Författare: Josefin

När han ringer, äldsta sonen, så MÅSTE jag svara. Om jag vet att absolut inte kommer kunna svara så har jag förvarnat honom om att jag inte kommer kunna. Då ringer han maken. Vilket han helst inte vill. Men så ser vår rutin ut. Om jag och maken eventuellt skulle sitta på ett flyg tillsammans (när telefoner ska vara avstängda), då är rutinen att han ska ringa sin pappa.

Det är så många gånger som jag har gått ut från ett möte för att han har ringt. Som när det brann i stekpannan. Under alla digitala möten som blev resultatet under pandemin så är det lite lättare. Om det inte är jag som håller i mötet vill säga. Annars är det bara att ha ljudlöst och ta samtalet. Det har hänt att jag svarat fast jag hålla i mötet. Då har jag fått lämna över fort eller helt enkelt låta alla vänta.

Samtalen är oftast väldigt korta. Det är inte alltid det brinner i stekpannan som tur är. När han ringer så är det alltid något som har hänt eller något som han måste hitta en lösning på. Det vet jag och det är också därför jag måste svara när han ringer. Om det brinner så måste han ju ha hjälp omgående. Men även om det är något han behöver en lösning på så är det omgående som gäller. För en annan så hade man kunnat vänta men inte med honom.

Han kommer inte vidare. Han skulle bli helt stillastående tills han får hjälpen. Skulle han gå igenom hela listan och ingen av oss svarar är inte ett alterantiv. Vilket heller aldrig har hänt. Även om jag alltså alltid svarar så händer det att jag glömmer att ibland är det inte fettet som tagit eld i stekpannan. Ibland händer det att frågan är: Kan jag lämna tillbaka mitt tangentbord?

För det har hänt. Jag har lämnat mötet i mycket raskt tempo och fått just den frågan. Då var det en tangent som gjorde dubbeltryck utan att han tryckte dubbelt. Den gången fick jag hänvisa honom till maken som var hemma och inte satt på en fullsatt konferens. För mig var det inget akutläge men för sonen var det lika akut som om det skulle brinna i en stekpanna. Ibland glömmer jag det. Tack och lov inte så ofta.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är inte ofta jag glömmer vad som gäller med äldsta sonen. Man lär sig genom åren. Han har också lärt sig genom åren. Det han har lärt sig är att jag kan göra fel och har lättare att anpassa sig till det. Som den gången när jag skulle ringa efter en kvart igen.

Jag är hans väckarklocka. Han vaknar inte när alarmet ringer. Eventuellt stänger han av alarmet utan att komma ihåg det. Därför är jag hans väckarklocka. Ibland kommer han inte ihåg att jag har ringt honom heller. Då kan han ifrågasätta varför jag ringde så sent, lite barskt. Som han sedan får ändra till att jaha, då var det så och inte mitt fel.

Men för att återgå till när jag skulle ringa efter en kvart. Jag glömde att ställa larmet. Jag satte in tiden men glömde spara. Jag har nästan alltid koll på vilken tid som passerat utan att larmet behöver gå. Denna gången satt jag upptagen och kommer på mig själv i mötet att jag inte ringt. Då har det gått en halvtimma. Den där kvarten kan förstöra hela hans dag när den är borta.

Den gången blev dagen nästan förstörd. Jag var ingen bra mamma den gången. Jag hade ju också kunnat fuska genom att säga att han inte kom ihåg det. Ärlighet vara längst? Ja, så är det. Att han vet att jag inte ljuger gör att han alltid kan lita på mig när jag säger att allt kommer gå bra. Då vet han att så är det.

Det är inte alltid lätt att komma ihåg allt. Alarm är bra för att komma ihåg. Som tur är kommer jag oftast ihåg att också ställa larmet.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.