Kategori: Allmänt

Det borde det sitta på varje tåg. På varje bokningsplats. Kort och gott, på allt som rör tåg. VARNING FÖR TÅG. Med versaler också. Eller kanske är det mig lappen ska sitta på? För att varna alla andra att inte boka samma avgång som mig.

Min historik med tåg är inte så bra. Jag har åkt med många sena tåg. Inte sena på dygnet, utan sena i framkomst. Även om det ibland också inneburit sen tid på dygnet. Jag har ibland inte kommit fram alls utan behövt övernattning för att kunna fortsätta resan en annan dag. Jag och tåg går inte så bra ihop. Jag och tåg tycker olika om hur saker och ting ska skötas.

Jag har haft årskort i flera år så jag är inte helt ovan tågresenär. Ändå lärde sig aldrig SJ AB att tycka om mig. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna denna behandling av SJ AB? Jag tycker jag har varit snäll och skötsam resenär. Om jag varit i Tyst vagn (numera Lugn vagn) så har jag varit tyst. Jag har alltid varit i tid för att gå ombord. Jag har alltid lämnat toaletterna i fint skick efter mig. Någon gång har jag till och med städat lite och gjort finare än vad det var när jag gick in på toaletten.

Igår åkte jag tåg. Det skulle jag aldrig gjort. Jag fick åka buss första sträckan. Bussen var två minuter sen. Den var hel och ren. Trevlig chaufför. Gott om utrymme (jag satt längst fram). Vi var totalt fyra personer på bussen. Vi var framme före utsatt tid. Resan skulle ta en timma och en kvart men vi var alltså framme tidigare. Buss verkar alltså gå bra. Nu kommer vi till tåget. Jag möts av denna informationstavlan.

Det börjar bra. Jag ska åka med ett tåg som INTE är försenat. Dock har jag ju rest med SJ AB innan så jag vet att skenet kan bedra. Särskilt när det är så många tåg som är sena från det hållet jag ska åka TILL. Tyvärr fick jag rätt. Det var tillet som var problemet.

Ett stort signalfel i Gnesta. Tåg 412 väljer att åka en annan väg och komma runt signalfelet. Det leder dock till en knapp timmas försening. Vi skulle vara framme 16.01 och kom fram 16.51. Jag fick se Örebro, vilket är kul när man vill se Örebro. Denna gången hade jag inte velat det.

Väl i Stockholm blir vi anvisade till ett tåg som går en timma senare. Problemet med det är att det är fullbokat. Det finns ingen personal att fråga. När man kommer till tåget som är en timma senare så svarar de att de ska kolla upp det och försvinner. Ingen hörs ingen säger något mer än att du måste ha biljett och att tåget är fullbokat.

Jag har inte biljett till det tåget. Jag kan heller inte boka någon biljett till det tåget. Jag hoppar på ändå. Jag tänker att i värsta fall har jag kommit en bit på vägen. Efter lite letande så hittar jag en plats. Och hör och häpna, den platsen kunde jag sitta på hela resan. Inget av stoppen kom det och ville ha min plats. Det var människor runt omkring mig som fick flytta men inte jag. Ska man vara glad för det lilla?

Det jag är glad för är att jag är framme. Jag är glad för att jag åkte Lugn vagn. För det fanns många barn på tåget och jag vet av erfarenhet att det är svårt nog att underhålla små barn flera timmar utan fördröjningar. I Lugn vagn fanns inga barnfamiljer. Jag är glad att det var erbjudande på dricka, köp två för 30 kr istället för en för 25 kr. Jag är glad att jag hade lite godis i väskan som tröstgodis. Ännu gladare för att jag har lördagsgodis till idag som maken köpte åt mig innan jag åkte. En STOR chokladpralin med nougat (utan palmolja).

Jag är mest glad även om SJ AB inte vill att jag ska åka miljövänligt. Det är konsensus. Jag är glad och SJ AB fortsätter jag att läsa bakifrån för de vill inte att jag ska tänka på miljön. Kollektivt går oftast bra så länge jag aldrig väljer SJ AB! Kan bara säga VARNING FÖR TÅG.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag har sovit på hotell i natt. Det beror på föreläsningen om Junis kommunrapport. Den gick bra igår. Idag har jag en till fast fysisk. Tråkiga siffror att presentera men bra verksamhet som görs. Då bor jag på hotell. Mest för att jag ska åka vidare på styrelsemöte i helgen. Jag började min resa lite tidigare bara.

