Månad: januari 2021

Publicerat

Härlig utflykt

Maken och jag hade en härlig dag på vår utflykt. Vädret var underbart. Vägarna var fina och jag hann även till mamma för ett besök. Vissa sträckor så var det en del moln. Vissa sträckor var det helt klarblå himmel. Det blev fina molntäcken bitvis. Vi åkte med solen i ryggen så vi kunde njuta extra mycket av snön.

Vi kom fram tidigare än planerat. Då ändrade vi planen med att äta först och sedan hämta hällen. Det blev vi hämtar först och äter sedan. Maken fick också en god kopp kaffe. Jag dricker ju i inte sådant så jag lät bli. Vi fick med oss hällen OCH en av ugnarna. Hällen kommer ju inte på plats förrän nästa vecka. Men ugnen den kommer på plats idag. Först ska vi fixa lite med täckskivor. Men en ugn finns i huset!

Ni har väl brandsläckare i bilen? Enkelt åtkomligt. Utöver den så ser du en ugn och hällen närmast.

Sedan ordnade vi lite skruv och annat. Och så var det ju det där med maten. Efter lite letande så blev det att vi bestämde att vi börjar åka hemåt. Och provar på nästa ort. När vi åkt en bit så inser vi att det kommer bli svårt att få till det med pandemin. Vi bestämmer oss för att köpa mat och ta med hem. Under förra året så har det öppnat ett sushiställe hemma. Maken tycker inte om det. Men jag lyckade övertala honom att vi skulle prova det.

Så blev det. Och nu har jag fått maken till att tycka om sushi. Han beställde något annat som inte var sushi. Men jag tog halstrad sushi. Vilket han aldrig provat och jag visste att han skulle tycka om. Vilket han också gjorde. Nu kan det bli mer sushi tillsammans. Eller inte för nu är snart köket klart och då kommer vi att göra all mat hemma, skulle jag tro.

Jättegott.

Nu är det dags att börja jobba. Nu är det inte bara jag som behöver vila. Maken behöver också få lugna mornar och starta senare. Det tar på krafterna att jobba heltid. Ta hand om sin fru samt bygga kök i fem veckor. Igår fick vi lite krafter efter vår utflykt.

Och jag lite extra efter mitt besök hos mamma. Även om allt fortfarande var sk.. när jag åkte vid läggdags. Jag är glad för timmarna vi hade tillsammans. Jag tror hon är glad också. Fast det kan inte vara kul att sitta på sitt rum hela tiden. Vad skulle du göra om du tvingades sitta i ditt sovrum hela tiden. Du kan inte titta på TV. Du kan inte ringa någon. Du kan inte använda dator eller mobil. Du kan bara sitta där och vänta på att någon kommer med mat. Då är allt sk.. även om det kommer ett besök eller två i veckan. Hon berättade också om första gången jag kom hem med färgat hår. (För jag har gjort det nu.) Jag såg ut som Pippi Långstrump. Knalloranget hår.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Utflykt (med lunch)

Idag blir det en utflykt. Som maken har saknat våra utflykter. Vi gör vad vi kan för att hålla oss hemma och inte träffa andra. Idag måste vi dock. Vi behöver hämta vår spishäll. Den behöver finnas här när de mäter för bänkskivan. Vilket innebär att maken kommer få en efterlängtad utelunch. Som vi inte haft på jag vet inte längre hur länge sedan.

Sedan hur vi löser lunchen det vet jag inte än. För vi kommer inte gå in på någon restaurang. Vi vet inte hur det ser ut när vi kommer dit. Så det kommer bli spännande bara det. Kanske finns det någon som erbjuder utomhusplatser. Allt detta kommer vi märka under dagen. Kanske finns det någon som erbjuder att man kan beställa och de kommer ut med maten till bilen. Det är det någon som börjat med här hemma nyligen.

