Natten blev ungefär som igår. Hade hoppats på att kunna sova på sidan. Nu hoppas jag på att det blir till natten istället. Jag läker mer och mer. Tacksam för att det går så bra.
Igår var äldsta sonen och jag på utflykt. Vi var i Jönköping och nu kanske han ska få den hjälp han behöver. Han fick såklart köra eftersom jag har så ont fortfarande. Han kör fortfarande som man lärde sig på körskolan. Då jag har ganska ont så kan de snabba hastighetsökningarna kännas en del. Inte för att han kör för fort. Det är exakt vad skyltarna säger som står på hastighetsmätaren, utan farthållare. Bara ökningen upp till rätt hastighet som är ganska snabb, vilket känns. Han kör jättebra precis som man ska, men inte direkt anpassat för en med smärta.
Han fick frågan om han var i Jönköping med jämna mellanrum, för att kunna få hjälp av en specifik person. Svaret blev, jag är ingenstans om det inte finns något syfte. Och om jag skulle vara där med ett syfte så skulle jag inte kunna göra en sak till. Så är det verkligen.
Min äldsta son har oerhört stor insikt om sina svårigheter i samhället. Det han vill lära sig är vad det beror på. Massor har han koll på men skulle behöva mer hjälp av en expert på autism. Detta har vi försökt få hjälp med sedan han var liten. Vi har fått en del hjälp framförallt av goda eldsjälar som funnits inom skolan. Och när jag skriver eldsjälar så är det inte så många själar som har god eld i skolans värld, desto fler som har ond eld.
En god eldsjäl var den första skolpsykologen som blev inkopplad på sonen. Det var många saker som ändrades på skolan efter han kom in bilden. Det som ändrades först och främst var att han lyssnade på sonen. Inte på skolans övriga personal. Där och då förstod sonen att det är inte bara honom det är fel på. Då gick han i trean. Skolpsykologen blev min sons första vän. En vän som förstod honom och som han litade på fullt ut. Han finns fortfarande med hos min son. Precis som alla onda själar också finns med i sonens liv och kommer göra för resten av hans liv. Kanske även i mitt.
Jag är van att inte få sova riktigt. Fast att inte få sova riktigt för att man har ont var inte bättre än att bara inte få sova. I natt var första natten sedan operationen som jag kunnat ligga ner och sova. Det har inte varit smärtfritt men jag har legat ner.
Att jag har ont är inte konstigt. De har stoppat in en protes på höger sida. Huden har tänjts och intryckt protes i ett för litet utrymme. För två år sedan så togs hela högra bröstet bort och en mindre protes stoppades in. Jag är smal vilket innebär att jag inte har hur mycket hud som helst och en hel del hud skars bort tillsammans med bröstvårtan. I bröstvårtan samlas mjölkgångarna och en himla massa östrogen. Så den var tvungen att tas bort.
Efter en mastektomi behöver kroppen få vila. Minst ett år. Om du får cellgifter eller strålning kan det vara längre innan du kan opereras igen. En operation till är nödvändig om du vill få tillbaka ett ungefärligt utseende som du hade före bröstcancern. För mig har det varit viktigt att få tillbaka mitt vanliga utseende. Svårigheterna ligger i att det är en protes. Om du gör ett bröstlyft eller förstoring så stoppas det in silikon i båda brösten. Du har kvar all din bröstvävnad och du får fylligare bröst. I mitt fall har all bröstvävnad tagits bort på ena sidan men inte andra. Det blir väldigt olika.
För att försöka få båda sidor lika så har de nu gjort ett lyft på andra sidan. Jag vet inte hur resultatet är då jag har förband och ska ha i ett antal veckor. Jag har även ett band som ska trycka allt neråt, vilket jag tror är det värsta. För att ha ett konstant tryck på området som gör ont gör att det gör mer ont. Trycket behövs för att jag inte ska få en protes uppe under halsen. Den måste få tid att läkas fast i bröstet. Jag får heller inte ta armbågarna över axlarna. Vilket gör det lite svårt att få på sig kläder när man inte får ha armarna över huvudet.
Alla svårigheter tar jag gärna. Det är en övergångsperiod och det har redan blivit mycket lättare. Jag är oerhört tacksam för all hjälp jag fått och får.
Inatt kanske jag kommer kunna ligga på sidan och sova. Ett steg i taget.
Jag kan inte sluta tänka på ett nytt kök. Vilket jag måste sluta göra. Vi har varken tid eller pengar till att göra kök just nu. Problemet är att vårt kök är så dåligt.