När man bort på hotell så har man vissa förväntningar. En säng ska finnas. Det är inte någon förväntning, det är ett måste. Sedan förväntar man sig en toalett, med dusch eller badkar. Att bada är himla skönt men man hinner nästan aldrig med det, vilket gör att dusch är mer rimligt att det är. En TV förväntar man sig alltid.

Ett skrivbord, en stol och eventuellt en fåtölj. Om det är riktigt lyxigt finns ett kylskåp. Minibar kan också finnas. Ingen lyx för mig utan det är kylskåpet som är lyxen. Då har man möjlighet att förvara och kyla dryck. Iskallt vatten är inte att underskatta. Det är väl förväntningarna. En sak till som är lyxigt, vattenkokare och te. Det är lyxigt.

Sedan kan det vara lite olika fint. Färger, tjocklek på täcket, kuddarna, storlek på TV:n. Massor av saker som kan skilja sig milsvida åt oavsett om det finns alla delar men då i olika utförande. Jag kom till hotellet och kastade in väskan och ser ett väldigt fint rum.

Det finns säng. Det finns ett litet extra rum med skrivbord, stol och en fåtölj. Vilket inte alltid finns. Utan skrivbordet är ofta under tv:n. Det finns två stora fönster. Ett litet bord med minibar. Mer hinner jag inte se, utan drar vidare till vart jag ska ha föreläsningen. Jag hade fått reda på att man kunde ställa in olika hård- och mjukhet i madrassen. Fast det såg jag inte, det upptäckte jag senare. Det var lyxigt.

Nu till upptäckten. När jag kom tillbaka och ville tvätta händerna. Då går man in på toaletten för att göra det. Toaletten brukar ligga precis innanför ytterdörren. Det är en förväntan jag har. Särskilt när dörren bredvid ytterdörren har ett toalettlås som visar om det är upptaget eller ej.

När man då öppnar dörren och stannar och inser att det är en garderob. Jag var hela vägen in, innan jag förstod att det inte fanns någon toalett. Jag hann tänka att: Finns det ingen toalett? Har något blivit fel? Tog någon med sig toaletten vid utcheckning? Man har hört om många konstiga saker som blivit stulna från hotellrum. Kanske en toalett ska upp på listan? Tills jag sansar mig och börjar tänka. För det fanns ju ett litet rum till. Där skrivbordet var. Där fanns en dörr till, som jag inte sett innan.

Visst är det ovanligt med en hel garderob i rummet? Alltså en walk-in-closet. Förväntningarna på det är ganska små. Något att hänga upp lite kläder på ja, men inte en så stor variant. Toalett fanns och den var mycket fin. Bättre att göra sin behov där än i garderoben.

Att hitta en stor garderob var en spännande upptäckt för mig. Att dessutom hinna tänka att någon kan ha snott toaletten var extra spännande. Livet är bra spännande ändå. Ibland kanske lite mer än man förväntat sig.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår hann jag med massor av saker. Maken gjorde det möjligt på flera punkter. Först fick jag vila på morgonen. Han gav ingen frukost på sängen men te blev det. Sedan åt vi frukost vi bordet. Det var min lilla present till maken. För allt annat gör han för mig. Med hans hjälp så löser sig allt.

Han jobbade lite på förmiddagen och jag vilade lite. Han gjorde datorjobb. Sedan följde han med mig till mitt jobb och jag trimmade gräs och han sopade upp grus. Det tog ett antal timmar men utan hans hjälp så hade jag inte varit klar på dubbelt så många timmar.

När jag sedan sov i fåtöljen så städade han övervåningen. Jag vet inte varför men tydligen har jag förtjänat honom. Det är tur han har lite brister så jag inte behöver vara rädd för att han lämnar mig. Jag har också brister och kanske de är fler än hans men vi fungerar fint ihop.

