Men det hjälper att vara flera. Minstingen har jobbat bra hela veckan. Jag har varit där till och från och hans pappa hela tiden. Nu är det inne på målning. Då var jag med hela dagen igår. Ibland var det för trångt att vara tre, så en fick paus. Ibland var det väldigt skönt att vara tre stycken för att det går helt enkelt fortare.
Sovrummet är klart på väggar och tak. Tre gånger är det målat. Taket är samma som väggen. Det ska målas det vita i fönstret samt bakom elementet. Som snart kan plockas bort för att underlätta arbetet. Igår tömdes hela värmesystemet på vatten. Inte för att minstingen renoverar utan för att det ska bytas i värmesystemet. Vi bara passar på att plocka bort elementen när det ändå är tömt på vatten.
Två av tre lager färg.
Köket är klart i taket. Det ska inte vara samma färg så där är två lager på och för att kunna måla väggarna så behöver det vara helt torrt för att kunna maskera. Ingen list kommer sättas i taket då det är betong.
Sovrum till vänster och köket till höger.
Vardagsrummet är inte klart. Det behöver ett lager till på den ena väggen. Väggar och tak är tagna två gånger men den ena väggen var svart, den måste ha en omgången till.
Svarta väggen efter underarbetet.Svarta väggen efter två lager färg.
Det är målning kvar, frågan är hur mycket. Köket måste tas tre gånger på väggarna. Vardagsrummet behöver en omgång till på minst en vägg. Hallen kanske behöver tas hela en gång till. Dock var hallen vit innan så kanske det räcker med en omgång.
Idag är det gräsklippning som måste göras samt att det är student så ingen målning idag. Inte heller imorgon för då är det ytterligare en student. På söndag blir det arbete igen.
Jag började gårdagen med frukost i solen. Av alla måltider man kan äta ute så föredrar jag nog just frukost. Ändå så är det frukost som jag äter minst ute. Men att sätta sig i morgonens strålar och vakna lugn är verkligen en ynnest. Idag var nästan ingen vaken när jag gjorde det. Då blir det ännu bättre. Känslan av att dagen börjar och hela staden sover fortfarande.
Blåbär och nyttigheter i solen.
Anledningen till den tidiga starten var ju att jag skulle hjälpa minstingen att slipa igår. Slipa gjorde jag också. Jag cyklade dit och upptäcker att det inte finns någon slipmaskin utan enbart slipblock och slippapper. Jag kan säga att jag höll ut i tre minuter. Kanske kortare till och med. Det händer ingenting när man slipar för hand. Och alla väggarna i vardagsrummet var bredspacklade.
Jag åkte hem och hämtade excenterslipen. Den är inte mycket mindre i ytan en ett slipblock. Det gav effekt. Jag slipade hela vardagsrummet och sovrummet utan problem. Sedan tog minstingen över och slipade för det fanns inget annat att göra. Så köket tog han. Idag ska jag klippa gräset på jobbet, vilket innebär att jag inte ska renovera idag. Minstingen och hans pappa får klara sig ensamma idag. Kanske att jag går dit när jag klippt färdigt.
Dammigt värre.
Det dammar en hel del när man slipar. Särskilt med maskin. Maskinen är effektfull och då blir det också mer damm. Det blir välgjort, det är en sak som är säker. Hallen ska inte slipas eller spacklas. Den ska bara tvättas och målas. Snart så kan vi alltså börja måla. Vilket är det spännande, som jag skrev igår.
Nu klippa gräs innan regnet kommer. Glad nationaldag önskar jag Sverige idag!
Igår var det sommar för första gången detta året. En sen sommar. Men den är efterlängtad så det gör inget. Bättre sent än aldrig. Det var skönt att sluta dagen med lite sol efter allt som skedde under dagen.
Slutet på dagen i solen.
Innan det blev sol på altanen så hann jag med att jobba lite. Köpa grejer som behövs för att kunna jobba till veckan som kommer bland annat. Jag var hos minstingen och hjälpte till med lite. När jag ändå var ute och handlade så handlade jag lite åt honom med. Han håller på att renovera sin lägenhet nu. Det kommer bli jättefint när det är klart.
