Månad: februari 2022

Maken och jag har ju varit sjuka. Så tacksam för att det inte blev så farligt. Men vi har följt alla regler och varit isolerade. Eftersom vi gjort det så har vi heller inte varit utanför dörren och handlat. Detta har resulterat i en väldigt utelunch-sugen make.

Nu när vi räknas som smittfria så var det dags för en utelunch. Maken brukar fråga mig om jag också vill ha. Igår var det ingen fråga om jag vill ha. Igår talade han om att han skulle ha. Eftersom vi varit sjuka i Covid så är vi ändå fortsatt försiktiga. Jag tycker det är onödigt att vi åker båda för att hämta mat. För att äta på plats på utestället var inte med i planen alls.

Maken åker ensam. Maken kommer hem och berättar att han sett en Toyota Hilux. För er som varit med har kanske läst mitt inlägg om att vi använder vår privata bil i jobbet. Det finns här: https://josefinsdagbok.se/verktyg/. Vi kommer nog inte skaffa en bil till men vi har pratat om Toyota Hilux. Att det skulle vara en passande bil att ha i arbetet.

Klart maken blir intresserad när det står en Toyota Hilux på parkeringen när han hämtar maten. Han ställer sig precis bredvid. Han glider förbi lite obemärkt men bakluckan står helt öppen så han sneglar in lite så där i förbifarten. Det skulle han inte gjort. Det kommer ett skall, enbart ett, som gör honom döv på ena örat. (Kanske också lite blötare kläder).

Självklart var det en hund där bak. Som inte tyckte om snokande personer. Maken traskar vidare och in för att hämta maten. Gissningsvis försöker han se helt oberörd ut. Tills han ser poliserna. Tre stycken som sitter där inne och äter. Han kopplar ihop bilen med poliserna. Han ser Polisen Lotus på kläderna. (Jag gissar att poliserna undrar vem han är.)

Han kontrollerar snabbt vad det innebär. Span på inbrott. Då har man självklart en hund som söker. Han tar maten och går ut. Denna gången går han FRAMFÖR bilen till vår bil och åker hem. Han kunde inte snabbt nog få fram sin äventyrsfyllda resa (som skrämde livet, lite, ur honom).

När han fått fram allt och jag skrattat så jag grät åt hans dövhet och rädsla av det enda skallet, då fick han fram att det har lärt dig en läxa. Det är bara det att jag hör, det har lärt mig en läxa. Jag säger att ja, det är dumt att snoka i polisen öppna bagage. Även om polishundar är vältränade och inte håller på att skälla så gör de det när de ser suspekta personer. Sådana som kan tänkas vilja stjäla saker.

Maken rättar mig och säger att DU har lärt dig en läxa. Alltså till mig. Jag skulle lära mig läxan av att jag borde följt med. Så jag hade fått uppleva hans äventyr i verkligheten istället för efteråt. För det var tydligen roligare i verklighet än i historia. Jag är mycket tveksam. När han sa att han spanat in i bilen och höjer rösten när han säger ett skall för att sedan tala om att det fortfarande ringer i hans öron. Det var obeskrivligt.

Självklart har han försökt ta reda på mer om det kanske var span på ett inbrott som begåtts i stan. Vilket jag inte hoppas på. (För då har de en misstänkt person som betedde sig underligt vid lunchen). Och att bilen hörde ihop med poliserna har han säkerställt. Då när han gick FRAMFÖR bilen, så såg han de dolda blåljusen i fronten. Vilket en efterkonstruktion kunde säga berodde på att han gick framför bilen, just för att göra det. Se om det fanns ljus eller annat som avslöjade bilen som polisbil.

Jag har inte lärt mig en läxa. Inte maken heller. Kul har vi om inte annat. Även om vi inte spendera varje minut ihop. (Bara nästan).

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon..

Är vi styrda av ödet genom livet? Är allt förutbestämt och det är lika bra att bara följa med? Eller kan vi se förbi ödets nycker och gå vidare? Kan vi ordna ett lyckligt slut trots allt?