Särskilt när han låter mig vila och gör allt det jobbiga själv. Jag hjälpte dock till med middagen. Jag föreslog rostbiff och potatissallad. Vilket han ville ha. Sedan att han handlade och ändå skötte allt, tänker jag inte berätta. Bara att jag förslog vad vi skulle äta som var väldigt enkelt.

Utan maken så hade jag inte fått någonting gjort. För om jag inte fått vila innan min trimning så hade jag inte fått till hjärnfunktionen. Sedan att jag har börjat sova mer och mer är verkligen en lyx. Att kunna sova sex timmar eller till och med åtta timmar ibland och ändå kunna sova på dagen är nästan som jag inte kan tro att det är sant. Men det är det och med alla nätter med bara två timmar så har jag ett antal timmar att ta igen.

Jag tänker njuta så länge det går. Sova och vila är underskattat när man kan det. När man inte kan det så saknar man det massor.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Vi har genomgått en pandemi. Jag tänker om någon hunnit glömma det. För alla er som glömt, jo, vi har haft en pandemi. Den gjorde att vi var mycket isolerade och skulle inte hälsa på någon. Helst inte träffa någon alls men för psykets skull så fick man ha en nära krets som man träffade hela tiden.

Vi som hade någon vi bodde med skulle stanna där. De som inte hade någon samboende fick välja en krets som de umgicks med. Ja, om någon glömt så var det så. Jag och maken har ändå haft det ganska bra. När mamma var i livet så var det faktiskt livsviktigt att jag höll mig isolerad för att kunna besöka henne.

Efter två år så vande jag och maken oss med att vi bara var med varandra. Lite sporadiskt två barn och ibland ett barn på heltid. Inte mycket mer än så. Vi hade vår trädgård och byggen, med det viktigaste varandra.

Vi har fortfarande en pandemi men den har gått från att vara livshotande till att ge sjukdomsbesvär utan sjukhus. Det innebär att alla restriktioner stort sätt är borta. Vi får umgås hur vi vill. Vi får handla hur vi vill. Vi får göra vad vi vill. Inom lagens gränser.

Det har varit crusing i stan. Det var människor från hela Sverige kändes det som. Det var det inte. Men jag vet minst en från Jönköping som var här. Och enligt de som var på stan så var det väldigt mycket människor. Det är ett uppdämt behov av att få komma ut bland människor. Att få röra sig fritt och leva livet.

Jag förstår känslan. Jag kan hålla med om att det behövs. Problemet kommer till när maken och jag har trivts för bra i vår bubbla. Jag har nu varit ute lite grann. Jag har rört mig på köpcentrum. Jag har varit på restaurang. Jag har hängt med vänner.

Bubblan har gjort att mitt tålamod inte är vad det varit. Jag kan högt säga till att något inte passar ihop. På gallerian i veckan så kom en person och gick väldigt nära. Vilket jag inte uppskattar. Det har INTE varit några närgångna personer i min bubbla på två år, kan jag meddela. Det gjorde att jag reagerade och tittade på denna närgångna person.

Att jag då ser en lite (läs mycket) kortare person med träningstights. Det kan var helt okej att gå i träningstights. Man kan ha kommit precis från gymmet, eller något. Men att till det ha en alldeles för stor jacka i alldeles för tjock tjocklek för väderleken ute. 15 grader varmt och en stor tjock jacka till träningsthigts. Ja, igen, det kan var okej. Man kan frysa och behöva tjock jacka.

Men när man till det har strumpor och ett par innetofflor med en fluffig överdel. Alltså sådana som Marilyn Monroe hade. Jag lägger in en bild bara för att ni verkligen ska se framför er denna outfit. Träningstights, stor tjock jacka, strumpor och dessa fluffiga tofflor. Alltså, det är inte okej. Inte någonstans utanför hemmet. Kanske att du går ut på altanen. För mig är det gränsen.

Bubblan gjorde att detta säger jag spontant när personen passerar mig alldeles för nära. ”Att jag glömde mina skor så jag behövde ta flufftofflorna när jag gick och tränade i kylan”. Om jag tycker att det är ett problem att en annan person går utanför sin dörr så, DET är ett problem. Jag behöver hitta tillbaka till mitt tålmodiga, ödmjuka jag igen. Bubblan är nu slut. Jag behöver komma ihåg att andra människor nu hör vad jag säger.