Sedan var jag tvungen att hjälpa äldsta sonen också. Hans hörlurar har gått sönder och jag fick akut åka ut och köpa nya åt honom. De hade spruckit vid ena hörluren. Den är lagad två gånger och nu gick den sönder för tredje gången. Denna gången gav han upp lagningarna och bad mig om hjälp. Då är det inte kan vi vänta till imorgon-hjälp som behövs. Det är hjälp NU som behövs.
Jag hann skölja av altanen innan jag var tvungen att akuthjälpa äldsta sonen. Allt frömjöl är borta och det var det jag njöt av i kvällssolen. Ren altan och ett gott dagsverke. Hjälp till lite boende blev det också. Så brukar det vara när jag visar mig utomhus på jobbet, någon undrar något eller behöver hjälp med något, så när äldsta sonen tyckte jag dröjde för länge med hörlurarna så ringde han och kollade var jag var. Jag var utanför porten och pratade med någon som ville ha hjälp.
Dagen igår var i hjälpandets tecken. Idag kommer det också bli i hjälpandets tecken. Fast enbart till minstingen. (Hoppas jag). Idag blir det slipdamm som är på agendan. Ett rum blev spacklat igår. Idag ska det slipas i det första rummet och spacklas i ett annat rum. Det spännande blir när han vill att jag ska skapa konst på väggarna. Två väggar ska jag få vara med och hjälpa till med. Färgen handlade vi i fredags. Nu väntar vi bara på att det ska bli färdigt med underarbetet innan det roliga börjar.
Men det blir senare. Idag slipning. Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
Igår var det slänga på schemat. Det finns massor av grejer som behöver slängas på jobbet. Sådant som har samlats under flera årtionden. Massor av skräp alltså. Tyvärr inte bara skärp utan också grejer som hade kunnat användas. Jag kan inte ta hand om allt hemma hos mig även om jag skulle vilja, för att slippa slänga det.
Jag har försökt att skänka på bort det. Hade jag haft möjlighet att ta bild på allt och lägga ut så hade det nog gått att få någon mer intresserad. Tyvärr finns inte den tiden. Det kostar för mycket pengar att jag skulle göra det. Igår blev det alltså besök på tippen.
Som tur är hade jag vett att be om hjälp. Att slänga trettio tunga dörrar själv skulle jag inte rekommendera. Att bära bäddsoffa själv går nog inte ens om man vill. Ytterdörren var nog dock det tyngsta vi bar. Tung och otymplig. inget att ta tag i och så jag som pajade ryggen i trädgården i helgen. Ingen bra kombination alls.
Lite lätta saker blev också slängda. Vi hann inte färdigt. Men det är inte mycket kvar nu. Några element som är riktigt tunga. Samt ett ritbord som är både stort och tungt. Det vore kul om någon skulle ta hand om det. Ett kylskåp samt en TV står där. Kylskåpet kommer att stanna kvar om det fungerar. TV:n är tjock och fungerar antagligen men ingen som vill ha en tjock TV idag.
Det regnade på oss och solen sken. Ingen blåst. Vädret var med oss ganska bra om jag får säga det själv. Lite vatten har ingen dött av. Mycket vatten är en annan sak. Det hade vi inte. Slutet på tunneln är nära. Det är inte så mycket kvar nu. Alla dörrarna är borta vilket är det som känns bäst.
Sedan åkte jag hem och fick lite kvällsbesök från vänner som inte är precis granne. Att få bjuda på lite kaffe och kvällsmacka är en ynnest när man får så fint besök. Att dessutom få dahlior som present är lyxigt. Den ena kan bli hög så jag funderar på att sätta ut den i rabatten för att ha stöd. Jag kanske får flytta ranunklerna som jag precis har satt. Jag får fundera lite så kommer det bli strålande.
