Idag är dagen vi firar alla helgon. Inte bara kända helgon som Heliga Birgitta eller Lucia, alla okända helgon firar vi också idag. Alla helgons dag är en festdag. En dag som vi började fira på medeltiden. Vi firar denna dagen för alla helgon som inte har en egen dag som helgdag. Det infördes av tyskromerske kejsaren Ludvig den fromme för cirka tusen år sedan. Han införde det för att det hade blivit för många att fira och fler tillkom hela tiden. Nu finns en dag för alla. Det förenklade massor men också väldigt bra. Det finns alltid en dag oavsett vem som tillkommer som helgon.
Efter det har det varit många vändor med denna dagen. Den har varit helgdag, den har inte varit helgdag. Det var många år som den inte var det. Det var först på femtio-talet som det blev en allmän helgdag igen. Idag är det alltså flaggdag och flaggan är hissade för alla helgon, kända som okända.
Imorgon är det alla själars dag. Imorgon är det mammas dag. Imorgon är det en dag att minnas och visa tacksamhet. Sorgen kommer vara med mig men framför allt minnena. Minnena om allt gott som mamma gjorde och hann med. Tacksamheten för allt hon lärde mig. Tacksamheten för livet. Imorgon är det mammas dag. Imorgon ringer klockorna för mamma. Imorgon lever hoppet om ett evigt liv. Mammas liv fortsätter genom oss. Livet är skört och samtidigt starkt.
Vi börjar med att fira, idag är det alla helgons dag. Hur ska du fira? Jag ska fira med att baka något. Igår smygstartade jag friandet. Ett annat firande. Julen. Det blev griljerad julskinka till kvällsmat. Ljummen direkt från ugnen på macka med julmust till. Precis i mammas smak. Hon var med och firade. Imorgon ska vi minnas. Idag firar vi.
Maken och jag har varit gifta i femton år. Vi har varit tillsammans i sexton år. Vi har lärt oss att vara pinsamma inför varandra. Eller vi har lärt oss att prutta inför varandra. Vi har lärt oss att vi inte behöver vakna med att dra in magen och fixa till frisyren innan vi ser på varandra med våra kärleksfulla ögon.
Eller vi har nog aldrig fixat till frisyren. En av oss är duktigare nu på att dra in magen. Kanske beror på ålder. Det låter jag vara osagt. Även vem av oss. Pruttar däremot tg det ett tag att göra inför varandra. Då var vi ändå ganska snabba med att flytta ihop, förlova oss och gifta oss. Ett år efter vi (äntligen) bestämt oss för att bli tillsammans så gifte vi oss. Vi förlovade oss strax efter sju månader tillsammans.
Jag har berättat om alla våra stadier innan. Jag har väl inte sagt allt som till exempel första gången jag pruttade så maken hörde det. Det gjorde jag när vi förlovade oss. Läs om det inlägget här: https://josefinsdagbok.se/forlovningen/ Vi hade en fantastisk förlovning och förlovningsresa. En massa roliga saker hände. En mindre rolig var prutten.
Jag har även berättat om pruttar tidigare. Pruttar som jag eller vem som helst har kunnat släppa. Denna prutten som jag berättar om nu var det jag som släppte. Helt säkert. Det är nästan lika pinsamt idag som för drygt femton år sedan. Vi var på väg ner. Vi stannade och pausade på vägen ner. Vi njöt av utsikten, att vi klarat vårt mål och förlovningen. På sista bilden i inlägget står jag alldeles slut och lutar mig mot en sten. Strax efter det så ska vi fortsätta neråt.
Vi gör oss redo. Jag lyfter benet och svingar över samtidigt som en liten, liten prutt pyser ut. Den hördes knappt. Och jag höll på att dö, det var så pinsamt. Maken fnissar åt mig. Han FNISSAR. Tror ni att det gjorde saken bättre?
Det har gått femton år. Jag har pruttat många gånger inför maken efter det. Ingen har varit pinsam. Inte tillsammans med maken i alla fall. Däremot så tar maken upp min först fis med jämna mellanrum. Där han talar om hur gulligt han tyckte det var. Jag FES när jag lyfte benet! Hur gulligt är det? Inte alls. Jag tycker fortfarande det är jobbigt när han säger det med sina stora kärleksfulla ögon och FNISSAR.