Vi ska åka ganska långt för att hämta den. Nästan en timma i bilen. Men det är det värt med så bra service. Jag hade hoppats på att allt skulle komma till oss. Men så blev det inte. Jag vet inte om det är snön som ställde till det eller något annat. Mest troligt snön. Men det gör inget. Det innebär att vi får åka i det fina vinterlandskapet samt träffa personen som har hjälpt mig så mycket. Jag har skött allt via telefon innan. Det blir kul.

Sedan har jag en liten hemlig önskan om att vi kanske kan få med en ugn i bilen också. Om vi får det så kan vi laga mat i ugn. Inte bara med micro gasplatta eller korvgrill. Vi lånade smörgåsgrillen av äldsta sonen i förrgår för att få lite mer variation. Men tänk att stoppa in något i ugnen och kanske koka lite grönsaker, pasta eller något annat också. För då skulle vi ha både en platta och en UGN. Lagad mat, på riktigt.

Nu har vi ätit så mycket färdigmat eller halvfabrikat så till och med jag ser fram emot en utelunch. Det brukar vara maken som ser sina chanser att få med mig att äta ute när det vankas utflykt. Idag är jag lika ivrig som honom på att ha en utflykt med utelunch. Denna resan blev bestämd igår eftersom kylskåpet inte fanns att leverera. Vilket innebär att min utflykt till mamma kanske blir fördröjd. Jag hoppas att jag kommer hinna till henne också. För denna veckan har allt varit SK.T, enligt henne.

Inte så konstigt när man glömmer bort ibland varför man inte får gå ut i dagrummet eller matsalen. När du bara måste vara på ditt rum hela tiden. Det kan inte vara kul alls. Särkilt om du då inte alltid vet varför. Igår kom hon ihåg varför och att det gäller alla. Många gånger har det bara gällt henne för att de trott att hon haft viruset. Nu gäller det alla för att det finns andra som faktiskt har viruset. Jag hoppas att jag ska kunna pigga upp henne.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Ibland är allt bara bra

Och ibland så är det precis tvärtom. En del av oss får mer att hantera i livet än andra. Och det får vara så. Jag skulle inte vilja vara utan mina motgångar. För när man tagit sig över på andra sidan så mår man så himla bra. Om vi aldrig skulle ha det tufft hur skulle det vara då? Skulle vi ha empati alls?

Jag tror inte det. Ofta är det de som haft det värst som har störst förståelse och ödmjukhet inför andra. Ett exempel som är extremt: En hemlös får mat och lite pengar. Den personen delar ofta med sig till andra i samma situation. Alltså delar maten och köper mer mat så att andra hemlösa också kan få. Håller ni med mig?

Jag har haft mycket motgångar i livet. Men det är (oftast) inte det jag lägger vikten vid. Att jag var mobbad för min längd har blivit att jag är väldigt stolt över min längd. Också mycket tack vare en fantastisk mamma som kunde ta det jobbiga när det var. Som sedan gav mig styrka och förståelse för att hantera det jobbiga. Att vända på det och ge styrka istället.

Idag är jag mycket tacksam för alla motgångar. Vi har alla motgångar, bara olika saker och olika mycket. Men motgångar drabbar oss alla. Frågan är vad du gör med motgången? Stannar du kvar i den den och ältar eländet. Eller går du vidare och kämpar? Jag är den sistnämnda. Jag kan utrycka frustration men sedan går jag vidare. För tänk så kul det kommer bli längre fram. Vilken styrka det ger när man klarat det.

Ibland är allt verkligen bara bra. Men ibland tvärtom. Det beror också på hur du ser på det. Snön är fantastisk. Vi fick massor igår och jag älskar det. Då är allt bra. Men när snön då ser till att idag leveranser kommer fram och jag är utan kylskåp. Ska jag bli arg på snön då? Den som jag älskar för ljuset den ger. För alla positiva egenskaper den har. Eller ska jag älta att mitt kylskåp inte kom fram? Jag väljer det första.

Jag är glad för att snön har kommit. Jag är glad för att jag har tak över huvudet. Kylskåpet kommer när det kommer. Ibland är allt bara bra. Ibland är allt tvärtom. Ibland beror det på hur din inställning är och vad du väljer. Ofta kan vi välja att allt är bra och se till att det blir det. I det lilla och i det stora.