Det blåste och regnade nästan hela dagen. Jag hade ingen lust av att gå ut och vara i blåsten. Regnet hade inte varit hela världen. Men blåsten, nej, det ville jag inte. Det blev inga ranunkler i jorden igår alltså. Idag kommer det inte heller bli några ranunkler. Jag ska gå till läkaren och jobba först. Efter det ska jag ut och kolla till hur det går med växthuset. Som har börjat muras grund på.
Att det regnade och blåste igår var väl bra. För marken behöver vätan. Det har varit väldigt torrt hela maj. Nu har jag inte behövt vattna dem nya tillskotten på jobbet. Dem jag planterade i höstas. Vilket är skönt eftersom halva trädgården fortfarande är uppgrävd så skulle det vara mycket svårare att komma fram för att vattna. Nu är det skött utan min insats.
Om naturen får vatten så kan jag hålla mig inne. Dessutom så kom solen på eftermiddagen/kvällen. Blåsten var kvar men solen sken. Vi avslutade dagen med att äta färska räkor, långfranska och aioli. Vi åt alldeles för många och det vara alldeles underbart.
Jag gjorde precis som vanligt. Skalade ett stort berg för att lägga på en macka. Räkorna rasade av när jag åt. Mycket gott. Mamma älskade räkor. Det är väl därför jag också gör det. Mamma hade väldigt ofta räkor som vi mumsade med glädje. Jag är så glad att vi hade en räkkväll tillsammans med mamma inte långt innan hon lämnade oss fysiskt. För så länge vi kommer ihåg så lever hon. Igår mindes vi och skrattade tillsammans. Precis spå det sättet som mamma älskade, mat, berättelser och familjen tillsammans.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. Även då utan ranunkler i jorden.
Igår blev det ytterligare en ledig dag. Jag hade uppdrag i helgen och jag tog ledigt två dagar för att vara med vänner. Igår skulle jag jobbat men det blev inte så. Jag hade en föreläsning om Junis Kommunrapport som blev inställd med kort varsel. Då jag ordnat att någon gjorde mina sysslor i tre dagar denna vecka så blev det en extra ledig dag för mig.
Den dagen kan man gå och njuta i trädgården. Vilket jag gjorde. Några maskrosor fick sätta livet till. Någon kirschkål också. Men mest gick jag och gullade. Jag slingrade klematisar. Den som alltid blir störst hade inte fått så mycket gull innan så den hade blåst bort från armeringsnätet. De slingrar i det som är närmast, ibland är det kompisen bredvid.
Den största till höger bild var det som blåst omkull.
Det har hänt mycket i trädgården under dessa dagar jag varit borta. Förgätmigejen blommar för fullt och har blivit jättestor. Murgrönan ser lite ledsen ut. Jag fick ta bort en massa vissna löv överst. Jag gissar på att de kanske fått lite för mycket sol. Det som är i skuggan ser friskt och grönt ut.
Härligt att se de blå blommorna.
Det börjar också bli mer insynsskyddat till minstingens altan. Kameleontbuskarna tar sig och hanväxterna börjar bli vita och gröna löv på. Det syns från långt håll när man åker förbi. Det vita ser ut som fläckar och man vet inte riktigt om det är blommor eller inte. De små hyacinter som är på rad längst fram är så söta. Alla alunrötter har tagit sig men är fortfarande lite ledsna.
Kameleontbusken och alla andra fina växter.
Jag fick inte så mycket gjort igår i trädgården. Mest gull och curlande. Idag är det också ledig dag. Kanske jag då kan få ner lite ranunkler i marken. För de är inte i jorden ännu. Jag vet inte riktigt var jag vill sätta de små liven. Mellan de blå kanske. Eller runt stenen. Jag vet inte hur mycket sol de vill ha? Jag får söka efter det och se till att de blir planterade.
Hur kan SJ gå runt? Igår åkte jag hem från min resa. Jag åkte upp på fredagen och var en timma sen. Ingen hjälp på sista tåget. Igår blev det en och halv timma sent om jag skulle ta mig hela vägen hem med min tågbiljett. Som tur är så har jag en man som kan åka och hämta mig så det blev en halvtimma sent.