Alla vitvaror utom diskmaskinen är på upphällningen. Jag är en förespråkare för att så länge det fungerar så ska det användas. Vi var de sista som bytte till platt-tv. Det var vi väl medvetna om då barnen påpekade det många gånger. Till och med deras pappa hade bytt ut sin Tv trots att den inte var sönder. Allt för att få oss till att byta. Men icke, ingen ny Tv förrän den går sönder. Och så blev det.
Frågan är om det är det bästa alternativet när det gäller vitvaror. Kylen och frysen (även spisen) drar antagligen hutlöst mycket el för att hålla allt kallt. Det är freon i som inte är bra om det börjar läcka. Liten risk men ändock. Frysen behöver frostas av för att fungera så bra som möjligt. Och handen på hjärtat, gör man det tillräckligt ofta? Med gammal kyl så håller inte varorna lika länge. Matspillet ökar, även om jag är ganska duktig på att ha koll på att det som finns ska användas. Jag tror dock att jag skulle köpa hem mer färska grönsaker om jag hade bättre kyl. Idag blir det mycket grönsaker i frysen. Spisen är inte tät vilket gör att den läcker väldigt mycket värme när den används. På vintern så sparar vi in på uppvärmning men på sommaren är det inga fördelar direkt. Den läcker så mycket att jag kan använda grytskåpet bredvid som värmeskåp.
Det är här min klimatångest kommer in. Vad är bäst? Att byta eller inte byta. För om vi byter så behöver resten av köket att bytas. Skåpen är på upphällningen. Hyllorna håller på att ge upp om livet. Men att hyllor, luckor och bänkskivor håller på att ge upp ar inte samma som vitvarorna. Om jag byter dessa så påverkar det miljön. Om de däremot får vara kvar så händer inget med miljön. Bäst att slita så länge det går.
Har ni någon hjälp att ge? Eller kan ni trösta mig med att ju längre jag har kvar allt desto bättre för alla, mig (slipper renoveringen), plånboken (slipper betala) och miljön (slipper påfrestningen).
När man har en resa inplanerad till Dublin och fall av Covid-19 (Coronaviruset) har kommit dit också, vad gör man då?
Jag ska resa till Dublin var det tänkt. Jag är som ni nu vet nyopererad. Är jag i riskgruppen? Om man läser på Folkhälsomyndigheten så är svaret att de inte vet vilka som är riskgrupper. De tror bara de vet vilka som är riskgrupper. Så här står det på deras sida:
Vi vet inte tillräckligt om vilka grupper som är extra utsatta för svår infektion av det nya coronaviruset och i vilken utsträckning dessa personer är utsatta.
Det man har rapporterat i en studie från Kina är att äldre personer och särskilt de med hjärt- kärlsjukdom, diabetes, kronisk lungsjukdom och högt blodtryck är överrepresenterade bland de svåra fallen. Studien visar också att det trots allt, bara är en mycket liten andel av dessa grupper som drabbas av svår infektion.
Enligt studien visar det att enbart en liten del av dessa grupper drabbas svårt. Det är ju en tröst att alla inte blir sjuka som är i riskgrupperna. Men vilka är faktiskt i riskgrupperna? Idag är dödligheten 1-2 procent av alla som insjuknar. På dem fall man vet om! Så klart finns det mängder med människor som aldrig söker vård och som blir friska. Då blir siffran lägre i dödlighet.
Konsensus för mig blir att jag är inte i någon av riskgrupperna. Om jag skulle bli sjuk för att jag är extra känslig efter operationen så tänker jag att jag är tillräckligt stark att klara av Covid-19. Det är också en droppsmitta. Vilket innebär om man tvättar händerna, undviker närkontakt (inom en meter) med snörvliga människor så borde man klara sig.
Om maken skulle åka så skulle vi klara oss båda två. Han har bacillskräck utan dess like. När vi är hos mamma och hälsar på så handspritar han så fort ha ser en flaska. Jag gissar att han skulle dränka mig i handsprit efter varje kontakt med ny människa om han skulle vara med på resan.
Resan är lite fram i tiden så jag har tid på mig att bestämma för om jag ska åka. Jag hinner ju också läka ju längre tiden går. Jag måste väga in vad nackdelarna och fördelarna är om jag inte åker. Nu finns det en fördel om jag är hemma. Makens hjärta håller längre.
Att röka vet alla att det inte är bra för hälsan. Även mormor. Vi har skämtat många gånger om att mormor inte röker utan hon är i sluta röka-stadiet hela tiden. Idag röker hon inte längre denna gången på heltid.