Har du ändrat något i ditt beteende under pandemin? Igår så var jag på utflykt, ensam, tro det eller ej. Maken var inte med. Jag träffade en ny person och han kommer fram till mig med uträckt hand och ville ta i hand. Jag sträckte tveksamt ut min hand och tog hans. Det är inte helt bekvämt för mig ännu. Men snart kanske. Jag rörde dock inte ansiktet innan jag hade tvättat händerna efter denna närkontakt. Hur har du förändrats?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Har du något turnummer? Fredagen den trettonde är inget turnummer för många. Nummer tretton utan fredag är inget turnummer heller. I USA så finns inte våningen tretton i de allra flest höghusen. De går från våning tolv till våning fjorton. Så är det löst. Eller?

Jag har inget turnummer. Maken har nummer åtta. Tror att det är har lite med att göra att åttan är oändlig. Den fortsätter i all evighet. Mammas turnummer var tretton. Hon tyckte även om fredagen den trettonde. Kanske för att hon fyllde den trettonde och ibland blir det då på en fredag.

Jag har använt siffran åtta ibland som turnummer. För det har behövts så har jag lånat makens. Ibland har jag använt nummer tretton som mitt turnummer och lånat mammas. Det är behändigt att kunna ha olika turnummer. Man tar liksom det som behövs när det passar.

Igår var det fredagen den tretton och mamma var med mig hela dagen. Mamma hade sitt vakande öga över mig och visade det tydligt. När jag tog en Choco Moment så hade den utgångsdatum 13 september som är mammas födelsedag. Det var många sådan små saker (och stora, mer om det när allt är klart) som visade tydligt att mamma var med mig.

Idag ska jag gå HLR-utbildning. Då ska jag också ha mamma med mig tänkte jag. Kanske det är mamma som ska vara mitt turnummer? Varför måste det vara ett nummer som är tur? Jag har mamma som beskyddare istället, så har jag alltid tur. Mycket bra plan om du frågar mig.

Vad är ditt turnummer, om du har något? Önskar dig en härlig lördag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

En av de absolut svåraste sakerna, kommunikation. Hur får man fram information så man förstår? Det spelar ibland ingen roll hur många gånger som något har påtalats det hörs inte. Eller att sätta lappar i trapphusen. Ingen läser lapparna utan ringer och frågar vad det är som händer. Tvättstugor ska vi inte prata om. Där städas det aldrig trots att det ska göras av varje person som använder tvättstugan. Som står skrivet i varje tvättstuga.

Hemma är det inte helt annorlunda. Jag säger något, maken svarar och sedan existerar inte meningen längre. Det är tur jag har bloggen. Maken verkar ha lättare att ta in skriftlig information än muntlig. För så är det ju, man har olika lätt att uppfatta olika saker. En del uppfattar bilder och visuellt bäst, medan andra hör bäst eller som i makens fall läser bäst.

Jag har länge gått här hemma och grymtat om dahliorna. Jag har länge påtalat att det måste göras. Jag har en viss tid sagt att jag måste ha jord för att kunna plantera dahliorna. Jag har länge surat över att det är så kallt på nätterna så det är ett problem för dahliorna. Precis lika länge har jag påtalat att olivträdet måste ut för att jag ska kunna plantera dahliorna. Det har varit mycket dahliasnack här hemma.

Igår läste han min blogg och utbrast: jaha, det är dahliorna som du planterade. Då förstår jag varför det bara är jord i varje kruka. Jag trodde du skulle köpa blommor och plantera. Tyckte det var konstigt att du inte satte något i krukorna.

Som sagt, det är tur jag har den här bloggen. Så att maken vet vad som händer. För muntligt så finns det inte. Kanske att det går in i ett öra och lika snabbt ut i det andra. För ibland så säger han att det kanske jag har sagt det någon gång. Oftast säger han dock att jag tänker allt i huvudet. Att jag bara tror att jag sagt det.