För jag missade så klart sista tåget hem och då får man åka buss över halva Småland. Resan blir då en timma och en kvart istället för trettio minuter. Om man då också räknar med väntetiden mellan tågen så blir det en och en halv timma. Hur är det möjligt att Sj kan driva detta bolag?
Jag har åkt tåg ofta. Tågen var i merpart sena. Jag åker inte tåg så ofta nu men ALLTID när jag gör det så blir jag sen med minst en timma. Är det rimligt? Om jag hade drivit ett sådant bolag så hade ingen velat gynna mig. Jag hade gått i konkurs om jag skött mig så illa.
Jag missade anslutningståget med 10 min som resulterade i att jag kom en och halv timma senare hem (om jag åkt med SJ hela vägen, vilket jag valde att inte göra). Är det rimligt? Vi var tjugofyra personer som missade tåget. Vi var tjugofyra personer som kom fram mycket senare. Borde vi inte få mer hjälp? Jag tycker det är helt horribelt. Även om jag nu fick en timma på centralstationen i huvudstaden så hinner man inte träffa någon eller göra något. Det är bara värdelöst.
Jätteglad att hänga på en överfull centralstation. Not.
Jag kom hem. Det är väl ändå skönt. Men man kan inte vara säker på att man gör det om man åker kollektivt. Det kan inte bara vara mina resor som blir så drabbade. Jag reser minst ett par, tre gånger per år. Om tågen inte alltid var sena så skulle jag valt det fler gånger. Nu blir det att jag väljer bilen oftare. För då vet jag att jag kommer fram. Det är inte särskilt miljövänligt att ta bilen. Hur ska jag kunna tänka på miljön utan att bli flera timmar sen varje gång jag ska ut och resa?
I hela livet så finns det skratt och gråt. Frågan är om vi nyttjar möjligheten att skratta och gråta eller om vi stänger av och inte gråter eller skrattar. Att gå genom livet utan det ena eller andra skulle vara olidligt. Om man bara skulle välja en av alternativen skulle heller inte vara bra. Att gråta hela tiden skulle vara förödande men det skulle slita ut kroppen att bara skratta också.
Samt att skrattet skulle inte vara lika uppskattat utan del där man ibland gråter. I två dagar nu så har jag skrattat så jag nästan gjort på mig och jag har inte gråtit men jag har varit i allvarsamma diskussioner om vår framtid. Att kunna gå från lågt till högt är lika viktigt som att andas. Det är min åsikt.
Att ha det tufft är en välsignelse då man lär sig och utvecklas som mest i situationer där man möter motstånd. Vilket man ofta gör i motgångar. I helgen så hade jag diskussioner om framtiden för andra som jag behöver vara del av i att besluta om. Att göra svåra saker utvecklar oss ofta.
Efter helgen så hade jag bestämt att jag skulle vara ledig hos vänner. Det som är annorlunda mot andra gånger är just att jag valde att tillbringa ledigheten hos vänner. Det vanligaste efter en arbetsam helg är att jag tar ledigt och är hemma. Endast för att kroppen ska hinna med. Denna gången valde jag att ta min ledighet och samtidigt umgås med vänner.
Jag har varit på en obemannad karamellfabrik. Mycket charmigt. Men kanske lite många skadade godisar som följde med hem. Det fanns tomtekross. Påsar med klubbor som skadade eller fula, för väldigt lite pengar. Då jag inte kan åka dit igen så smidigt så kanske det blev så. Tre påsar tomtekross med hem. Jag avslöjar inte att det är ca tjugo klubbor i varje påse. Jag avslöjar inte heller att det blev några (eller tre) påsar med lakritsgodisar.
Några godishyllor i butiksdelen.