Mormor kommer på besök i Vetlanda. Ett trevligt spontanbesök. Vi håller på att laga mat och mormor blir inbjuden att stanna och äta med oss. Hon tackar ja. Medan vi håller på och fixar i köket så ska mormor gå ut på altanen för att röka. Det är kväll och mörkt ute. För att komma ut på vår altan så behövde man ta två trappsteg ner. Mormor öppnar altandörren och PANG! Den smällen hördes över hela Vetlanda. Jag fick skrämselhicka och tror att hon dött. Öppnar försiktigt dörren för jag är rädd för vad jag ska se. Raklång med ansiktet neråt och armarna utmed sidorna ligger mormor. Jag frågar hur det gick. Kom ett kvidande svar att det gick bra. Lämna mig här. Jag måste ju hjälpa dig. Nej, lämna mig här. Jag lämnar henne och efter en lång stund så börjar vi höra ljud där ute och förstår att inga ben verkar vara brutna. Mormor missade helt enkelt de två trappstegen och gick rakt ut och föll handlöst ner i golvet.
Alla överlevde incidenten. Både vi som var på insidan som nästan dog av rädsla och mormor som nästan dog av smällen. Vi åt middag och allt var som vanligt.
Några veckor senare så kommer mormor på ett nytt spontanbesök. Denna gången är maken hemma ensam och håller på och lagar mat. Jag är på väg hem och vi ska äta tillsammans. Även denna gången blir mormor inbjuden till att äta med oss. Även denna gången tackar hon ja. Same procedure as last time. Hon går åt för att röka. Man kan tro att hon lärt sig av sina misstag men icke. Även denna gången PANG! Det som skiljer sig åt denna gången är att maken inte blir rädd. Utan han ropar bara ut från köket: Gick det bra? Kvidande svar: Ja. När jag kommer hem så berättar naturligtvis maken om vad som hänt. Men inget mer om det sedan.
Idag har vi gjort en större altan och med omtanke om min mammas liv så valde vi att höja den 90 cm och göra den i höjd med altandörren. Idag så är det inga trappsteg utan man går rätt ut på altanen. Mormor överlevde kanske tack vare det. Och idag har vi nytta av det när hon kommer och hälsar på i sin rullstol. Allt händer av en anledning, eller är det inte det man säger?
Att få hela bröstet målat med spritpenna kan kännas lite jobbigt. Hur ska jag få bort det? Ni som försökt få bort spritpenna någon gång vet att det är inte enklaste saken. En gång för hundra år sedan, om jag ska börja som min mamma och hennes historier, så var jag med om att en kollega skrev på whitebordtavlan med en spritpenna. En sådan som inte går att torka bort från tavlan. Paniken i personens ögon är oförglömlig. Vi är i en lånad lokal.
Efter ett antal försök med olika medel, tvål och annat dylikt man kan hitta i kontorslokaler. Då tar hon fram en Oil-Free Eye Makeup Remover från Mary Kay. Förhoppningen har hos oss alla kommit tillbaka. Nu kommer det äntligen gå att få bort det som står skrivet på tavlan. Men icke, den satt fast. Utan att tappa hoppet så tar hon fram nästa Mary Kay-produkt som blir vår räddning, ett ansiktsvatten. Ett drag så var det borta.
Detta hade jag i mitt minne idag. Jag provade removern först. Tänkte att det är inte en whiteboardtavla denna gången som blivit målad utan min kropp. Och sim sala bim, allt försvann. Några drag med en bomullsrondell så var all färg borta.
Mer målat under bandage och bh, med både svart och lila spritpenna. Och min fina garderob i bakgrunden.
Jag har fått väldigt bra vård. Det vill jag börja med. Min sjukdom togs bort och jag har inte fått tillbaka den. Med det sagt så vill jag påtala något som mest gör mig förvånad men jag är också arg.
