Författare: Josefin

Publicerat

Rosenmagnolia

Nu ska det gullas så in utav bara *pip*. Jag har numera en Rosenmagnolia Genie i min trädgård. Den klarar egentligen inte denna zonen som vi bor i, men jag vill väldigt gärna ha en sådan magnolia så därför ska det gullas. För överleva ska den. Den bara måste det. Alla (hela två) rosor som jag har haft får bladlöss och blir helt förstörda, därför hoppas jag nu på denna.

Så här kommer den se ut när den är stor och praktfull. Bild lånad från nätet.

Den står nu vid varmkomposten. Den är därmed i lite skyddat läge. Det som är osäkert är solen. Om den räcker till för att den ska må som bäst. Särskilt i för kall zon. Men jag har ingen annan plats som är skyddad. Där står den första magnolian. Den som lever och mår bra. Den har vuxit enormt mycket. Jag har hopp om den senaste, speciellt med allt gull den redan fått.

Så här såg det ut innan. Soptunnan är bakom cortenplåten.

Jag har utökat stensamlingen till muren. Allt för att gulla extra mycket med den lilla plantan. Framför så har jag på varje kant planterat oreganon. Den är i kruka så den inte ska störa magnolians rötter. Samt att jag skulle kunna ta upp den enkelt om jag vill ha den på altenen nästa sommar med. Där har den nämligen varit i somras. Jag tror den överlever, trots att den inte fått så mycket gull som magnolian. På det några karpaterklockor.

Färdiga resultatet.

Nu vet jag inte var jag ska ställa kantneptan. Men det löser sig en annan dag. För idag ska maken och jag på utflykt. Maken har lovat gelato till mig. Jag hoppas den blir lika god som jag föreställer mig den.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Envis? Jag?

Mamma var envis som synden. Jag skulle säga att det är mest positivt att vara envis. Fast när man som mamma var envis åt fel håll, då är det inte så bra.

När mamma fick stroken så hade det varit bra att hon var envis med att träna. Att komma igång med att vara aktiv. Eller, nu är jag inte rättvis. Mamma tränade och var aktiv men ibland så var det tvärnej. Och då fanns inte en chans i världen att man skulle kunna få henne att ändra på det. För hur envis jag än var på övertalning så var mamma ännu mer envis på nej.

Jag är också envis och nu är frågan om jag bara är det när det är positivt? Svaret är väl tyvärr nej. Fördelen är om man har insikt, för då går det ändra.

Jag har blivit tillsagd att vara aktiv trots allt, just nu. Och det är svårt, men jag är envis och har en peppande make, så jag tar mig ut (ibland).

Igår var jag i trädgården. Nu kommer väl det negativa. När jag väl är ute så gör jag mer än jag borde, för jag är envis. Igår var jag nog ute lite väl länge.

Jag flyttade en Brunnera till ett annat ställe. När jag gjorde det inser jag att den borde längre ner. Då blev det byte av halva oljefaten från en plats till dit och tvärtom. Jag tog bort en dahlia som var i rabatten och satte dit en julros. Jag planterade hortensior samt ett gräs i stora krukan. Jag satte några taklökar med.

Brunneran på sin nya plats.
Då fick julrosorna komma högre upp. Till vänster på röda tunnan med krusbären.
Klätterhortensia på plats vid portalen. Där stod
höstanemonen tidigare. Nu är den vid sidan om.
Klätterhortensia på andra sidan portalen med. Samt en Eclipse hortensia till vänster. Röda blad på den, mycket fint.
Lampborstgräset i stora krukan.
En av taklökarna hamnade i grenröret.

Det kanske inte låter så mycket men det var det. Alla stenar som finns i vår trädgård hade gått att bygga kinesiska muren av. När man då inte mår topp så är det inte jätteroligt att vara aktiv. Piss stenar! Men jag är envis och stenarna är borta ur groparna.

Idag är en ny dag med mer trädgårdsarbete. Idag är det fler stenar som ska bort. Får se hur envis jag är idag. Kanske lite lagom.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Ultraljud av bröstet

Maken följde med mig. Mest för att han är orolig. Han var så orolig att han glömde att vi skulle på äventyr. För ultraljud av bröstet går inte göra här hemma. Det görs på länssjukhuset. Det innebär äventyr och mat ute. Vilket han glömde bort. Jag tog det för givet och blev förvånad när han frågade om vi skulle äta korv med bröd hemma?