Idag är en bra dag. Jag har luckor som inte hör till något. Jag har luckor som inte finns. Men en dag blir köket klart. Då spelar det ingen roll vilka luckor som finns eller inte finns nu. Jag fortsätter helt enkelt bara och tänker på dagen när belöningen kommer. Dagen då jag har ugn, kylskåp och vatten i köket. Dagen då allt är klart.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Jag älskar snön

Även när jag behöver skotta tre gånger inom 12 timmar så älskar jag snön. Det har säkert kommit 25 centimeter snö sedan igår eftermiddag. Kommunen har inte varit ute och skottat än. Men vi har skottat tre gånger nu. Första gången vid 22 igår kväll. Och nu sista gången vid 06.30. Det är så mysigt ute.

Det är mindre mysigt att julbelysningen är borta. Den tog jag ur igår innan det började snöa. Det hade varit extra mysigt med belysningen som lyser genom snön. Fast sådant är livet. Nu kommer även kommunen och plogar hör jag. Så snart kan man gå ut och gå på promenad utan höga gummistövlar.

Det snöar fortfarande men gissar på att det avtar snart. Nu håller jag tummarna för att det kommer hålla sig. Med snön kvar alltså. Att vi får njuta av denna vita tiden ett tag. Även om vi inte kan åka och slänga skräpet från vår altan så är det värt det. Samtidigt så syns inte skräpet under snön. Det ser ut som att vi har en snöhög bara. Konstigt ställe att skotta upp den på men det spelar ingen roll.

Vad tycker du om snön? Med eller utan skottning? Jag ser fördelen med skottningen att man får annan träning. Mot vad man brukar göra. Det kanske beror på hur mycket man har att skotta. Vi har ungefär tolv gånger sju meter som uppfart att skotta. Sedan har vi utöver det en väg som vi delar med våra grannar. Där vår del är att skotta sisådär tjugo gånger två meter.

Morgonträningen

Nu ska jag njuta av snön så länge den finns kvar. Och om det kommer ny snö så blir jag ännu gladare.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Stackars Byggare Bob

Min make är fantastisk. Han kan vad som helst. Vissa saker tar bara lite längre tid. Nu håller vi på med ett kök. Ingen av oss har gjort det innan. I alla fall inte ett sådant här. Med extra höga bänkar. Med hörnlådor (som han som sålde köket, gärna hade installerat för han aldrig gjort det innan) och lita annat smått och gott. Gashällen, stenbänkskivan. Jag kan fortsätta. Men maken säger bara att det löser vi. Så tar han reda på hur.

Jag är ju mest hans hjälpreda i det här. För er som känner maken vet att han vill jobba ensam. Han vill hinna med och tänka och verkligen få det PERFEKT. Nu finns inte den tiden. Att han kan jobba ensam. Eller för den delen går det inte i vissa moment. Som att att föra ner ett diskbänkskåp över vattenslangar och avloppsrör. Det går inte ensam. Jag hängde ner genom toppen och maken lyfte hela skåpet. Tur vi är långa. Det gick efter en hel del knixande och trixande. Ingen av oss hade klarat det ensam. Inte ens jag som kan få en soffa upp eller ner i källartrappan ensam.

När vi har hantverkare hemma så är maken gärna närvarande och har koll på att det blir som han vill. Och det behövs. Han har fått det som han velat varje gång i detta projektet. Sedan verkar han ha ganska kul och pratar oavbrutet (inte riktigt men nästan) när han är med och jobbar. För så har det varit en hel del nu. När rörmokaren var här så var maken snickaren åt röris. Han verkar ändå uppskatta att ha någon att jobba med.

Så länge det inte är i samma område. Nu har vi ju varit två och jobbat i detta projektet. Vi har hjälpts åt med att tänka, mäta, lyfta tillsammans. Nu kommer vi till att jag tror inte maken uppskattar mig som hantverkare. För när han gör en sak, så gör han EN sak. Med allt. Om han är framför datorn så är han framför datorn. Eller om han städar så städar han. INGENTING annat. En sak i taget. Det är praktiskt kanske.

