Kategori: Allmänt

Eller en gång för mycket. Jag vet inte vad jag ska skriva. Det jag menar är att maken lyckades få viruset en vecka för tidigt eller helt i onödan. Nästa vecka den 9 februari släpps alla restriktioner. En vecka till.

När vi lyckats vara så duktiga under så lång tid så snubblar vi på målsnöret. Jag är glad, så klart att vi har vaccin i oss och att omicron är mycket mildare än de första varianterna. Missförstå mig rätt. Faktum kvarstår. Om maken blivit sjuk nästa vecka så hade livet fortsatt som vanligt. Han hade varit hemma och varit lite sjuk. Medan övriga familj hade kunnat jobba.

Det har inte varit någon fara egentligen. Vissa saker kan jag göra hemifrån. Som att svara i telefon. Jag kan hjälpa till med mycket utan att faktiskt vara med någon fysiskt. Och det som jag måste göra fysiskt kan det mesta vänta till nästa vecka. Allt egentligen, utom snön.

För gissa om det snöade i förrgår och under natten. Som igår hade behövt skottats bort. Men eftersom jag alltid har förkylningssymtom på grund av min sömnbrist så måste jag hålla mig hemma. Det hade ju varit smart att göra ändå. För att stoppa smittspridningen.

Snön ville inte vänta. Den kom. Inte jättemycket. Tillräckligt för att det skulle behövas dras av vid portarna. Inte mer än att man kan gå i det. Alla har också sand innanför portarna så de kan sanda om det behövs. Men en vecka. Nästa vecka så hade jag kunnat gå och ta bort snön utan att göra fel. Denna veckan så får snön ligga kvar för att inte göra fel.

Alla överlever det. Imorgon ska det regna. Det ska snöa lite idag först, ikväll. Sedan ska det regna. Det blir säkert lagom halt på den nerstampade snön då. Sanden står innanför, tröstar jag mig med. Dessutom så är många duktiga på att skotta själva. Det tröstar jag mig också med.

VI har klarat oss ifrån Covid under hela denna tiden. Vi har varit väldigt försiktiga. Det senaste halvåret har jag träffat människor på jobbet. Vi har börjat att handla lite igen. Inte bara göra beställningar som vi hämtar upp utanför. Alla butiker har varit väldigt tillmötesgående om man ringt och frågat. De flesta har skaffat Swish, för smidig betalning över telefon.

Någon gång nu har vi varit oförsiktiga. Och maken kan inte förstå när? Han har gått igenom våra liv så många gånger för att kunna lista ut när han blev smittad. Även om vi har börjat röra oss lite bland folk så är det inte jättemycket. Tillfällena som han har gått igenom är inte så många. Men han har gått igenom dessa tillfällen desto fler gånger. Inget av tillfällena har han kunnat komma fram till skulle kunna vara orsaken.

En vecka. Och vi överlever. Och alla andra också. Nästa vecka lovar jag att det inte kommer någon snö alls. För då är jag redo.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Denna månaden har inte varit någon bra månad. Vad det beror på försöker jag analysera. Det kan vara att det var för mycket under december. Saker som jag egentligen inte visste att de var ett problem. Vissa saker vet jag om.

Som förra veckan när jag gjorde för många saker på en dag. För hjälpa min son måste jag. Måste är fel ord, det vill jag och behöver jag. Det vet jag om. att det blev för mycket. Svårigheten där är att det dyker upp efter jobbet. Om det är i planeringen så går det bra. Sådana saker förstår jag att det gör att jag inte har orken att jobba några dagar efter det. Men jag kan inte har för mycket tid som jag inte jobbar på.

Saker dyker upp. Så är det för alla. Som tur är har jag maken som kan hoppa in när jag inte kan. Problemet är ju att JAG vill göra det. Jag vill jobba. Denna månaden så har jag lyckats prestera lite mer än trettio procent. Det är långt ifrån en heltid. Alla de där små sakerna som gör att man inte kan när man vill, det är vad jag analyserar fram.