Jag har suttit på altanen i strålande sol och njutit av solens strålar. Varm dryck och godis. Att njuta av livet i detta nu måste alla göra. Om vi inte gör det så finns inget hopp om framtiden. Om vi inte bryr oss om att njuta idag så kan det bli att det inte finns något att bry sig om i framtiden.
Jag har skrattat nu några dagar med flera allvarsamma tillfällen. Jag behöver åka hem för att jobba igen. Mat på bordet behöver jag som alla andra. Jag kommer få sköta administration kring mitt arbete imorgon. För det har blivit ändringar som jag inte kan förändra. Jag får anpassa mig då.
Hoppas du haft möjlighet att njuta av livet de senaste dagarna, precis som mig. Kanske att du är långledig till helgen. Det kommer inte jag vara för jag hade min ledighet nu.
I många år så jobbade jag väldigt mycket. Jag jobbade både som egen och med uppdrag i olika konstellationer. Det kunde vara som anställd vid behov, anställd på heltid eller ideella uppdrag, allt vid sidan av mitt egna företag.
När jag jobbade så mycket så tycker jag att jag var duktig på att hitta tid för att vara ledig. Ledig på riktigt. Ledig med vad jag ville göra. Ledig utan en massa måste som hängde över en.
Sedan blev jag sjukskriven. Jag var ledig hela tiden och ändå var jag aldrig ledig. Jag kunde inte bestämma att jag skulle ta ledigt från att inte få sova. Sömnbristen var hela tiden med mig oavsett var eller när. Att aldrig ta ledigt är inte bra för kroppen. Om kroppen då aldrig får ledigt så blir den ännu mer stressad. Vilket antagligen är en stor anledning till mina sömnbesvär. Att kroppen var stressad av mediciner som gjorde att jag inte kunde sova. Sedan blev det moment 22.
Nu har jag börjat hitta en liten ljusglimt om att hoppet finns. Jag har också hittat känslan av hur viktigt det är att få vara ledig. Ledig från allt. Det är jag just nu. Ledig från allt och bara få vara. Även om jag är vaken så är hjärnan avstängd.
Igår så åkte jag till vänner. Där jag kan vara ledig. Ledig utan alla måsten. Dessa måsten som blivit större och större för att jag inte hinner med alla. Jag hinner vissa saker, men alla andra blir som snöbollen i rullning, större. Att känna att man aldrig kan hjälpa till med dammsugning, ger stress. Att känna att man bidrar för lite in i hushållet ger stress.
Att då kunna åka bort och få skvallra om livet (det var ett år sedan vi sågs) och bara dricka te till långt in på natten är att vara ledig. När man pratar utan att hjärnan blir belastad. När man umgås utan att känna de där måstena som finns i ett hörn. Det är lyx.
Förr i tiden (vilket alla GAMLA säger, jag vet) så var det bättre. Förr i tiden så kunde jag ta ledigt och släppa dammråttorna och ta det sedan. För att leva livet är viktigare än att se till att det är rent. När jag fick cancer så försvann den möjligheten. För måstena kunde jag inte ta sedan. Orken fanns inte sedan heller. Och inte senare efter sedan heller.
Nu ser jag ljusglimten där borta. Att jag kan sova som man ska och kunna vara ledig igen. Det är länge sedan jag var ledig på riktigt. Då när måstena inte finns just i nuet. Då när man bara ligger och pillar navelluddet och ser molnen gå förbi utan ett bekymmer i hela världen. Det kanske som en evighet sedan.
Att nu kunna vara ledig och känna att sömnen kommer, det är lyx. En lyx som är värd mer än vad pengar kan betala. Att kunna vara hos vänner och känna sig helt trygg med att veta att man kan ligga och pilla navelludd hela dagen om man vill utan en massa måsten, det är bonusen som ger guldkanten på lyxen. God mat ger en extra bred guldkant. Vilket jag också blir serverad.
Navelludds pillande hos vänner i paradiset.