Jag gör flera saker samtidigt, gärna. Problemet blir när jag är nära maken och vi står nedböjda i ett bänkskåp tätt ihop att jag snusar lite i nacken på honom. Eller bara lägger huvudet emot ryggen när jag får möjligheten. Eller ännu värre jag kanske kommer och kramar honom bakifrån när han står med skruvdragaren i högsta hugg. Alltså hur kan jag ens tänka tanken på det.

Nu är min make den bästa i hela världen så han säger ingenting.. Han låter mig hållas. Fast jag vet att han inte uppskattar det. När man kramas så kramas man och INGENTING annat. Det måste vara väldigt jobbigt för honom att ha mig som hjälpreda i detta. Som stör honom hela tiden när han fokuserar på att få vårt kök klart. Om jag någon gång klagar på att det tog för lång tid att få köket klart, säg till mig då. Det var ditt eget fel. Du störde hantverkaren.

Än så länge har han inte sluntit med något så det gått sönder. Jag försöker hålla mig, men det är svårt när det är så mysigt att bara få snusa lite i nacken på honom när man är så nära. I övrigt så jobbar vi väldigt bra ihop. Vi förstår varandra och vet hur vi båda tänker. Vi har inte bråkat (ännu) om något när vi jobbat ihop. Vilket är ganska vanligt annars har jag förstått. Vi bråkar ibland men inte för att vi jobbar ihop. Kanske för att vi är så vana att jobba tillsammans. Då vi egentligen har gjort det sedan vi blev tillsammans. Vi tycker helt enkelt om att vara tillsammans, alltid, även på jobbet.

Men som hantverkare börjar det nog bli lite jobbigt för honom. Att inte få fokusera hela tiden på det som han fortfarande måste lära sig hur man gör. För när han sitter framför datorn och jag kommer och snusar i nacken, då går det bra. Han kan nog till och med uppskatta det lite då. För att han behöver inte fokusera så hårt på det som han redan kan och behärskar. Jag är tacksam att han låter mig hållas. Att jag får fortsätta att snusa honom i nacken på de mest olämpliga tillfällena.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Långsint

Att vara långsint kan vara en utmaning för omgivningen. Jag är långsint på vissa saker. Ofta om det är något jag själv har gjort fel. Då är jag långsint på mig själv. Jag är också långsint på vissa andra om de gör fel. Kanske jag har ”gett” vissa av mina drag till min äldsta son. Eller så är det bara så att som autistisk så kommer man ihåg allt. Och om det då är en orättfärd som begått så kommer han för alltid ihåg det.

Som när sonens favoritbutik (och enda vi handlade på) gick i konkurs. Det finns liksom inga alternativ än att hitta en annan att handla i. När det då behövdes en vinterjacka så började letandet. Självklart började vi på orten för att gynna lokala handlare. Gick ju sådär med vår favoritbutik. Hjälper inte att man är ensam att handla lokalt för att någon ska överleva. Men, men. Vi började leta.

Detta var ett år när det var väldigt inne med puffiga, tjocka, sydda ränder för puffen och glansiga jackor. Glansiga är fel men släta och kan uppfattas som glansiga. En Michelin-gubbe blev man när man hade den på sig helt enkelt. Detta gick bort för äldsta sonen. Ingen piffig eller glansig jacka. Punkt. Han var nog fjorton år. Strax innan han flyttade för vi var som sagt här och letade jacka.

Ingenstans fanns någon jacka som inte följde trenderna. Vilket är helt okej. Det var inte något problem där. Äldsta sonen har vid denna tiden kommit så långt i sin utveckling att han kan få fram till andra vad han är ute efter så länge jag var med. Då var han trygg i att jag skulle hjälpa om det behövdes. Vilket det nästan aldrig behövdes.