Idag är det sista dagen på månaden. Idag kommer det bli mindre arbete än vad det borde. Det är dock ett inplanerat möte med sonens skola som jag ser fram emot. Mötet handlar om vad kommer efter skolan? Planerat är bra och jag kan hantera det. Allt kommer bli väl. Ett steg i taget.

Några steg igår var att baka. Igår blåste det för fullt och det vara inget kul att vara ute. Då passade jag på att baka några bullar. Makens surrande av allt gjorde att det inte behövdes samlas in en massa saker som blåst iväg. Samt att det blev inte så illa som lovat. Vi var uppe i 20 m/s men inte mer.

Bullarna jag gjorde blev väldigt goda. Minstingen och jag smakade. Maken ska smaka idag. Han är ju inte så mycket för godsaker. Bullar tycker han om men detta var toscabullar. Det var han mer osäker på.

Jag tycker om kletiga bakverk. Mjuka och fluffiga. Allt som inte är torrt. Segt går bra också. Men aldrig torrt. Drömmar, finska finnar och de flesta småkakor, går bort för mig. Maken däremot tycker om när det är torrt. Kanske inte helt torra bullar som är hårda skorpor. Men han skulle nog föredra en lite för torr mot en lite kletig bulle.

Dessa tosca-varianter var kletig. På ytan. Bullen i sig var perfekt. Det var mandel, smör och socker i med toscaglasyr på. Jag tror han kommer gilla dem när han väl smakar. Vilket han ska idag. Från mig fick de toppbetyg. Nästa gång ska jag inte var så otålig och lägga på glasyren för varm. Utan låta den svalna så den stannar kvar på bullen innan den åker in i ugnen. Goda lika fullt.

Jag har fortfarande nötter som måste användas innan de blir dåliga. Denna gången var det torrostade mandlar som drygades med cashewnötter i glasyren. Varför göra vanliga bullar när man inte behöver?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det finns en början på allt. Frågan är om det finns ett slut? Eller är det bara en fortsättning på något annat? Så ingen början finns heller. När börjar livet? När tar det slut?

Livet pågår är mer rätt att säga, enligt mig. Det pågår hela tiden och vi behöver ta hand om det. Vi vet inte hur livet började. Det finns många gissningar men ingen vet. Vi vet heller inte hur det slutar eller om det slutar.

För dig och mig vet vi att det slutar. Vi vet oftast hur det började också. Men det fanns redan innan. Livet. Det är ingen ny början när vi kom. Vi förde bara livet vidare. Jag för livet vidare från mamma. Jag är del av henne och hennes liv är fortfarande.

Jag vet hur hennes liv slutade. Och jag vet att det fortsätter. Vi har alla livet. Livet att leva till fullo. Livet att ta hand om. Livet att veta att vi har det. Jag känner tacksamheten att jag har det. Jag försöker att vårda det.

Mest försöker jag göra det mesta och bästa jag kan av livet. Så länge jag har del av det. För till slut så är min resa slut och någon annan får framföra livet. Livet som vi ännu ej har sett slutet på.

Livet är meningen med livet. Utan livet så finns ingen mening.

Ta hand om dig. Ta hand om livet och vårda det tills nästa tar över. Vi hörs imorgon.

Har du surrat allt som behövs på utsidan? Idag ska det bli upp till storm i syd och västra Sverige. Det har varit många varningar. Orange varning. Gul, orange och röd är kriterierna. Med röd som värsta nivån.

Bättre än 1, 2 och 3. För vad är värst? Nummer 1 som alltid brukar vara toppen? Eller nummer 3 som är alltid är botten? Tvåan var ju enkel, alltid i mitten. Om man var osäker så kunde man ju alltid läsa texten och förstå att det var illa eller inte riktigt så illa.

Storm är alltså mittennivån, orange som är den gamla tvåan. Det ska det bli idag. Framåt kvällen och natten mot morgonen ska det vara som värst. Jag tror att vi hade här upp till 24 meter per sekund. Vilket är mycket.

Det blåste mycket för några veckor sedan. Då hade vi några stolar som blåst ner i vår thujahäck. Denna gången ska det blåsa mycket mer. Maken har därför säkrat upp. Allt. Eller nästan allt.