Bloggen blir för oss båda. Jag säger det inne i huvudet och skriver ner det. Om jag säger det högt så finns det ändå för maken att läsa. Hur det går med dahliorna, det vet ingen av oss än. Varken jag, maken eller bloggen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Vi har fått en inneboende. Jag undrar nu om vi kan begära hyra. Han tar inte så mycket plats. Han äter inte vår mat. Elen går inte extra för att han bor hos oss. Frågan är då vad kan man begära i hyra?

Minstingen ska ju snart flytta hemifrån. Vi får alltså ett helt rum ledigt till. Jag har skaffat en bäddsoffa dit så min tanke var att det skulle bli ett extra rum. Ett rum för sällskap när vi har kusinerna på besök men då också ett rum för sovande om det är så. Dessa planerna vill jag inte ändra. Så att bjuda in den nya inneboende dit är inte att tänka på.

Att förstöra boendet som den nya fixar hela tiden är inte heller just. För det är vad jag har gjort. Förstört för vår inneboende. Till mitt försvar så trodde jag ingen bodde där. Efter tredje gången så började jag förstå att så måste vara fallet. Men jag vill inte ha den inneboende där och jag vill inte bjuda in till rummet som blir ledigt senare i sommar. Vad ska jag göra? Ta ut hyra är min lösning.

Vad tycker du är rimligt? Det är i hörnet på köksfönstret som han bor. Eller hon för den delen. Men han ser inte gravid ut. För om det är en hon och är gravid så måste jag ta mycket mer i hyra. Vad jag förstår så är det många ungar som då kommer och tar plats.

Oavsett kön så är den envis. Det kommer hela tiden nya nät på exakt samma plats. Trots mina ihärdiga försök att få honom att flytta. Han skulle i alla fall kunna bo på en plats där han inte är mitt i synfältet. Vi har massor av vrår som skulle vara bättre. (Ännu bättre vrår finns nog hos grannen.) Jag kan tänka mig många bättre inneboende än just denna. Just nu har vi också fullt. Även när minstingen flyttar så är det inget rum ledigt för inneboende. Eller för väldigt hög hyra. Särskilt dyr är den för spindlar.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är jag. Väldigt kall är jag. Oftast. Jag fryser mycket. Maken är varmblodig och det gör nog att jag fryser lite mer. För han vädrar gärna mycket och länge. Medan jag klär på mig och använder filtar. Det fungerar än så länge.

Man brukar ju säga att motsatser dras till varandra. Ibland är det nog så men jag tror också det kan var det motsatta, att man stöter bort varandra. I mitt och makens fall så drogs vi till varandra. Väldigt mycket och gör fortfarande. Även om jag är tjurig ibland. Eller kall för den delen. Mina kalla händer och fötter får många gånger värma sig på hans kropp. Och han dras fortfarande till mig.

Det kanske har del i att vi numera har golvvärme på toaletten på övervåningen. Vår morgon- och kvällstoalett. Jag älskar att golvet är varmt när man går in där. Även om jag har tofflor ofta så är det väldigt skönt att gå in på ett riktigt varmt golv. Vi har också klinker så det blir varmt och skönt. (Att maken vill ha stenens kyla på sommaren låter jag vara osagt.)

Om man fryser som mig nästan hela tiden så är det inte alltid så trevligt att ta av sig kläderna. När man går på toaletten så tar man väldigt ofta av sig kläderna. Golvvärmen är då positiv. Men när man faktiskt ska sätta sig på toaletten (gärna med huden direkt mot ringen) så blir det kallt oavsett golvvärme eller ej.

Att sätta ner rumpan på en kall toastol är inget roligt när man är en kall person som mig. Jag har nu försökt att hitta en lösning på detta. Att jag ska slippa frysa arslet, om jag ska vara krass, av mig varje gång jag går på toaletten.

Det har inte varit helt lätt. Varför har ingen hittat en lösning på en uppvärmd toalettring? När jag söker så kommer det upp någon svart historia som ser ut som den är gjord i frigolit. Den är gjord i Biolan och är en värmesits till utedass.

Det skulle nog kunna fungera att använda den inomhus med. Dock är det nog inte så effektivt som att ha den utomhus. Utomhus är det rått och kallt. Det är det INTE inomhus. Att då gissa att den ger effekt i ett redan varmt badrum är att missta sig, gissar jag.