Vi var inne i alla butiker som sagt. Men den som sonen för alltid kommer att minnas (utan känslor, bara faktan) är den första butiken. Vi har en väldigt exklusiv butik här. Där finns bara märkeskläder i den högreprisrangen. Men om man letar jacka med sin autistiska son så spelar det ingen roll vilket märke. Bara det är rätt jacka. Vi fick hjälp omgående som vi satte vår fot innanför dörren. Så långt allt väl.

Sonen talar tydligt om att han vill inte ha någon puffig Michelin-jacka. Ägarinna tar fram den ena puffiga jackan efter den andra. Det fanns bara trendiga jackor i butiken. Det konstiga är nu att hon tar fram och visar alla dessa jackor trots hans tydlighet med vad han vill ha. Han fortsätter att titta och hon följer efter och plockar fram jackor. Då han är som han är så svarar han också artigt men tydligt på varje hon visar att nej tack, den är ful.

Till slut så surnar hon till och säger att om du vill ha någon jacka i år så får du nog ha en puffiga jacka. För det är det som är trenden nu. Sonen svarar inte. Han fortsätter att gå igenom butiken till han tittat överallt. När han gjort det så meddelarn han mig att vi kan gå. Vi går utan att säga något. Till sonen öppnar dörren. Då vänder han sig om och säger: Vi går inte för att du var otrevlig. Vi går för att det fanns bara fula kläder. Sedan gick han.

Detta kommer sonen aldrig glömma. Han kommer heller aldrig gå tillbaka till butiken och ens titta på kläderna. Då för att det fanns bara fula kläder men också för att hon var väldigt otrevlig mot honom. Hon kommer aldrig få en chans igen. Det är långsint men också helt rätt. För varför ska han ens lägga tid och energi på att gå dit när han vet att först, det är fula kläder och två jag får dåligt bemötande.

Mig förlorade hon som kund också. Det var en av butikerna som kunde ordna vissa plagg med lång ärm eller ben. Nu går det ingen nöd på den butiken. För det är många här omkring som vill ha märkeskläder och gärna betalar för det. Men vår familj kommer inte dit igen. För jag har gett fler chanser. Men det har gått på samma otrevliga sätt de gångerna också. Då har det varit till minstingen. Just för det där med längden på saker och ting. Men nu är chanserna helt slut.

Vi hittade en jacka men inte på orten. Han hittade en dit han flyttade för att gå på gymnasiet. Den jackan har han än idag minst åtta år senare. Det blev en paletå. En snygg överrock som varken var glansig eller puffig. Och väldigt hållbar. Både för trender och i material.

Så kan det vara att vara långsint. Skillnaden mellan mig och sonen är att jag har en massa känslor inblandat. Att jag kommer ihåg för att jag är arg eller ledsen, medan sonen bara har faktan. Och om den faktan är att det inte ger honom det han behöver, då låter han bli. och för alltid kommer han ihåg det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Konstiga drömmar (igen)

Jag har berättat om det innan. Nu kommer en av nattens drömmar. Det är super konstigt. Och det hoppar inte så där som det brukar göra i drömmar. Utan följer en tråda hela vägen.

Jag jobbar tillsammans med en kollega. Jag vet inte vad vi gör men vi hanterar mycket papper. Vi har ett antal anställda varav en heter Tomas Good. Drömmen utspelar sig på engelska. Han är ganska nyanställd. Han jobbar för tillfället med att ta in anställningsansökningar. Jag sållar ut för intervjuer och ber Tomas om att ta bort annonsen. För nu har vi så många bra att välja mellan.

Jag berömmer honom för hans goda arbete. Jag frågar honom hur han mår. Om han trivs på jobbet. Han svarar lite slingrade och vi återgår till uppgiften. Det är nu snart juni och jag trodde annonsen skulle sluta gälla i mitten på juni och Tomas säger att den är ute till mitten på juli. Så den måste definitivt tas bort eftersom vi kommer hitta en bra att anställa av de som har intervjuats och som ska intervjuas.