Stolarna är staplade och surrade. Grillarna är surrade. Lamporna är surrade. (Brukar de i och för sig nästan alltid vara.) Våra terassvärmare är surrade. Allt är surrat i vår altans räcke. Nu är det bara hoppas att räcket håller. Men känner jag maken rätt så kommer det att hålla.

Vi har några saker som inte är surrade. Det är bland annat två stolar. Dem nya som jag skrivit om tidigare, från Grafitgrå. Förra gången det blåste så rörde dem sig inte en millimeter. Allt blåser rakt igenom eftersom de inte är heltäckande någonstans. Dessa har faktiskt maken gjort kalkylen att det inte kommer hända något med. Finns inget vindfång.

Det han inte har surrat som han tror kan ske något med är betongpallen som är bord till stolarna. Den har ett vindfång. Den gissar jag kommer att vändas upp och ner under dagen. Inte av vinden utan av maken. Då tas fånget bort och maken är nöjd.

Vinden är inte att leka med. Alltså den kan flytta hus. Det är inte så vanligt i Sverige. Men med tanke på vad som händer med vår jord så ska man aldrig säga aldrig. Bäst att vända på pallen. Även om jag låter maken sköta det. För det han inte är orolig över det kommer aldrig hända något med.

Ibland är det bra att vara paranoid och alltid räkna ut konsekvenser. Som när det ska blåsa storm. Jag är glad att han är min make för då slipper jag vara den som år paranoid.

För övrigt så vill jag meddela att igår åt jag en hallonlakrits-döskalle av skum och den var ljuvlig. Det är något att fira. En var ljuvlig sedan blev det som innan. Varken bra eller dåligt. Ett steg i taget. EN var ljuvlig. Snart kanske det är två.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår var det minstingens dag för att laga middagen. Han brukar alltid göra allt som ingår i köket när han har sin dag. Även om maken alltid (nästan) har sett till att det är undanplockat och lättarbetat i köket innan minstingen kommer dit.

Igår skulle minstingen göra fläskkotletter i ugn. Vi brukar göra det på hel fläskkotlett utan ben. Det butikerna har döpt till fläskytterfilé. Den blir väldigt mör och fin. Skiva köttet och ner i sås gjord på crème fraîche, grädde, soja och sambal olek. In i ugnen i nästan två timmar så är det klart. Ris och färsk skivad gurka till det. Mycket gott!

Eftersom han skulle använda ugnen så såg han att det var dags för en rengöring av ugnen. (Den säger till själv). Minstingen har aldrig gjort en sådan. (Inte maken heller med de nya ugnarna). Det är inte så svårt. Den säger vad man ska göra. Han tyckte det ingick i köksuppgiften för middagen. Igång med en rengöring alltså.

Ett, rengör ugnsluckan med trasa. Det gjorde han. Två, Ta ut alla lösa delar. Det gjorde han bara nästan. Gallret tog han ut. Det är löst. Delarna som sitter på ugnsväggen tog han inte ut. Vilket man ska. De är lösa om man tar bort skruven. Tre, stäng av spisen ovanför ugnen. Det gjorde han. Eller snarare han startade inte ugnen ovanför. Två och ett halvt rätt av tre. Mycket bra ändå, för att vara första gången.

Vi har pyrolys-rengöring. Det innebär att ugnen blir över 400 grader och helt enkelt bränner bort allt som sitter fast i ugnen. Då den blir så varm så låser den ugnen och hela processen tar ganska lång tid. Då vi har tre ugnar så var detta inget problem, för minstingen använde den understa ugnen för middagen.

När maken kommer ut i köket och ser att pyrolysen är igång och han ser att sidoväggarna inte är borta så kommer det ut två mycket uppjagade herrar från köket. De kommer till vardagsrummet där jag sitter i ett digitalt möte.

Världen rasade samman och i munnen på varandra så fick de fram att väggarna var kvar. Visst brukar du ta ut sidorna, säger maken. Ja, svarar jag. Vad händer nu? Frågar maken. Jag säger att väggarna går antagligen sönder. Sedan fortsätter jag mötet. Då hör jag att de ska stoppa ugnen. Jag ropar i mungipan innan jag är helt tillbaka i mötet att det går inte.