Jag fick bröstcancer på grund av det kvinnliga hormonet östrogen. Det är den absolut vanligaste orsaken till bröstcancer. Jag fick beskedet den 11 december 2017 att det var bröstcancer. Då visste de inte varför jag hade bröstcancer. Bara att jag hade det. Den första frågan som kom efter beskedet var: Hur känner du inför det här? En jättebra fråga. Jag hade ju dock redan börjat bearbeta det eftersom jag hela tiden vetat att det var cancer. Det var värre för min fina make. Han blev helt förstörd. Så min fråga tillbaka blev helt enkelt hur fixar vi detta? Nästa fråga från läkaren blev tar du några hormoner? I form av p-piller eller dylikt. Mitt svar blev att jag använder hormonspiral och tar inga hormoner i övrigt. Detta var andra frågan trots att läkaren inte visste då att det berodde på östrogenet. Det blev en direkt order om att så fort jag lämnat henne skulle jag ringa familjecentralen och boka tid för att ta bort spiralen. Jag skulle uppge att det berodde på bröstcancer. Mycket viktigt att det skedde snabbt. Jag gjorde som hon sa och när jag nämnde bröstcancer så fick jag tid endast några dagar senare.
Så klart så frågade hon fler frågor som om någon i släkten har haft bröstcancer. Hon berättade om hur det skulle gå till. Jag fick en operationstid den 29 dec. Det blev inte inom två veckors-perioden som är vad man ska behöva vänta på en operation då det kom julhelg emellan. Allt detta är jag mycket nöjd med. Jag fick mycket bra information. Jag blev erbjuden professionell hjälp för att hantera beskedet. Allt mycket bra.
Det som gör mig förvånad och arg är att ingen informerade mig om skadorna från alkohol. Den enskilt största orsaken till bröstcancer är alkohol.
Orsaken till Bröstcancer på kvinnor i Sverige 2017. IHME. http://www.healthdata.org/
Om det är så viktigt att jag inte får ha hormonspiral så borde jag också bli omtalad att jag inte får dricka alkohol. En hormonspiral fungerar så att den utsöndrar hormon kring spiralen för att stöta bort spermier från att kunna komma in. Dessa hormoner håller sig kring livmodern. Inte i närheten av brösten utan kring livmodern. Alkohol fungerar så att det går in i varje del av din kropp. Alkoholen går in överallt! Anledning till att det inte är bra med att alkoholen går in överallt är att den ökar produktionen av ditt könshormon överallt. Hos kvinnor östrogen. Det finns bevis på detta och är därför också anledningen till att alkohol är den enskilt största orsaken till cancer. Varför talade ingen om för mig att jag inte fick dricka alkohol?
Nu har jag inte druckit alkohol på många år. Har heller inga planer på att börja. Det visste dock inte min läkare, för hon frågade aldrig om det.
Detta är ingen ny forskning, detta är något som varit känt i decennier. Ändå är det ingen som pratar om det. Det kan räcka med ett glas vin och du är i riskzonen. Det finns ingen mängd alkohol som är säker mängd att inta utan risker för cancer. Nu skriver jag bara om bröstcancer men alkohol orsaker mängder med olika cancer. Som ingen talar om. Ett sådant exempel är tjock- och ändtarmscancer. En av de dödligaste cancerformerna.
Tjock- och ändtarmscancer, båda könen i Sverige 2017.
Alkoholnormen är så stark, därför talar vi inte om det. Alkohol ska finnas med när vi firar, när vi är ledsna, när vi är med vänner, alkohol finns med i alla sammanhang och vi accepterar det. Vi accepterar det för att vi vill ha drogen som får oss att slappna av, som får oss att bli glada, som tröstar oss när vi är ledsna. Detta är dock bara bluff. Alkoholen lurar din hjärna till att tro allt det. Det alkoholen gör egentligen är att göra dig trött och ge dig ångest.
Om jag aldrig druckit alkohol i hela mitt liv så kanske jag aldrig fått cancer. Med stor sannolikhet skulle jag vilja påstå eftersom ingen i min släkt har haft bröstcancer. Om jag inte slutat när jag gjorde så kanske jag fått det tidigare. Men framförallt om jag skulle dricka nu ökar riskerna för mig att få ny cancer. Varför berättar ingen för mig att jag inte får dricka alkohol?
Igår ringde sonen Facetime för att visa ett brev som kommit till hans postlåda. Han är jättearg för att de är så dåliga på att lämna ut information. Den 28 feb får han ett brev som han skulle besvarat senast den 25 februari för något som skulle göras den 27 februari.