Jag svarade snabbt att jag trodde vi skulle åka strax för att äta innan sjukhuset. Jag kan säga att korvplanerna försvann fort. Det blev ett äventyr med mat ute innan besöket på mammografin. Han var dock fortfarande orolig. Vi har varit där innan men han kände inte igen sig inne på sjukhuset. Jag försöker påminna honom om när vi var det med saker som hände och vad vi gjorde innan och efter. Inget hjälpte.

Tills vi klev in och skulle anmäla mig. Då kände han igen sig. Jag hade ändå berätta om hur det strulade förra gången och jag inte kunde anmäla mig. Att det var extra svårt för där finns ingen bemannad reception. Eller snarare, det finns INGEN reception, bara pelare med en skärm för anmälan. Han kommer inte ihåg något av det.

Däremot så kommer han ihåg att det finns en kaffemaskin i väntrummet med gratis kaffe. Som också var gott kaffe. DÅ, vet han var vi är och har varit. Fast om jag tänkt till lite så hade jag ju kunnat räkna ut att, äventyrsmaken med ute mat, hade kommit ihåg kaffet.

Han stack in huvudet i väntrummet och bekräftade att den dessutom fanns kvar.

När vi lämnade sjukhuset så var han inte orolig längre. Ingen cancer, varken i bröst eller lymfkörtlar. Allt såg bra ut i ultraljudet. Även om jag inte mår så bra så är jag tacksam och mycket glad för att jag inte har cancer. Jag ber för att jag inte ska få det igen heller. En dag i taget, ett steg i taget.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon,

Publicerat

En vecka går fort

Om man är på semester så flyger tiden iväg. Om man ligger hemma och är magsjuk och inte vill vara med längre så går inte en vecka lika fort. Jag har haft en vecka där emellan. Veckan har gått både fort och långsamt. Den har gått alldeles för fort för att hinna återhämta mig men alldeles för långsamt för att jag ska vara nöjd. Jag vill bara vara där jag var förr.

Något jag ser fram emot är att det äntligen är 1 oktober. Äntligen får elementen sättas på. Maken går omkring i shorts fortfarande. Jag går inte omkring i shorts, om inte mina trosor längst in av alla tre hundra lager räknas som shorts. Jag har fleecetröjor med luva. Luvan är sjävklart på. Jag har fårskinnstofflor och långkalsonger och allt annat som man kan tänkas ha på sig för att inte frysa ihjäl.

Men idag är dagen som det är tillåtet att sätta på elementen och officiellt säga att nu är det kallt. TACK OCH LOV! Maken får väl ta av sig på överkroppen nu när värmen sätts på. Jag kanske inte sätter på värmefilten ikväll. Kanske går tiden lite mer normalt för en tid nu.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Bloggfritt

Överlevnadsstrategin just nu får bli att resten av veckan är bloggfri. Jag hade hoppats på att göra lite i trädgården. Igår kom jag ut till hängmattan. Ett steg i taget.

Ta hand om dig. Jag gör vad jag kan för att ta hand om mig. Vi hörs nästa vecka.

Publicerat

Vad hjälper?

Maken gör som alltid allt han kan för att pigga upp mig. Favoritbutiken gick så där. Jag mådde illa och svettades hela tiden. Jag har ingen ork och när det också innebär att vara ute bland folk så blir det inget bättre.

Men att kolla på snögubbar då? Hjälper det? De är inte i fysiska butiker. Det är på nätet som gäller. Det hjälpte tyvärr inte så som önskat heller. Kanske blir det mer hjälp när de kommer hem.

Årets Goebel snögubbar är inhandlade. Dock så kommer ingen leverans förrän i slutet på oktober. Just för att det är 2024-års snögubbar. Kanske hittar något snart som hjälper. Tabletterna?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Blev ett besök

Det som blev gjort igår var ett läkarbesök. När jag lyckats ta mig upp (efter lunch) så ringde jag min vårdcentral. För som det är nu är inte hållbart.

Jag fick en tid 25 minuter efter de ringde upp mig. Nu ska jag prova sömntabletter igen. Jag blev inte sjukskriven. Vet inte hur det ska sluta men jag försöker fortfarande. Det är alltid något.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Imorgon blev en annan dag

Jag har bara legat i sängen. Svart, nerdraget och täcket över huvudet. Så har det varit och därför blev imorgon en annan dag. Jag har skrivit något i bloggen varje dag sedan jag började. Nu gick det inte. Kraften, orken eller lusten fanns inte.

Jag är trött på allt och önskar ingen annan sömnbrist. Nu sa kroppen ifrån på skarpen. Man kan göra mycket på envishet, men inte allt. Maken har naturligtvis tagit hand om mig, som alltid. Han har låtit mig vara också, för det behövde jag nog mest.