När jag är klar med mitt möte och kommer ut i köket så står maken och kollar stint på ugnen. Han säger att han lyckades få den till kylning. Han vet inte hur, men han lyckades. Eller så hamnade den bara på kylning för att det var tid för det, sa jag. Minstingen håller på att plocka ur den rena disken och maken släpper inte blicken från ugnen.

Minstingen berättar då att han har stått så hela tiden sedan de försökte stoppa den. Han har också sagt till maken att det hjälper inte att stå och titta på ugnen med dödens ögon. Den kyler inte fortare för det. Den går inte sönder mindre för det.

Jag får reda på att det spekulerats i om allt kommer smälta sönder på insidan. Från makens håll såklart. Jag säger att det kommer inte smälta någonting och att detta är sådant som kan hända den bästa. Det värsta som sker är att vi får byta ut dem deformerade sidoväggarna och dem icke fungerande teleskopsarmarna.

Dödens ögon hjälpte inte. När processen var klar så hade vi ätit middagen färdigt. Det som hände vara att teleskopsarmarna blev tröga att rulla. Innan (och ugnen under) kunde man bara putta till lite så skjutsades allt in. Nu måste man föra den hela vägen in. Kanske inte ens är en nackdel. Innan så har formarna nästan skvätt ut innehåll för att den gått så lätt. Den har tjongat in och stoppat för fort när den var inne. Det kommer inte ske nu.

Jag kan INTE rekommendera att rengöra en ugn med dödens ögon. Varken om du har gjort rätt eller inte. Det hjälper föga. Om du gör rätt och tar ut ALLA lösa delar så låter du ugnen sköta sig själv. När den fått jobba HELT i fred så är den sedan ren och fin. Det enda du behöver göra är att torka bort lite sot på botten av ugnen. Allt fungerar bäst utan dödens ögon. Får se om maken kommer ihåg det nästa gång något går snett?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

En skata brukar man säga, tar allt som glimmar. (Jag tror egentligen inte att det är sant). Man kan också säga att någon är en skata om en kvinna som inte är så trevlig. Det är dock ingen sådan skata jag är. Jag är jättetrevlig. Jag är heller ingen rugguggla. Bara en skata som ser och vill ha allt som glimmar.

Med glimmar så är det sådant som jag tycker är fint. Jag har svårt att släppa sådant jag hittar. Sådant jag tycker om. Gärna på loppis, second hand eller på erbjudanden. Jag kanske var en skata i ett annat liv. Jag vet inte. Men fina saker är gärna kvar här hemma.

Det är en av anledningarna till att jag sagt om något nytt ska in så måste något gammalt flytta. Eftersom jag är en skata som låter mycket flytta in. Jag skulle lätt kunna bli en hoarder. Någon som samlar på sig alldeles för mycket saker. Vi har redan alldeles för mycket saker. Inte riktigt som en hoarder som inte kan ta sig fram i sitt hus på grund av alla saker.

När man är en skata som mig så blir det svårt att bara göra sig av med saker. När minstingen tog en av mina hyllor till sitt rum så fanns inte plats för en av hans. Nu stod jag här med en hylla som jag inte ville slänga. Sälja skulle inte gå. Den är inget av värde. Skänka skulle gå. Jag tror dock att den kan behövas och vill därför inte göra mig av med den.

Precis som hyllan som minstingen tog. Med skillnaden att den finns massor av värde i och går inte få tag i en likandan enkelt. Så den kommer alltid att finns rum för. Frågan är bara var. Just nu, i minstingens rum.

Tillbaka till hyllan utan värde. Som är röd och fin. Jag har inga väggar för den. Det enda stället som den fungerar på är vid min fåtölj. Den fungerar bara lite där. Den skymmer tavlan.

Tittar man från andra sidan så är det inte lika farligt. Dessutom så ser man igenom hyllan. Tavlan som står på ska inte vara där om hyllan bli kvar. Den hängde på väggen tidigare. Jag kommer inte hänga den någon annanstans förrän jag vet att hyllan blir kvar. Spikarna i väggen bli också kvar tills jag vet att tavlorna inte ska tillbaka. Det finns en tavla till som inte är med på bilden.