Jag frågar igen om han mår bra. Han tittar mig djupt i ögonen och svarar att: alla is good. Och ett jättekonstigt leende. Jag ryser och känner att något är väldigt fel. Sedan går Tomas Good hem. Han slutar för dagen. Jag pratar med min kollega om att jag tror att det är något som har hänt Mr Good. Att han inte mår bra men att han inte vill berätta något. Jag tror att det är för att han är ny och inte är trygg med vad han kan säga.

Min kollega ger mig då två papper. Ett där han ska få sparken för att han misskött sig och inte tagit bort annonsen. Ett där han ska få sparken för att han har mördat en person. Jag blir jättearg och säger till henne att vi kan ju inte säga upp honom för att han inte tagit bort annonsen när vi inte ens bett honom. Och mördat någon det har han inte.

Då visar hon en film. I början är den jättesuddig. Och förövaren har ryggen emot kameran. Det är en man som försöker skära halsen av en annan man. Kniven är jätteslö och han får skära och skära. Det var hemskt att se. TIll slut får han igenom kniven och blodet forsar. Allt är jättesuddigt. När han kämpat med att skära och mannen som gjort motstånd så har han kommit i profil några gånger. Det skulle kunna vara Tomas Good men bilderna är för suddiga för att man skulle kunna vara säker.

Men så lyckas han till slut. Mannen slutar göra motstånd och förövaren vänder sig mot kameran och bilden blir kristallklar. Det är Tomas Good. Jag blir förfärad och min kollega frågar om jag fortfarande tycker att vi inte ska säga upp honom. Jag håller med om uppsägningen. Och frågar om dörren är låst. Vet vi att han gått hem. Har han hört oss och filmen. Vet han att vi vet?

Min kollega går iväg för att hämta något samtidigt som hon säger att det är ingen fara, dörren är låst. När hon är ute ur rummet så kommer Tomas Good. Han brottar ner mig på golvet och tar fram kniven. Nu är den inte slö längre. Kanske han lärde sig något från tidigare. Han hugger mig tretton-fjorton gånger i bröstet. Jag ligger på golvet med honom över mig. Jag känner hur livet rinner ur mig med blodet.

Jag ligger och väntar på att min kollega ska komma in. Jag hoppas på att hon ska skjuta honom. Tomas flåsar av ansträngningen men gör inget mer. Efter ett tag så kommer min kollega och ropar efter mig. Då jag ligger på golvet så döljs jag av en halv bokhylla. Jag säger med gurglande svag röst. Skjut honom…

Sedan dör jag. Jag vet inte inte vad som händer sedan. Jag känner mig tillfreds med att min kollega kommer klara sig. Men inte om hon skjuter honom eller bara slår ner honom och får fast honom till polis kommer. För jag är död. Då vaknar jag.

Det är så konstigt. Man brukar aldrig dö i drömmar. Man vaknar innan det händer. Jag vet inte varför jag har sådana här drömmar. Eller varför de är så tydliga och följer en tidslinje. Inget hoppande eller annat. Det som är som vanligt är att jag inte vet vad vi jobbar med, eller vem min kollega är. Bara att det är en kvinna. Så brukar det ju vara i drömmar. Men inte det andra.

Sedan låg jag vaken länge. Nära maken för att känna att jag lever. När jag somnade nästa gång så var jag ungdomsledare i kyrkan och vi skulle ut på läger. Problemet vara tt någon hörde att jag var lite hes. Jag skulle kunna berätta den drömmen också ingående. Men jag låter bli det. Jag kan berätta att jag inte dog i den hur som helst. Och mamma hade inte covid-19 heller. I drömmen alltså. Så jag borde inte kunnat ha det heller, med tanke på hesheten.

Har du drömt någon gång att du blivit dödad? Och att du dött. Skönt att veta att man lever när man vaknar. Kanske det som är syftet. Jag vet inte, det är bara så konstigt. Kanske för att jag skrev om att vi har det ganska tråkigt just nu. Kanske för att jag skrev att jag inte har så mycket att berätta. Jag vet inte. Men konstiga drömmar det har jag varje natt. Det är dock första gången jag dör.