Nu går jag på sparlåga och kommer göra ett tag, får se hur länge. Maken lyckades lura ut mig till favoritbutiken. Han visste att jag ville ha vitlök (att plantera) och att den kommit in nu. Jag gick förvirrat omkring där inne och ute. Ett besök som blev minst dubbelt så långt som det borde. Till slut gick synapserna ihop och jag lyckades med, att veta vad jag gjorde där.

Det blev en vitlök av varje sort. 1, jag behövde inte välja. 2, större chans att minst en klyfta överlever. Som tur är får de inte planteras än. För nu hade jag inte lyckats med det. Det behöver vara kallt ute. Ända in i November kan de planteras.

8 sorter och totalt 9 lökar. Många klyftor blir det.

Jag får väl sticka ner lite klyftor här och var i rabatterna. Jag har ju inget trädgårdsland. Sparrislådorna var planen för en vitlök att planteras i. Kan säga att det inte kommer räcka när jag har klyftor från 8 olika sorter. Vem vet, kanske inte ens kommer ner i jorden.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon eller i värsta fall en annan dag.

Publicerat

Jag är så trött

Jag är så trött både faktiskt och bildligt. Det första är att jag är trött, fysiskt. Det har varit ett antal tuffa nätter. Kroppen orkar inte. Huvudet orkar inte. Jag är också trött på så många andra saker. Jag är trött på att jag inte kan göra allt jag borde kunna göra. Jag är trött på omständigheter som förstör. Ja, jag är trött på så mycket, inte minst krig i världen.

Men jag är också så glad och tacksam för så mycket annat. Jag är tacksam för att jag bor i Sverige och är fri från cancer. Jag är tacksam för min familj som finns där, även när jag är trött. Jag är tacksam för att de unga i familjen vill vara med oss äldre och trivs med familjen. Jag är tacksam för att kusinerna har kontakt med varandra trots långa avstånd.

Tacksamheten vinner över tröttheten i längden. Idag är det bara en kort dipp för att tröttheten tar över allt.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Kräftor på rymmen

Igår var det kräftkalas. Det var ett lyckat sådant där vi njöt av solen först och sedan kylan. Som sig bör en lördag i mitten av september. Kräftorna åts utomhus men sedan fick vi ge upp och ta dessert inomhus.

Inget konstigt med kalaset. Mycket trevligt och goda kräftor om än lite osalta. Då kunde man få i sig desto fler. Det var så trevligt att bilderna blev inte så många. Jag har däremot bilder från när de fortfarande var i livet.

Maken är ingen kräftätare. Han äter hellre räkor (gjorde han igår också). Eftersom han inte har någon tradition med att äta kräftor så har han heller aldrig kokat kräftor. Han har haft ett äventyr inför helgen. Inte bara med kräftorna utan även att skaffa krondill. Dillen löste han bra när jag inte orkade. Ledsen och skamfilad men krondill.

Kräftorna hämtades i en djup plastbalja. Jag sa att det var tvunget för att de inte skulle kunna rymma. Gissa om han blev orolig över att de skulle rymma? Han blev inte lugn förrän vi var hemma och han fick se i skåpet själv att de inte var i hela skåpet där bak i bilen.

Då kommer jag med nästa, nu ska de i diskhon och sköljas av i kallt vattenbad. Diskhon är inte så djup som baljan. Gissa om han blev orolig. Han tyckte jag skulle stå upp och äta lunchen för att ha koll på kräftorna. Det sa jag nej till. Han hade ett riktigt kräftäventyr med dessa levande kräftor som skulle hamna i grytan med dill.

Att han sedan missade hela rymningen av inte en utan två kräftor är en helt annan historia. För han behövde gå och jobba och lämnade mig med rymlingsexperterna. Han hade noterat att de bildade berg för att ta sig ut. En dunsade i golvet. Det brukar vara det vanligast. Den blev snabbt fångad. Den andra lyckades ta sig upp och gömma sig i hörnet bakom vårt hoprullade diskställ i hörnet. Den klarade sig nästan från döden. Men det var tur att det var jag som hittade honom (ja, det var en han), för om maken gjort det så hade han dött av en hjärtinfarkt.

Den första rymlingen

En svart kräfta på en svart bänk mot en svart vägg. Med rumpan upptryckt mot väggen och två ögon som stirrade rakt på dig när man upptäckte den. Om maken inte dött så hade han drömt mardrömmar i flera veckor. Något likande filmerna Aliens skulle jag gissa om jag behövde. Nu behövde jag tack och lov inte det. Maken fick reda på kräftorna på rymmen när alla var röda och låg i sitt spad.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.