Den stora frågan är om skata får ge sig och göra sig av med hyllan? Eller ställa ner den i förrådet och ha som lagerhylla? Den är lite för fin att ha som lagerhylla en längre tid, kan jag tycka. Fast tills den behövs på annan plats kan den få vikariera som det. Vad tycker du?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Vad är frihet? I valtider skulle jag vilja lyfta den viktigaste först, att få rösta. Det är en enorm frihet att få ha valet att välja vem som ska styra vårt land. Dessutom kan vem som helst vara den som ställer upp i valet. Det är en enorm frihet och kanske också den största vi har.

Annars då, vad är frihet? För mig är frihet att just kunna välja. Då inte enbart i ett val utan allt i livet. Friheten att välja hur man vill bo, hur man vill klä sig. Vad man vill äta. Vem man vill leva med. Alla valen som många tar som självklara, det är frihet.

Det finns flera som påstår att Sverige är ett fredsskadat land. Att vi är förskonade från krig och misären som följer. Att den skadan är större än att faktiskt ha varit i ett krig. De menar att det är så länge sedan vi var i krig att vi inte har sympati för dem som varit i krig. Eller andra som menar att vi är för dåligt rustade för om kriget kommer. Att vi har glömt att vi faktiskt kan hamna i krig.

Nu är det aktuellt med upptrappningen i Ukraina. Ryssland känner sig hotade av, ja det är större än jag kan greppa det. Eller så är det precis så litet som jag upplever det men det gör inte Ryssland. Hur som helst vi kan bli inblandade. Att då vara fredsskadad är inte till vår fördel. Enligt vissa.

Jag tror ingen av de som menar att Sverige är fredsskadat att vi inte ska vara tacksamma. Alla tycker nog att vi ska vara tacksamma. De menar nog bara att det kommer vissa problem med att vi tar fred som något självklart.

Jag har själv stött på människor som anser att de som flytt krig kan välja att flytta hem igen om de inte trivs här. Tyvärr är det inte ett val som är möjligt. Alla människor på flykt har inte fullständig frihet. Vissa skulle nog till och med utrycka det som att de är fångna i vårt fina land. Fångna för att det inte är deras land.

Jag vet människor som aktivt väljer att inte lära sig svenska språket för de ska inte stanna här. Så fort kriget är slut så ska de hem igen. Problemet är bara att kriget aldrig tar slut. Tänk att ha gjort ett val som räddade ditt liv men du blev i stället fången i fin värld men inte i en där du vill vara?

Att kunna välja är en av de största friheterna vi har. Och vi tar alla valen som en självklarhet. Frihet är ingen självklarhet. Frihet är något vi ska vårda och känna ödmjukhet inför. Frihet kan försvinna och du vet inte vad som hände.

Njut av din frihet. En dag så kan du vara fången i din egen kropp. Frihet är ingen självklarhet. En dag så kan den vara borta även om du vet vad som hände. Friheten att kunna välja om du ska ta sovmorgon eller inte. Njut av den. Imorgon kanske du behöver hjälp med att klä på dig och någon annan bestämmer tiderna.

Ta hand om dig och din frihet. Vi hörs imorgon,

Idag för tre år sedan skrev jag på Facebook hur mycket jag har att vara tacksam för. Det har jag fortfarande. Detta skrev jag då:

Jag har så mycket att vara tacksam för. Det kan vara lätt att glömma allt vi har. Jag har en man som älskar mig och framförallt stöttar mig i allt. Jag har två söner som utmanar mig på olika sätt. Att vara en bättre version av mig själv hela tiden. Så tacksam!

Jag har många som bryr sig om mig. Både nära och långt bort. Att veta att jag inte står ensam är en styrka som kan förflytta berg. Vilket jag planerar att göra 🎯 Blickar framåt bortom allt som gör att vi glömmer hur bra vi har det.