Vi bråkar inte så mycket men när han tar upp det så skäller jag på honom varje gång. Jag skulle vilja göra mer än så men kan inte för han kramar mig ofta i samband med att fnisset startar. Då kan jag inte göra mer. Då bara faller jag in i kramen och så bestämmer jag att han inte ska ta upp det igen. (Ändå tills nästa gång.)
Har ni några pinsamheter med er partner? Eller har du gjort något pinsamt med sällskap eller personer som du inte skulle velat göra det med?
Vilket jag får men det hjälper inte att jag får, den slår inte in ändå. Men OM jag fick önska så skulle dessa tidsjusteringarna upphöra. Jag trodde länge att det var på grund av lantbruket som vi bytte tid. För att ha mer dagsljus på åkrarna när de behövdes. Fel, fel, fel hade jag.
Första gången som sommartid infördes var 1916. Anledningen var att det var brist på olja efter första världskriget. Alla började inte samtidigt. Det började i Tyskland och Österrike men det dröjde inte länge innan många följde efter. VI införde det på prov i Sverige. Och lyssna på detta, bönderna protesterade så mycket så att det blev ingen sommartid 1917. Vi hade det enbart ett år. I Sverige, övriga har jag inte koll på. Varför klagade då bönderna? För att tydligen är det jobbigt för djuren att anpassa sig efter nya tider. Kossorna vill till exempel mjölkas på samma tid oavsett årstid.
Sedan dröjde det hela vägen till 1980 innan vi hade sommartid igen i Sverige. Anledningen är att det sparar energi. Eller det tvistas det om. Men man gjorde det i Europa igen efter andra världskriget och fortsatte för att de tyckte de sparade ström. 1980 så kände sig Sverige lite utanför och hakade på. När vi gick med i EU så ändrade vi till att göra det på samma datum som EU. Innan ändrade vi tillbaka till normaltid redan sista helgen i september. Nu är det sista helgen i oktober.
Eftersom det tvistas om man faktiskt sparar energi på denna omställning så finns det en chans till att vi kan slippa eländet. 2018 så ställde EU frågan till sina länders medborgare och det visade sig att nästan ingen vill ha sommartid. Eller i alla fall omställningen. Då bestämde man att det var sista gången som vi bytte till sommartid. Sedan fick all byta tillbaka till normaltid om de ville. Senare samma år så insåg man väl problemet med om alla i Europa skulle ha olika tid, vilket innebär att beslutet är ännu inte godkänt. För tro att alla länder i EU kan komma överens om vilken tid vi vill ha, not.
Om vi bara bestämmer att sluta ändra tiden så kan jag ta normaltid eller sommartid. Det spelar ingen roll. Det finns tydliga studier på att det inte bara är djuren som far illa av att ändra tiden, även människor far illa. Vid tidsomställningarna så ökar strokeanfallen och hjärtinfarkter bland annat ganska mycket. Vi mår inte bra av att ändra tiden. Sluta nu, säger jag.
Även om jag kan tycka det är skönt att få tillbaka timman på hösten och ha 25 timmar istället för 24 så önskar jag att det inte ska fortsätta. Igår nyttjade jag timman till att göra en äppelkaka med toscatäcke på. Den blev väldigt lyckad. Vad gjorde du med din timma igår? Om du fick välja, skulle du välja sommartid eller normaltid?
Igår skrev jag en del saker som jag önskar mig i julklapp. Den listan kan göras längre. Om jag ska var girig så önskar jag mig den största Le Creuset-grytan. Den som är så stor att man kan koka eller steka stora saker. Man skulle kunna göra vad som helst nästan. Jag skulle kunna lägga på fler saker på önskelistan. Allt till mig. Som en sylttratt för att hälla upp kokad sylt eller marmelad lättare. Ni som gjort det vet att det slabbar en hel del. Med en sylttratt så gör det inte det.
Allt är egoistiskt på min önskelista. Och det är väl så det fungerar när man önskar något? Eller? Om du fick en önskan, en enda, vad skulle du önska då? Skulle du önska fred på jorden? Skulle du önska lycka till alla barnen? Skulle du önska något som inte är för egen vinning? Alla som har någon sjukdom skulle jag tro önskar att de vill bli friska.
Frågan är vad önskningen kostar? Jag gissar att alla skulle önska något som är till egen vinning. Även om det är för någon i familjen som är sjuk och du önskar den frisk, så skulle det vara något som du själv vinner på. Eller? Det är många som önskar om fred på jorden. Men det är ju när man vet att det inte är en riktig önskning. Eller jo, det är det. Men den kommer inte slå in för att man önskar det. Vad skulle ske om man visste att den skulle slå in?
