Som tur är så är vi det. Olika. Även personer med autism är olika. Det går inte att sätta en dekal på som säger då är jag så här. Vi kan inte behandla alla lika. Det måste vi acceptera. Sedan måste vi behandla alla med respekt. Det är nog där det svåra kommer in.
Oavsett vem vi är, med vilka diagnoser eller inte, så vill vi alla ha kärlek. Vi vill ha samhörighet och gemenskap. För vissa är det svårare än för andra. Det är skillnaden. Inte att man inte vill ha alls. Det kan vara rädsla inblandat. Det kan vara mycket, men kärlek, det vill vi alla ha.
Är det inte konstigt att när barnen är små så finns vuxna med hela tiden? Men när de är unga vuxna så avtar hjälpen från vuxna. Varför? För att barnen ska lära sig bli vuxna, säger du då. Ja, i vissa fall kanske det fungerar. Men i andra inte. Jag vill till exempel att min minsting ska höra av sig om han är ute med kompisar. Jag vill att han ska meddela när han är hemma även om jag inte är vaken. Man kan var med fast inte på samma sätt.
När du är autistisk så lär du dig på ett annat sätt. Du behöver mer hjälp och hjälpen kan inte ske innan det händer. Så en ung vuxen med autism som vill träffa någon att dela sitt liv med, måste få hjälp då. Inte när han är barn. Varför försvinner vi vuxna när barnen är unga vuxna? Hade det inte varit bättre för alla om vi fanns kvar som vuxna?
Jag är fortfarande barn ibland. Jag ber mamma om hjälp än. Jag får inte den hjälpen jag vill ha idag. Men fram till mamma blev sjuk så fick jag det. Nu hjälper vi varandra mera. Jag har ändå passerat en ålder så jag borde kunna klara mig själv. Men vi kan inte allt för att vi är vuxna. Vi behöver hjälp. Ändå så är vi dåliga på att ge varandra hjälpen. Framför allt till våra unga vuxna. De borde veta bättre än att bete sig på fel sätt. Eller? Jag kanske har fel.
Jag kanske bara är trött och har en hjärna som tappat tålamodet. Jag öskar att alla blir behandlade med respekt. Jag önskar att alla kan få hjälp efter de förutsättningar de har. Av vem som helst. Om mamma eller pappa inte finns, så önskar jag att det finns andra vuxna som kan gå in och hjälpa.
Att hitta kärleken är svårt. Det är så många saker som måste passa. Och att då vara autistisk och inte veta att du måste gå igenom en massa svårigheter och avvisande, det är tufft. Utan hjälp skulle det vara omöjligt. Det är också därför många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte hittar kärleken.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.