Från Facebook 21 januari 2019

Nu tre år senare så gäller det fortfarande. Också delen med att vi glömmer hur bra vi har det. Jag är tacksam för påminnelsen. Varje dag behöver man påminna sig om allt det som är bra. Förra året gick mamma bort. Jag är inte tacksam för att mamma lämnade jorden. Men jag är tacksam för att mamma slipper lida.

Jag uppskattar inte sorgen eller smärtan men jag är tacksam för den. Smärtan som sorgen ger mig är ett stort bevis på allt vad mamma betydde för mig. Sorgen över att inte kunna dela mitt liv med mamma visar på att jag delade mitt liv med mamma. Allt det onda visar på hur mycket jag älskar min mamma. Fortfarande och kommer alltid att göra.

Jag är mycket tacksam för att jag hade just mamma som min mamma. Allt det tokiga som hon gjorde i hennes liv gav mig kunskap om att allt ska inte göras enligt regelboken. All kunskap hon hade gav mig lärdomen om att veta saker är vägen till framgång. Vilken framgång är upp till mig att välja.

Just nu väljer jag framgången av att bli frisk. Ett steg i taget. Och det är jag mycket tacksam för. Att det blir bättre. Jag ber och jag är tacksam. Jag ber om hjälp och jag tar emot den.

Jag är tacksam för att jag kan känna smak av allt det goda. Även om det inte är samma saker som innan. Jag är tacksam för att jag förstår att jag ska vara tacksam. Tacksam för att jag har lyckan. Lyckan över att jag är jag. Tacksam för varje dag som jag finns.

Ta hand om dig. Och glöm inte bort att vara tacksam. Framför allt för att just du är du. Vi hörs imorgon.

Maken tar mitt jobb på allvar. Han tar sina verktyg på ännu större allvar. Jag har ”lånat” lite verktyg av maken. Jag skriver ”lånat” eftersom verktygen är våra. Precis som mixern i köket är våran så är verktygen våra.

Jag har använt de på jobbet. Grejen är att jag borde inte använda våra verktyg på jobbet. Jag borde inte slita på det som är privat på jobbet. Problemet är att jag inte har tillräckligt med bra verktyg på jobbet.

Jag kan inte springa omkring med en hel verktygslåda runt hela området. Jag vet inte alltid vad det kan tänkas vara som jag behöver. Om det är ett bokat uppdrag som att kolla element så vet jag vad jag ska ha med mig. Då är det inget konstigt att ha med vertygsväskan.

Problemet dyker upp när de vill att man ska kolla på fönstret när man ändå springer på varandra ute på gården. Eller när garagedörrarna krånglar. Eller en lampa som sitter fast. Eller…

Därför har jag lånat ”makens” multiverktyg några gånger. En liten smidig som får lätt plats i jackfickan. Med några gånger menar jag en gång. Gissa vem som har ordnat ett multiverktyg till mig? Japp, du gissade rätt, maken.

Maken har köpt ett Leatherman multiverktyg åt mig. Han har ett i läderfodral. Han beställde ett i nylon till mig. Han frågade om det spelade någon roll för mig och jag sa att det inte gjorde det. Man kan tycka att läderfodral är lite finare än nylon.

Grejen är att när verktyget kom hem. Som nu ska bo i min arbetsjacka för alltid. Vilket är jättebra, missförstå mig rätt. Men grejen är att nu skulle maken kunna tänka sig att byta. Då skulle jag få det fina fodralet och han kan nöja sig med det i nylon. Jag skulle ju kunna ha det i läder i bältet på arbetsbyxorna. Enkelt att komma åt och hållbart för att ha i bältet hela tiden.

Maken är snäll. Alltid. Fast denna gången hade maken insett att verktyget som var tanken till jobbet var lite bättre än ”hans”. Jobbets går det att byta ut tången på till exempel.

Det finns tydligen någon elkabelskalare på den nya också. En som inte ens finns med i beskrivningen. En hidden feature, du förstår, mycket värdefull med gömda spännande användningsområden. Det är inte många saker den har som inte ”makens” har.

Det jag ville ha var en liten skruvmejsel och en fällkniv. Då klara jag mig långt. Men när maken tog fram multiverktyget så är det mycket bättre. Då finns även en bra spetstång. Det har man mycket användning för. Skala elkablar, inte så mycket.