Om alla skulle önska saker för sig själv så kommer alltid någon i kläm. För om jag önskar mer land, så tas den från någon annan. Om jag önskar mig mer att säga till om, så tar jag det från någon annan. Om vi alltid skulle önska att vi hade det lite bättre så blir det alltid någon som blir lidande. Om den då önskar sig något av samma kaliber så blir det bråk. Det skulle bli kaos.
Jag har alltid önskat mig saker. Jag har också alltid jobbat för dessa önskningar. För ju mer jag jobbar desto större blir glädjen när den slår in. För allt som du skulle önska när det verkligen är en riktig önskan som skulle uppfyllas, allt det kan du ordna utan en önskan. För vi är alla egoistiska. Alla våra önskningar skulle vi kunna uppfylla.
Om önskningen är att vi skulle bli friska, ja det går också att lösa utan önskan. Eller inte. Men vad är kostnaden om du hade önskningen? Skulle du ha rätt att gå före i någon kö till sjukvården? Så att någon annan inte får sin plats. Skulle du vilja betala det priset? Jag är glad att det inte finns någon magisk Aladdins lampa. Där priset var att anden var kedjad.
Ta hand om dig. Tänk på vad du önskar dig, det kan slå in. Vi hörs imorgon,
En ut av biverkningarna från Tamoxifenen, Djävulens påfund, är smakförändringar. Jag har nästan inga biverkningar kvar längre. Den svåraste är kvar, sömnen, tyvärr. Sedan har jag också smakförändringarna kvar. Jag tycker inte om samma saker som jag gjorde innan. Vilket är ett problem, inget stort men ett problem.
Jag är godissugen. Innan så kunde jag ta en godis eller två och sedan var jag nöjd. Det kunde vara en chokladbit till en kopp te eller bara en seg råtta. Vad som helst men inte alltid så mycket. Ibland så hade jag världens godisätardag. Jag kunde äta så mycket att jag mådde dåligt. Det var väldigt sällan så jag hade inget problem med det.
Jag var den som köpte hem godis och åt lite och maken tog resten. Inte riktigt men merparten av godiset som köptes av mig hamnade nog i makens mage så småningom. Det är fortfarande jag som köper hem godiset. Kanske mer än någonsin eftersom inget godis är gott längre. Inte det jag tyckte om innan i alla fall.
Jag har prövat mig fram på det mesta. Jag tycker mer om bakade saker nu för tiden. Jag har aldrig varit förtjust i fika. Eller jag har ätit det men väldigt måttligt. Nu äter jag fika som alla andra skulle jag påstå. Oftare än innan men inte för ofta. Med tanke på mängden jag åt innan så har det ökat rejält. Kanske också därför jag tycker om att baka nu. För att jag ska kunna fika på sådant som är gott. Jag är fortfarande inte vän med all fika. Jag är ganska petig.
Problemet är att godissuget inte försvinner av kakor och bullar. Eller glass och chips. Godissuget försvinner bara av godis. Vissa dagar i månaden så är godissuget också väldigt stort. Två gånger i månaden gissar jag på. Antagligen påverkat av menscykeln. Mens kommer jag har ett antal år till (om jag har otur) så godissuget måste lösa sig.
Jag har hittat lakrits. Jag tyckte om det innan också men nu tycker jag att viss lakrits är fantastiskt god. Tyvärr så stillas inte alltid godissuget av lakrits. Ibland vill jag bara ha sega söta godisbitar och inga duger. Desto mer lakrits går det ner i mig för att det lättar i alla fall lite på suget.
Jag provar nu massor av olika lakrits. I glass, i bakverk och i olika godis. Ren lakrits salt och söt. Smaksatt med hallon eller annat. Inkapslad i choklad. I chokladkakor. Allt med lakrits provar jag. Jag har nu hittat några stora favoriter. En är Svart af Hälsingborg. Tyvärr har jag bara hittat den på Matsmart.se. Med tyvärr menar jag att när den är slut där så kommer jag ha svårt att få tag på den igen. Sedan är ju Matsmart väldigt bra att handla ifrån för att det är bättre för miljön att äta upp sådant med kort datum än att slänga.
