Maken och jag har naturligtvis pratats vid varje dag när jag varit borta. Ibland två gånger, men oftast korta samtal. Kanske det är det som är orsaken. Det som var viktigt för maken att berätta för mig, när jag var borta, var att han köpt putsdukar. Vilket jag kan förstå, vi har haft smutsiga glasögon och ingen har orkat putsa dessa på riktigt under en längre tid, för våra dukar varit slut. Nu hade maken fixat det.
Igår, när jag varit hemma några dagar, så fick jag reda på varför han köpt putsdukar. Han tog sönder sina glasögon och åkte till butiken för att få hjälp. Vilket han fick, hjälp alltså. Han skulle böja sig fram och göra något och tryckte in glasögonen mot huvudet. Och det var så jag fick reda på det. Igår, när vi satt i solen och drack kaffe (the!) på lilla altanen så såg jag att han hade ett rivmärke nära ögat. Som han svara, ja, det var när jag tog sönder glasögonen.
Den lilla detaljen hade han glömt att säga till mig. Men putsdukarna kom han ihåg. Hjälpen blev att han fick köpa en ny båge för några hundra. Likadan båge som han hade och de hjälpte honom med att flytta över glasen. Det var anledningen till att jag inte såg att han hade nya glasögon, då de är exakt som hans gamla. Han noterade också (trots nya putsdukar) lika smutsiga som innan.
Det är tur att vi alla är olika. Det som är viktigt för mig behöver inte vara viktigt för någon annan. Det jag uppfattar som jobbigt, behöver inte vara det för någon annan. Det som är roligt för mig, behöver inte vara det för någon annan. Det som är litet för mig, behöver inte vara det för någon annan.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.