Jag vet inte varför men jag tycker om att skrämmas. Alltså så där på bus, stå bakom en dörr när ingen tror man är där. Eller hoppa upp bakom soffan. Eller annat. Gömma sig och på det sättet skrämmas. Allt detta med maken. Några gånger (alla) så har maken nästan fått en hjärtinfarkt. Jag lovade därför att sluta med det. Det har gått bra än så långe.
Det är länge sedan jag stod utanför toalettdörren på kvällen och väntade på att han skulle bli klar på toaletten. Vi har många saker men inte två toaletter på andra våningen. Istället för att ha två olika toaletter på olika våningsplan så använder vi samma på översta våningsplanet. Av förklarliga skäl så får vi då vänta på varandra. Oftast får jag göra mig klar och sedan går maken. Han är då aldrig beredd på att någon står utanför. Fast det spelar ingen roll. Han hade blivit lika rädd ändå.
Så jag har alltså stått och väntat på honom med näsan nästan tryckt mot dörrspringan och när han öppnat så har han haft mitt ansikte en decimeter ifrån sitt och jag har ”buat”. Ibland högt och ibland lite försiktigt. Varje gång har han blivit lika rädd. Som sagt han började bli orolig för att dö av skräck så jag slutade. (Pausade.) Han drar på sextio brukar han säga så jag får vara försiktig.
Igår kväll så skulle maken skrämma mig. På samma sätt med att stå utanför dörren och vänta på att jag blev klar. Vi har sett på film och maken älskar skräckfilmer. Där kan det vara olika skrämseltekniker. Bland annat dockor som rör sig utan att någon varit nära. Det var hans taktik, att han skulle stå nära dörren och nicka på huvudet som en docka.
Han står utanför dörren. Bredvid dörren har vi en helkroppsspegel. Den är med tio centimeters mellanrum från dörren. Han får syn på sig själv i spegeln. Han tappar fokus och börjar titta på sig själv. Så när jag kommer ut så står maken nära dörren och tittar på sig själv. Jag blir inte det minsta rädd. Förstår inte ens att han ska skrämma mig. Han måste berätta det för mig.
Jag fick ingen skrämselhicka men ett gott skratt. En bananfluga hade nog klarat det bättre, att hålla fokus alltså, inte skrämma mig. Maken och speglar brukar inte gå så bra i kombo. Om han ser sig själv är det alltid något han behöver kolla. Oftast grimaser. Han tycker om att göra grimaser OCH se sig själv under tiden.
Tur att maken är så duktig på mycket annat utom att skrämmas. Den delen kan jag stå för i familjen.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.