Bara hittat på Matsmart än så länge. Mycket god.
Som tur är så finns Haupt Lakrits att få tag i butik här. Finns ju också webbshop lakrits.se. Nästa all lakrits därifrån tycker jag är god. Sedan har de också fina burkar som man använder till kryddor eller annat efteråt. Kärlek är god. Det finns en ny nu som jag tycker låter spännande. The Vampire Kiss med smak av sura körsbär och tonkaböna. Surt fungerar ibland bra. Tillsammans med lakrits kanske det är en fullträff.
På något sätt så behöver godissuget att lösa sig. Jag vet bara inte hur, än. Under tiden så äter jag chips, massa lakrits i alla dess former, kakor, bullar, glass, efterrätter och annat jag kan komma på.
Har du tips på gott godis så får du gärna ge mig dem. Kanske att det finns något där ute som jag inte provat. För det verkar också vara så att allt som jag tillslut hittar och tycker är väldigt gott, det utgår. Som chipsen från Gårdschips med gräddfil och lök är tydligen inte så populära här. Den finns inte längre på vår ort. Jag har två gånger fått butiken till att ta in åt mig, men jag handlar för lite. Även om det är flera chipspåsar i veckan. Brynt smör och dill, den finns kvar. Oätlig men den finns. Jag gillar också saltlakritsen som du kan baka med eller använda hur du vill från Haupt Lakrits. Den har utgått. Inte bara från min butik utan helt och hållet.
Utgått.
Det är inget synd om mig. Jag har inga synrubbningar längre. Jag har inte kramper i benen längre. Jag har inga blodtrycksfall så fort jag gått en meter. Mina vanliga blodtrycksfall av mitt låga blodtryck finns kvar. Men som innan jag började med Djävulens påfund. I stort sett alla mina biverkningar är borta. Det är sömnen som är ett stort problem och så smaken som är ett litet i-landsproblem. Jag lever och det är det viktiga.
Om du ställer frågan till maken så svarar han med en fråga. Vad är meningen med färgen blå? Han tycker att båda frågorna är att likställa. Hur kan man svara på vad det är för meningen med färgen blå? Det går inte. Precis som att det inte går att svara på vad meningen med livet är?
Man kan ändå försöka. Maken och jag har ofta samtal som är ganska svåra. Svåra att besvara, svåra att tänka på. En av sakerna som jag verkligen föll för hos min make. Att han har ett stort intellekt som ger mig utmaningar. Precis som meningen med livet.
Livet ger oss utmaningar. Och det är en del av svaret på vad meningen med livet är. För att säga som maken: Meningen med livet är att det ska levas. Det ska levas till fullo med alla svårigheter och medgångar. Livet är inget liv utan motgångarna. Jag har sagt det så många gånger innan. Att jag skulle inte vara något utan mina motgångar. Jag skulle heller inte uppskatta mina medgångar så mycket som jag gjort utan motgångarna.
Livet är till för att levas. Han har så rätt. Så även när mamma blev sjuk, även när hon verkligen inte ville leva så levde hon för livet. Livet som gav henne glädje stundvis. Livet som kanske var helt värdelöst bitvis gav också livskraft för att ge tillbaka. Mamma och jag hade väldigt mycket tid tillsammans när hon var sjuk. Det är att leva livet. Att ta tillvara på det vi har. En motgång som också gav oss mer. Mer tid för varandra.
Vi har många skratt och många tårar. Genom hela livet. Vilka vi än är, vart vi än bor. Allt finns med oss i livet, stort som smått. Enda skillnaden är att vi inte vet vad det stora och lilla är för var och en av oss. Bara att det stora och lilla finns. Det är livet. Vilket också är meningen med livet. En del av meningen. Det viktigaste, livet är till för att levas.
Det gör vi på vår gata i stan. Maken lever just nu för sina presenter. Så mycket så att han inte kan stoppa ner dem i lådan. De ska ligga framme så han kan klämma och känna. Igår var det hamburgare till lunch, igen. Jag gissar att det kommer vara mycket hamburgare ett tag. Vilket också en en del av livet, att göra saker för andra. Tur att maken är lätt att glädja.
På bänken vid makens kära kaffemal och faktiskt min mortel ligger hans järn.
Är det det som driver oss till att bli bättre? För att vi tror att andra har det så himla bra? Hur ofta har man inte insett att det inte är så mycket grönare på andra sidan? Alla har vi upptäckt det. På sociala medier så visar vi allt som oftast upp vår ”fina” sida. Om hur lyckliga vi är och hur allt är en dans på rosor.
