kan få biverkningar omgående. Jag svarar att det är inte för att se om du kvävs. De vill bara ha koll på din arm så sprutan tagit rätt. Jag kan säga att det lugnade honom inte.
Vi sitter i bilen. Han kör (alltid) jag sitter bredvid. Han har alla symptom man kan ha för Covid-19. Framför allt så kan han inte andas riktigt. Han får fram att man ska inte ta sprutan om man har Covid-19.. Då ska man avboka sin tid. Jag fnissar och säger att det är svårt att hålla sig på hans sida med omtanke eftersom han är en dramaqueen. Han inser att han har en panikångestattack och kan börja andas igen.
Vi kommer fram. Han måste gå ensam in. På vägen in så ser han framför sig hur alla dör där inne. De får sprutan och väntar på att få gå, men ingen går. Alla börjar kaskadspy blod. Samtidigt som det sprutar blod från alla andra öppningar också. genom öronen, från baken. Det rinner blod ur ögonen. Innan de faller ner och dör så ramlar armen av.
Han kommer in och får stå i kö. Han lever och ser lokalen med alla stolar uppradade. Tankarna snurrar. Han kommer fram, får säga sitt personnummer och första frågan, vad är det för biverkningar? Trots att han antagligen har bättre koll än henne. Hon svarar och han ställer följdfrågan. Hur är det med kvävning? Kan det bli att man får svårt att andas. Hennes svar lugnade inte ner honom. Det har jag aldrig hört talas om.
Han får sätta sig på en stol med alla andra och vänta kvarten. Ingen spyr, ingen tappar armen, ingen dör. Det mest händelserika är ett en person vänder på sin stol och har ansiktet emot den bakom. De var antagligen i sällskap och personen bakom behövde det. Maken är ganska lugn denna kvarten. Han har alla armar och är inte nedblodad när han kommer ut. Och han lever.
Nu fortsätter det. Han kör hem. Trots att han inte mår bra. För nu mår han väldigt dåligt. Han har svårt att andas. Måste vara sprutan. Han inser igen att han har panikångest och lugnar sig. Detta pågår några dagar. Det värsta som hände var att han var öm (om du frågar honom så gjorde det ONT) i armen. Han har också haft lite svårt att sova för han har haft ont i lederna. Som självklart beror på sprutan och inte att vi har haft över trettio grader och han inte är femtio längre.
Det ska bli spännande att se hur han reagerar när jag tagit sprutan. För han ska följa med och sitta i bilen och vänta. Det har han redan meddelat. För det kanske är jag som kommer börja spy och armen trillar av på.
Hur har det gått för dig? Har du tagit sprutan/sprutorna? Vi har flera roliga tillfällen kvar både på maken och på mig. För andra gången så är det andra symptom som dyker upp efter sprutan. Det ska bli spännande och se hur vi ska dö den gången.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.