Maken gav upp försökt att byta verktyg ganska fort. Han är snäll. Och han är väldigt engagerad i verktyg. Innan han kom innanför dörren hade han påbörjat genomgång av allt man kan göra med verktyget. Jag lät honom öppna pakten och han blir väldigt exalterad av att denna har lite med saker än vad ”hans” har.

När han då försöker byta med mig så vet jag varför. Inte så smart om jag får tillägga det. Eller så är han supersmart och säger så för att jag ska känna att jag här den bästa av oss. Som han är avundsjuk på. När han egentligen bara vill ha ”sin” i fred.

Enn sak vet jag, och det är att maken har inte slutat att förevisa mig lite olika bra knep än på några dagar. Han är också väldigt snäll och sitter och mjukar upp den åt mig. Genom att öppna och stänga allt flera (tusen) gånger. Visst är han snäll.

Ta hand om dig. Om du har dåligt med verktyg så kan jag starkt rekommendera Learherman Wave+. (+ är viktigt, det är varför min är bättre än makens.) Vi hörs imorgon.

Ibland så tar det ett tag innan man lär sig. (Uppenbarligen.) Jag tycker alltid att jag har varit duktig på att våga prova nya saker. Hyfsat duktig på att lära mig saker. Språk kan jag men det kräver mycket övning, vilket mitt tålamod inte alltid orkar. Matte har jag lättare för. Jag tycker att jag klarar och klarat mig ganska bra.

Meeeeeen, ibland så tar det lite tid innan man lär sig. Eller lång tid innan man lär sig. Eller hittar lösningar. Jag är frysen av mig. Jag har alltid varit frysen av mig. Även om jag badade ute varje år innan 1 maj när jag var liten så spelar det ingen roll. Jag var lika frusen då som nu. Jag var också lika envis då som nu. Den enda skillnaden är att jag inte bryr mig om andra på samma sätt då som nu.

Då hade jag en kompis som tyckte vi skulle bada och det är klart vi skulle. Hon är inte frusen och har aldrig varit. Jag vet inte om hon badar före 1 maj ännu för vi har ingen kontakt idag. Jag skulle dock gissa att hon är lika galen nu som då. Då var vi de lite galna som badade innan isen riktigt hade släppt ibland. Idag skulle jag aldrig utsätta mig för det. Idag vet jag att det finns inget värde i det.

Det som det finns värde i är att inte frysa. Att ha det varmt när man kan ha det varmt. Jag älskar vinter och klä på mig mycket saker. Det är dock inte helt lätt att hitta långa termobyxor. Eller ännu svårare en overall. Det skulle vara det absolut bästa. Där inget kan komma in i gliporna. Lycka till att hitta det, till nästa två meter kvinna som inte ska vara stort som ett tält. Eller det räcker inte, stort som ett hus.

I julklapp fick jag mamelucker. Efter tips från en kollega. Om man vill ha kjol när det är kallt ute så ha mamelucker i ull. Nu när jag fått det och använt dessa så förstår jag inte att det kunde ta så lång tid för mig att hitta det som hjälper en frusen själ? Som sagt jag är villig att prova mycket. Jag vågar och kasta mig ut utan att veta vad som ska ske. Jag har till och med varit så galen så jag badat innan isen släppt helt. Och ändå så har det tagit så lång tid. Hur?

Om du är frusen, prova mamelucker. Om du då ska gå bort och gå till vänner som du inte träffat under hela pandemin, då rekommenderar jag att ha mamelucker och sedan en termokjol. Det gjorde jag igår. Använde båda för att vi faktiskt skulle till vänner som vi inte sett under hela pandemin.

Nu får man lära sig att leva i en pandemi. Mindre sällskap. Försöka hålla avstånd. Inte kramas. För att inte träffas är inte heller bra. Människan är ett flockdjur. Vi behöver sällskap. Annars mår vi dåligt. Jag tror i och för sig inte att mameluckerna hjälper mot virus. Jag tycker ändå du ska ha det när du träffar vänner. För det är bra mot kylan i dessa tider.

Ta hand om dig Vi hörs imorgon.