Jag har även hittat en variant med frotté. Eller vilket material det nu kan vara. Det känns inte så sanitärt att vira in ringen i en handduk innan man gör sina behov. Eller? Om det vore engångs så vore det en sak. Detta är inte engångs. Jag vill dessutom inte ha engångs med tanke på miljön. Nej, detta känns inte som något bra alternativ.

Jag tänker att det borde vara fler än mig som inte vill frysa när man går på toaletten. Varför har då ingen kommit på en lösning på problemet? Eller är det bara jag som fryser om rumpan och är en kall person? Har du lösningen åt mig?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är väldigt ofta som man glömmer bort att berömma andra. Om någon har klippt sig eller har nya kläder på sig. Nya glasögon, ja, vad som helst och vi säger många gånger ingenting. För vi vill inte störa, eller vad man ska kalla det.

Jag försöker att tänka på att säga det högt om jag tänker det. För det gör vi säkerligen mycket och ofta. Tänker att något är fint eller bra gjort, problemet är att vi nästan aldrig säger det. Det kanske har lite med jante-lagen att göra. Jag vet inte, men vi borde vara duktigare på det.

I fredags kom det ett brev i postlådan. Ett oadresserat brev. Med bara ett Hej 🙂 på. Maken kom och gav mig brevet och stod kvar. Han brukar bara lämna och gå. Jag hade precis avslutat ett digitalt möte och var kvar lite i tanken där. Jag säger till honom att han kan ju läsa det. Det hade han redan gjort och fortsatte vänta på att jag skulle läsa det.

När jag sedan läser det så blir jag alldeles varm inombords. Det är en person som gillar vår trädgård och som velat säga det en tid. Men vi har aldrig lyckats vara ute när personen gått här. Och lämnar då ett brev i postlådan. Tänk, någon tar sig tid att skriva till oss. Maken var nöjd att jag blev glad precis som han och att han fick dela min glädje också.

Eftersom jag inte vet vem personen är så kan jag inte tacka för kortet. Men vem du än är och om du kanske en dag springer på min blogg så ska du veta att vi blev väldigt glada. Särskilt jag med tanke på hur tung den här våren har varit. TACK! Ett extra tack för att du tog dig tiden att skriva ett kort till oss för att du så gärna ville berömma vår trädgård. Tänk om fler var som dig!

Med glada känslor så önskar jag er alla en riktigt härlig söndag. Det ska jag ha.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

igår var jag hos tandläkaren. Jag hade en lagning som började bli sliten och behövde bytas. Jag har haft ont av det en tid. Inget akut så därför gjordes det först igår. Jag cyklade ner på morgonen med lite spänd förväntan.

Jag hade nämligen sagt att jag ville göra det utan bedövning när jag bokade tiden. Nu när det var dags så kanske det inte kändes som den smartaste idén i hela världen. Hur ont gör det egentligen när man borrar i tanden? Brukar du laga utan eller med bedövning?

Tandläkaren lugnade mig fort när jag väl kom in. Om det skulle göra ont så kunde jag få bedövning. Jag testade alltså. OCH jag kommer aldrig ta bedövning om det inte behövs igen. Det gjorde lite ont. Ilade till litegrann då och då. Jag kramade händerna lite med jämna mellanrum. Men som tandläkaren sa, jag andades och hade inga svettpärlor i pannan. Då är det tydligen lugnt.

Det gick väldigt bra. Så bra att jag tror inte att bedövningen tar på mig även när jag tar den. För när jag tar bedövning så ilar det också och jag kniper med ögon och kramar händerna. Inte heller då har jag svettpärlor och jag andas. Bedövning i allmänhet tar dåligt på mig. Så varför inte den i som tandläkaren ger?

Den stora fördelen med att inte ta bedövning är att man slipper ett hängande ansikte halva dagen efter besöket. Man kan äta när man kommer ut från tandläkaren. Man behöver inte vänta tills bedövningen har släppt. Man slipper stickningarna i ansiktet när den släpper. Man slipper att bita sönder tungan för att den är i vägen i munnen. Bara fördelar. Ingen bedövning mer för mig hos tandläkaren efter detta besöket är den stora lärdomen efter gårdagens besök.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.