Ta hand om dig. Så hörs vi imorgon.

Publicerat

Ingen Covid-19

Så skönt. Mamma har negativt på två test nu på Covid-19. Underbara nyheter så här en söndag. Annars har jag inte så mycket att säga idag. Mamma mår bättre. Vi har inte fått svar på urinvägsinfektionens prov. Det är en odling som görs. Dock så tar alvedonen ner hennes feber så hon mår bättre. I början på veckan förväntas svar på det.

Jag frågade henne idag om det kändes bra att ha en egen telefon. NEJ! Men jag vet inte om det svaret stämmer. För hon har ringt både sin sambo, min bror och mig. Så jag gissar att det var ett ja som blev ett nej. Eller så tycker hon det är jättejobbigt att få frågan hela tiden om hon ska ringa någon. Jag vet inte. NEJ! var svaret hur som helst.

Jag väntar på att få lunch. Stekt prinskorv, köttbullar och stekt ägg blir det idag. Vet inte om det blir något annat tillbehör. Det får jag se när tallriken kommer. Mamma fick kyckling med fetaost och soltorkade tomater. Det uppskattar hon i alla fall att få reda på. Jag brukar fråga henne om hon vill vet och då har det hittills alltid varit ja. Som tur är så finns menyn på nätet att se.

Inga tillbehör mer än ketchup 🙂

Nu ska jag äta lite. Kanske skriver mer senare idag.

Ta hand om dig så hörs vi snart igen.

Publicerat

Ganska tråkigt just nu

Vårt liv kretsar bara kring köket, min äldsta son och mamma just nu. Minstingen får vara med på ett hörn när han hör av sig. Typ. Hans rum är ju kök. Så han är inte välkommen. Eller han är välkommen men jag tror inte han vill bo i köket. Snart hoppas han och jag på att köket flyttar ut så han kan komma till sitt andra hem. Vårt liv är ganska tråkigt just nu.

Mamma har misstänkt Covid. Inget negativt besked ännu. Jag hoppas att det inte är något annat än urinvägsinfektion. Igår fick hon sin egna telefon. Det var bra. Jag var där och fixade in simkortet. Sedan ringde mamma både mig och sin sambo under eftermiddagen. Det var skönt. Och nej, hon ringde inte själv. Personalen hjälpte henne. Nu kommer vi lättare kunna prata med varandra under sådana här isoleringar. Fast nu har mamma bägge doserna så jag antar att hon kommer slippa det i framtiden.

Det är inte så mycket som händer. Maken bygger. Jag hjälper till med den orken jag har. Eller snarare jag hjälper till med mycket mer ork än jag har. Vi följer tidsschemat någorlunda så det är ju bra. Eller jag har gjort en bra tidslinje för allt som ska göras. Rörmokaren är bokad för att sätta in vattnet. Vitvarorna är bestämt när de kommer. Bänkskivan är bestämd för mått och insättning.

Nu är det elektrikern som behöver få en tid när han ska komma. Det är plåtslagaren som ska göra en ny kåpa till fläkten. Sedan är det klart. Vi har på söndag varit utan kök i fyra veckor. Fyra veckor utan vatten, spis eller skåp. Fyra veckors kaos. Det hade varit påfrestande även om jag fått sova på nätterna. Min organiserade hjärna har svårt att inte ha en plats för allt. Även om jag har försökt att ordna en ny plats åt allt så går inte det. För vi måste flytta runt saker för att kunna bygga.

Allt detta för att kylen tyckte det skulle vara – fyra grader till höger i mitten på kylen. Fast skönt ändå att vi upptäckte det och kunde göra något innan allt blev förstört som fanns i kylen. Eller ändå värre i frysen. Och när vi flyttade in för tolv år sedan var det det vi bestämde. När vitvarorna går sänder så byter vi det utslitna köket från sjuttiotalet.