Jag är så tacksam för goda vänner. Lite extra när det är tungt för att det visas minnen på Facebook om hur jag var hos mamma för tre år sedan och var ute i högsommarvärmen i maj och gick promenad med Greta Garbo (mamma) i solhatt. Då är det tacksamt att kunna stänga av en stund och låta bli tankeverksamheten för en stund.
Nu när jag är här och traumat har släppt lite så är det värt det. Jag tycker inte om SJ AB och det gäller åt andra hållet också uppenbarligen. Fast det är väl ändå tur att man kan ta sig till olika platser utan bil. Om det inte går med tåg, att det då finns buss. Även om det inte är lika miljövänligt så är det bättre så länge många åker tillsammans. (Fast resan med fyra passagerare på bussen räknas inte som en miljövänlig resa.)
Nu är jag här och det är otroligt vackert land vi har. Det är så stora variationer beroende på var vi är i landet. Jag befinner mig nu uppåt landet. Nära havet. Igår var vi ute precis vid havet och grillade. En fridfull kväll, myggfri, kanske fästingfri, med mycket trevligt sällskap.
Fin utsikt även bakom mig. Även om jag ser lite inklistrad ut i bild.
Även om jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap så var vi fler denna kvällen. När man har varit många under en tid så är det väldigt skönt att få vara med sina egna tanker en stund. Att ha möjligheten att åka hit för sina egna tankar är en lyx som inte alla är förunnade. Jag njöt varje sekund den tiden jag fick i storslagenheten.
Det går inte fånga det storslagna på en liten bild.
Vi grillade som sagt. Någon hjälpte till med tändningen utan skorstenständare som hjälp. Det var skönt att få ta en dusch när man kom till hotellet. Att duschen höll på att ta mig fånge struntar vi i. Det var badkar med skjutdörrar i fast installation som täckte från vägg till vägg. Den duschväggen var dörrarna felmonterade på. Den duschväggen hade gjort att maken fortfarande var i duschen om han var på detta hotellet ensam.
Det börjar med att jag inte kan flytta skjutdörren alls. Självklart var öppning där man skulle duscha så jag var tvungen att lösa det för att inte ha översvämning i badrummet. När jag löst det (fick lyfta, putta ut och ta i) så är jag försiktig när jag skjuter igen den. Jag vill ändå få att det går igen så mycket som möjligt för att inte få sjö på utsidan.
När man måste ta handen ovanför och dra igen den utifrån så kanske man borde inse att det är inte så smart. (Bra att vara lång). Om man inte kan stänga bra från insidan så kanske det är lika svårt att öppna från insidan. Om någon undrar, så var det svårt. Särskilt när det fanns en liten plastspärr som man tydligen inte ska passera. Då blir det extra svårt.
Plastspärren blev säkert i fel läge när jag skulle få upp dörren. När jag väl fick igen den så gled den rätt, fast fel. Den var på fel sida. Den var på sidan där den blev en stoppkloss. För att få upp dörren var jag tvungen att böja armen över på utsidan samtidigt som jag lutade lite framåt och försökte nå att lyfta upp dörren över spärren med greppet på utsidan. När jag då var på insidan. Jag hann aldrig få en panikångestattack för att jag skulle få sova i badkaret. För vissa hade det varit verkligheten (typ maken).
Efter kvällen vid havet, kunde inget sätta mig ur spel. Efter en varm dusch som tinade upp frysmaja så var det också kanske lätt att förstå att man inte var inlåst. Naken på ena sidan och tomt på personer på andra sidan. Tanken att sparka ner väggen kom aldrig. Att testa roliga utbrytningsrum som man ska försöka ta sig ut igenom vore väldigt kul för mig att prova på och jag kommer inte få instinkten att väggen måste sparkas ner.
Det är svårt att vet hur man reagerar i en krissituation. Jag har blivit inlåst på riktigt två gånger. Så jag vet att jag klarar en hel del. Men det kan jag berätta mer om imorgon. Trots allt så är jag nöjd över att SJ AB lyckades med att ge mig denna möjligheten. Framför allt nöjd med att jag kom fram på denna sidan årsskiftet.