Jag tror inte på lycka slut som bara händer. Jag tror på lyckliga slut som man själv ser till att hända. Ibland när jag ser på maken, som igår när han gick ut med soporna. Jag satt på andra våningen och förberedde mig för att gå och lägga mig. Han gick förbi där nere och jag kände det där i magen som jag kände för snart 20 år sedan.

Då var det fyrverkerier när han vände sig om och jag såg hans ögon för första gången. Magen sögs ihop och allt blev snurrigt. Det känner jag fortfarande. Ibland helt oväntat i vardagliga händelser. Vi fick ett lyckligt slut. Jag anser att det beror på att jag var ihärdig och såg till att det hände. Medan maken anser att vi hade setts igen ändå.

Det kanske är så. Om så är fallet så skyndade jag ändå på processen. Vilket jag är väldigt glad för. Även om jag kan driva honom till vansinne ibland. Eller mest skrämma honom. Vi vet båda att vi hör ihop. Detta är vårt lyckliga slut. Och vi bestämmer hur det ska se ut tillsammans. (Jag har inte skrämt honom på väldigt länge, även om han ger möjligheterna väldigt ofta.)

Ibland är allt enkelt och det är lätt att bara följa med i strömmen. Ibland är det oerhört svårt och man kan känna att det är lättare att ge upp än att fortsätta. Frågan är om det lyckliga slutet då är tillräckligt lyckligt? Om du ger upp, så var det nog fel slut.

För ett riktigt lyckligt slut är värt oerhörda motgångar. Ett lyckligt slut är en del av motgångarna precis som framgångarna. Det är i motgångarna som man lär känna sig själv och sina vänner. I framgångarna så är det svårare att veta vem man kan lita på.

Mitt lyckliga slut pågår för fullt. Jag försöker att ta hand om det, i med- och motgångar. Mina motgångar är ganska stora för tillfället men maken fortsätter resan vi påbörjat. Tillsammans är vi starka. Jag hoppas finnas för honom på likvärdigt sätt om han skulle komma i sådana motgångar.

Jag har inte låtit ödets nyck ta min geist. Det hade lätt kunna bli att man gjort det. Gett upp livsgnistan och bara försöka överleva. Jag försöker att hitta tillbaka till livet. Inte som innan. Bara tillbaka där orken finns. Kanske på ett annat sätt. Geisten finns och mitt lyckliga slut också.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag är tacksam för många saker. Det har jag sagt många gånger innan. Bland annat är jag tacksam för att jag är långsam nu. Jag är långsam för att jag är sjuk. Inte allvarligt. Vilket jag också är tacksam för.

Vaccinet och alla restriktionerna som gjort att det dröjt så länge innan någon av oss blev sjuka i covid är det som gjort att vi med stort sannolikhet inte är allvarligt sjuka. Någon av oss i familjen och för det är jag väldigt tacksam.

Långsamheten är jag också tacksam för. Den lilla orken som jag hade är som bortblåst. Och jag är tacksam. För det innebär att jag hade en ork innan. Det är lätt att bli hemmablind. Väldigt lätt. Därför är jag tacksam. För påminnelsen om att jag har ork. Inte mycket men mer än för tillfället.

Alla som varit sjuka någon gång vet hur det är att vara sjuk. Alla som varit sjuka någon gång vet hur lätt man glömmer bort hur bra man har det när man sedan är frisk. Det finns ingen frisk människa som går och är glad för att man inte är sjuk. Kanske om du har någon som är sjuk i närheten. Inte annars. För vi glömmer bort det.

Precis som alla kvinnor glömmer bort hur det faktiskt är att föda barn. Det är först när man är där igen som man kommer ihåg hur det faktiskt var. Däremellan kommer man ihåg att det var jobbigt. Bara inte HUR jobbigt. Smärtan finns inte i minnet. Inte däremellan. Bara minnet om smärtan finns, vilket inte är verkligt.