Jag säger att denna infon har jag gett dig. Du har haft brevet i din postlåda ett tag. Nej, blir svaret. Jag har kollat min postlåda minst en gång varje vecka. Jag försöker igen att jag skickade först ett sms. Nej, blir svaret. Jag har inget sådant sms i mitt flöde. Han får gå in och läsa högt. Där står det, MEN, det står tillsammans med ett annat datum om en helt annan sak. Det fattar du väl att det är ditt fel. Jag trodde bara det var en sak. Du har rätt min äldsta son, jag borde inte skrivit två olika datum om två olika saker i samma sms. Det var mitt fel. Fast jag har också sagt det till dig på telefon minst två gånger. Nej, blir svaret. Fast kommer du ihåg att jag nämnde att du skrivit in fel i din kalender. Att du blandat ihop datumen. Ja, men då trodde jag det gällde det andra datumet bara. Ditt fel igen. Tack, då tar vi det en gång till. Jag sa det vid ett annat tillfälle att det kommer ske och det finns info i din postlåda. Du svarade ja på det. Svaret blir: Är du säker på det? Ja, jag är säker.
Nu har du fucking förstört hela min dag!
Så kan det gå när man förstör äldsta sonens dag. Jag skulle gissa på att hela helgen är rubbad nu. Och ja, det var mitt fel. Jag borde ha varit tydligare innan. Det jag verkligen borde ha sett till var att få bild på brevet inte bara ett ja. Nu har jag en bild på brevet och en förstörd dag för sonen. Kanske hela helgen.
God helg på er alla fina därute. imorgon är en ny dag och ställningarna är kanske orubbade då. Den som lever får se. De andra behöver inte bry sig.
Jag är vansinnigt lik min mamma. Både till sättet och utseendet. Det är inte alltid man vill vara lik sina föräldrar. Framförallt i sättet.
När min mamma skulle berätta en historia när hon var frisk så började hon alltid på 1900-kallt och avslutade i nutid. Det var inte alltid att poängen kom med heller. Det kunde vara så långa berättelser så att det blev olidligt ibland. Tyvärr är detta något jag ärvt från min mor. Jag är kanske inte ännu på 1900-kallt-stadiet men jag har långa historier. Det är så mycket som måste berättas för att alla ska hänga med (tror jag). När jag är med min fantastiska make och kommer på mig själv så brukar jag lägga till att ja, ja, för 1900-kallt i alla fall så…
Något min mamma alltid har varit bra på är att behålla hemligheter. Det spelar ingen roll vad som sagts eller vem som sagt det. Då håller hon det för sig själv. Även idag fast hon är sjuk. Att hon kan hålla hemligheter beror mycket på att halva hennes hjärna är förstörd och hon inte kommer ihåg något från nutid och till viss del inte allt från dåtid heller.
Mamma (och min man) var den enda som jag berättade för att jag misstänkte att jag hade cancer. När jag kände knölen första gången sa jag direkt till maken detta är cancer. Mamma sa inget till någon. Hon kom alltid ihåg att jag var sjuk så när vi sågs eller hördes så frågade hon alltid om nya besked. Hon kom inte alltid ihåg vad var som kunde vara fel men hon kom ihåg att jag var sjuk. Det var stort för mig att hennes hjärna kunde hålla det i minnet trots att det egentligen inte var möjligt. Så kom vi till november 2017 och mina syskon och svägerska skulle komma på besök. Jag sa då till mamma om hon ville så fick hon berätta det. Vi, maken och jag, skulle komma på middag senare. Det blev väldigt komiskt (tror min familj kan tycka det nu med). När jag kom så säger de omgående: mamma säger att du är sjuk att du kanske har fel på ögonen. Jag skrattade för att jag tyckte det var komiskt. Mamma hade blandat ihop mig med någon annan som varit på besök precis innan och hade fel på ögonen. Det blev såklart en chock när jag berättade att jag med stor sannolikhet hade bröstcancer. Då skulle jag veckan efter på ytterligare en biopsi då läkarna inte var säkra på vad de förra visat. Den gången blev det den lilla nålen som skulle in och suga ut prover.
Igenom hela bröstet skulle den.
Tyvärr är jag inte helt lik min mamma med att kunna hålla hemligheter. Jag är duktig men inte som mamma. Kanske aldrig kommer dit heller men det positiva då är att jag kanske aldrig kommer till 1900-kallt heller.
Fördelen med att veta om likheterna som inte är så uppskattade är att man kan göra något åt dem. Sedan kan det också bara vara att gilla läget och inse att jag är lik mamma på gott och ont. Hon är den bästa mamman som man någonsin kunnat önska sig. Hon har ställt upp för oss i ALLA lägen. Hur svårt det än har varit så har hon på något sätt löst det. En annan sak som jag har efter mamma att hitta lösningar. Mamma sa en gång till mig att anledningen att du fått en son med autism är för att du är den bästa att klara av det. Det tänker jag på ibland och om så är fallet så är det ändå mammas förtjänst då jag ärvt det av henne.