Nu gör vi ett nytt som förhoppningsvis håller i femtio år också. Jag hoppas bara att maken håller med. För han sliter massor för att jag ska kunna vila. Jag hoppas att jag kan återgå till att få tillbaka mina frukostar på sängen. För de har jag avskaffat under bygget. Jag har avskaffat det. Någon måtta får det vara i eländet. Att göra te kräver att man går till källaren och hämtar vatten. In i minstingens rum och värme vattnet. Tillbaka till källaren för att hämta mjölken. Det kan finnas inne i minstingens rum också. Men det beror på kvällen innan. För den kylen är så liten att det ryms typ en mjölk och en dricka.

Igår var det sen middag med maken favorit på meny. Så idag fick mjölken plats på minstingens rum. Korvgrillen finns också på minstingens rum. Tillsammans med micron, kaffebryggaren, vattenkokaren och en minikyl. Jag uppskattar att jag har tak över huvudet. Men jag uppskattar ännu mer att få tillbaka ett kök.

Makens favorit till middag. Korv med bröd. Bröden värms i ugnen under den lilla grillen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Saknar min ugn

Min ugn var inte bra. Den hade ojämn temperatur. Gummilisten började släppa så värmen åkte ut. Värmeelementen i taket var lösa. Den var gammal så att den började ge med sig är förståligt. Inget jag anklagar den för. Den var också väldigt välanvänd. Den fick göra allt möjligt för att tillfredsställa mig. Nu när jag inte har någon ugn, och inte haft på flera veckor, så vet jag hur mycket jag saknar den.

Jag visste innan att den skulle bli saknad. Jag saknar att baka, att långsam koka maten, ja, det är så mycket jag saknar. När jag gick i lågstadiet, mellanstadiet så kom jag hem till mormor. Mamma jobbade och då fick mormor vara den som tog emot. Många barn har det inte så. Utan de kommer hem till ett tomt hus. Vi bodde ovanför mormor och morfar så efter jag varit hos mormor för att äta så kunde jag gå hem och ändå ha någon nära.

När vi, jag och min bror, kom hem från skolan så fanns det alltid mat. Ofta så gick maten att äta. Mormor var inte världsbäst i köket men det var ätligt. Mormor hade alltid lite bråttom och gjorde tusen saker samtidigt. Som att möblera om vardagsrummet samtidigt som hon lagade mat. Eller något annat projekt som pågick under tiden hon lagade mat. Som sagt ofta så gick det att äta och inget fel på maten.

Mormor använde också ugnen till mycket. Som till exempel att tillaga hare. Det kan vara gott att stoppa in i ugnen med lite lök och annat gott. Och sedan låta den småsjuda under en tid för att att få en god hare. Haren var antagligen skjuten av någon i familjen. Det vet jag inte vem för just denna haren. Denna haren som serverades just för dagen. Den haren dog förgäves. Denna haren fick antagligen en snabb död men en låååååååång tillagning i ugnen.

När mormor ställde fram ugnsfatet så var det en svart, knappt synligt att det var hare, klump i fatet. Den haren hade fått vara inne alldeles för länge i min vän ugnen. Det hade inte spelat någon roll hur bra ugnen varit. För med den tiden och den tempen så blev det en svart klump. Jag tycker synd om haren. Jag tycker synd om ugnen. Men mormor hon såg inte problemet. Hon serverade mat och det var bara att äta.

Nu lyckades vi undvika just den svarta saken som ställt fram och välja de andra sakerna. Tillbehören som hade tillagats på spisen. De var mer ätliga. Och mormor var nöjd. Det kanske är huvudsaken. Att vi alla får vara tillsammans och vi kan hjälpa varandra. Mormor hjälpte oss med att få mat och finnas för oss tills mamma kom hem. Vi hjälpte mormor med att äta hennes mat oavsett vad som serverades.

Så även om ugnar är fantastiska så behöver de någon som hanterar den. Idag tror jag att jag hade uppskattat den där haren på ett annat sätt. Om inte annat så kommer jag att minnas haren för resten av mitt liv. Så även om den fick dö utan att ge energi till oss så fick vi ett minne. Ett svart minne som vi aldrig kommer att glömma. Varken jag eller min bror.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.