Det är som det ska vara. För hur skulle det vara om alla bara gick och tänkte på hur det var när man var sjuk? Upplevde alla jobbiga stunder verkligt hela tiden. Om jag skulle behöva uppleva smärtan när mamma var sjuk om och om igen så skulle jag bli galen. Minnet finns om smärtan, men inte verkligheten.

Det är kanske därför man säger att tiden läker alla sår. Tiden läker såren men ärren är kvar. Ärren gör inte ont, inte som såret. Ärret påminner oss bara om att såret funnits. Mina ärr är inte ännu helt och fullt ärr. Det är fortfarande sårskorpor. Som jag (gärna) pillar på och så blöder det igen. Snart kanske skorporna är bort.

Jag är tacksam för mina skorpor. Jag är tacksam för mina ärr. Jag är tacksam för att jag är långsam. Allt visar på att jag lever. Allt blir lite bättre hela tiden. Det är bara lätt att bli hemmablind när man vill så mycket mer, att man missar de små, små framstegen som skett. Jag har ork till att leva lite mer än innan, när jag inte har covid. Det är jag tacksam för.

Ta hand om dig vi hörs imorgon.

Eller en gång för mycket. Jag vet inte vad jag ska skriva. Det jag menar är att maken lyckades få viruset en vecka för tidigt eller helt i onödan. Nästa vecka den 9 februari släpps alla restriktioner. En vecka till.

När vi lyckats vara så duktiga under så lång tid så snubblar vi på målsnöret. Jag är glad, så klart att vi har vaccin i oss och att omicron är mycket mildare än de första varianterna. Missförstå mig rätt. Faktum kvarstår. Om maken blivit sjuk nästa vecka så hade livet fortsatt som vanligt. Han hade varit hemma och varit lite sjuk. Medan övriga familj hade kunnat jobba.

Det har inte varit någon fara egentligen. Vissa saker kan jag göra hemifrån. Som att svara i telefon. Jag kan hjälpa till med mycket utan att faktiskt vara med någon fysiskt. Och det som jag måste göra fysiskt kan det mesta vänta till nästa vecka. Allt egentligen, utom snön.

För gissa om det snöade i förrgår och under natten. Som igår hade behövt skottats bort. Men eftersom jag alltid har förkylningssymtom på grund av min sömnbrist så måste jag hålla mig hemma. Det hade ju varit smart att göra ändå. För att stoppa smittspridningen.

Snön ville inte vänta. Den kom. Inte jättemycket. Tillräckligt för att det skulle behövas dras av vid portarna. Inte mer än att man kan gå i det. Alla har också sand innanför portarna så de kan sanda om det behövs. Men en vecka. Nästa vecka så hade jag kunnat gå och ta bort snön utan att göra fel. Denna veckan så får snön ligga kvar för att inte göra fel.

Alla överlever det. Imorgon ska det regna. Det ska snöa lite idag först, ikväll. Sedan ska det regna. Det blir säkert lagom halt på den nerstampade snön då. Sanden står innanför, tröstar jag mig med. Dessutom så är många duktiga på att skotta själva. Det tröstar jag mig också med.

VI har klarat oss ifrån Covid under hela denna tiden. Vi har varit väldigt försiktiga. Det senaste halvåret har jag träffat människor på jobbet. Vi har börjat att handla lite igen. Inte bara göra beställningar som vi hämtar upp utanför. Alla butiker har varit väldigt tillmötesgående om man ringt och frågat. De flesta har skaffat Swish, för smidig betalning över telefon.

Någon gång nu har vi varit oförsiktiga. Och maken kan inte förstå när? Han har gått igenom våra liv så många gånger för att kunna lista ut när han blev smittad. Även om vi har börjat röra oss lite bland folk så är det inte jättemycket. Tillfällena som han har gått igenom är inte så många. Men han har gått igenom dessa tillfällen desto fler gånger. Inget av tillfällena har han kunnat komma fram till skulle kunna vara orsaken.

En vecka. Och vi överlever. Och alla andra också. Nästa vecka lovar jag att det inte kommer någon snö alls. För då är jag redo.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.