Jag har varit borta i helgen. Det vet ni från mitt inlägg om att jag blir sen när jag åker tåg om inte annat. Jag blev dock inte sen hem igår. Det gick bra den gången. Det enda som var ändrat var att tåget skulle gått till Köpenhamn men slutade i Malmö. Men det påverkade ju inte mig. Bara köpenhamnsresenärerna.
Det var när jag var borta som jag började fundera lite kring min äldsta son. Jag kom upp till Stockholm sent på fredagskvällen. Jag har varit där så många gånger under mitt liv. Både från att jag bodde i staden till att jag pendlat till staden eller att jag bara besöker den.
Jag gissar att alla är väldigt medvetna om hur många olika typer av personer det finns i Stockholm. Det finns alltid personer i full kostym eller personerna som går i mjukisbyxor oavsett vart de ska. Sedan finns också de mest utsatta mer synligt där. De som är hemlösa eller har ett aktiv missbruk. Vilket är tragiskt och ibland jobbigt att se. Mest blir jag arg över att det behöver vara så. Sedan finna allt där emellan.
Över kläder så är det alla möjliga frisyrer, sminkningar, gångstilar, kroppsrörelser och olika röster. ALLT finns i Stockholm. När allt finns så innebär det att ingenting är normalt. Om ingenting är normalt så finns det inget min äldsta son kan följa.
Frågan är om han skulle bli väldigt nöjd över att han är som alla andra genom att vara olika alla. Skulle han hitta en likhet i det? Eller skulle han bli väldigt besvärad och inte kunna hitta sin plats för att alla är olika? Jag vet inte med all säkerhet när jag väl började tänka på det.
För olikheter visar också på våra likheter många gånger. Som att vi alla vill vara fria och klä oss sam man själv vill. Eller att vi alla är lika och vill bo tillsammans fast ensamma. Vi är ju ett flockdjur trots våra olikheter.
Vad uppskattar du? Att allt är ungefär likadant inklusive människorna runt om kring dig? Eller vill du hellre att varje dag rä olika och även människorna du möter?
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.