Jag kan berätta att rosor sticks som bara den. Det vill till att hålla kameran i rätt vinkel så man inte ser grimaserna från taggarna när man tar selfie till sociala medier. De har hullingar också så de sätter sig bra. För att få ut taggen måste man dra tillbaka i samma riktning. Liknelsen är således ganska bra. Livet är en dans på rosor för alla. Ibland kommer en tagg och sticker dig. Det gör ont. Bit ihop och fortsätt eller stanna upp och gråt för att sedan fortsätta.
Igår var det en dans på rosor utan taggar. Och vi har det grönare på andra sidan. Grannen blåste bort alla sin löv på gräsmattan men vi fick iordning på altanen. Vår altan är grå, grannens gräsmatta grön. Det är svårt att jämföra med andra. För ingen har likadana villkor. Grannen har till exempel mycket mer löv i sin trädgård än vad vi har. Vi har också många men vi är inte mitt under en stor ek samt har inte en massa egna träd som lövar ner. De löv vi har blåser in från sidorna. Vilket inte blir lika mycket som om det kommer rakt uppifrån samt från sidorna.
Vi har olika möjligheter och när det är jobbigt så är det enkelt och sitta och titta på hur fint grannen gjort det med att blåsa bort alla löv. Medan jag själv kämpar med att få ut den sista stenen runt huset. Det är tungt att flytta sten. Att blåsa löv också efter all stenflyttning fanns inte på kartan. Jag satte mig istället och tänkte på hur skönt det kan vara att titta på hur grönt och fint det är på andra sidan. Hur nöjd grannen måste vara över att fått bort alla löven. Kanske lika nöjd som mig som rensat altanen och fått ut all sten.
Trots alla löven som ligger och döljer det gröna på vår sida så är jag väldigt nöjd med vad vi ordnade igår. Det var regnfritt, solen sken och fårskinnen kom fram för att inviga nya stolarna. Varm kopp te och sitta ute och dricka det är väldigt skönt när man är arbetsklädd. Så mycket lättare att sitta ute i varma kläder än att behöva ta av sig allt för att ta en paus.
Så även om det är grönare på andra sidan så är jag väldigt nöjd med hur grått och fint det är på min sida. Löven är kvar till en annan dag. Stenen är klar och utemöblerna är inne. Sedan när det är dags att vattna mina växter i förrådet så får jag jobba lite. Jag har byggt ett fort runt omkring. Ett ogenomträngligt sådant. Mest för att vi också förvarar en del virke där inne. Virke som ska användas och inte förvaras. Snart så används det. Med lite pauser så kommer vi framåt.
Ta hand om dig. Kom ihåg att grönt är inte alltid det bästa. Vi hörs imorgon.
Att städa är inte att ta hand om livet. Det är verkligen inget kul att städa. Igår var allt värdelöst. Eller tiden som städningen pågick så var allt värdelöst. Jag blev inte ens störd av arbetssamtal. Då när det skulle vara som bäst att bli störd, UNDER städningen, då ringer ingen.
Annars i veckorna ringer det lite då och då. Ibland för att någon vill låna släpkärran. Ibland för att det regnar in på balkongen. Det är högt och lågt. Men igår, då ville minsann ingen ingenting. Hallå!
Igår var det inte ens en skön känsla när det var klart. Kanske för att vi var borta förra veckan och inte kunde städa. Det ska ni också veta att förra veckan när jag var borta DÅ ringde det. En hantverkare som behövde komma in någonstans. Som inte hade avtalat tid trots att jag påpekat att det måste göras. Jag löste det men ingen städning hemma gjordes. Vilket innebär att det var ganska mycket att städa igår. Alldeles för mycket.
Nu är städning ett nödvändigt ont. Jag sparkar på dammhundarna så länge det behövs för att kunna ta hand om livet. Att ha en roligt liv som ger glädje. Igår för att få glädje så kollade jag på juldekorationer. Jag ska inte köpa några hade jag tänkt. Bara glädja mig med att snart är det jul. Det är bara en och en halv månad kvar sedan är det advent.
Då blev jag lite glad. Jag blev lite gladare efter middagen när maken använt sina nya presenter. Hamburgarna blev jättegoda. Jag vet inte om det var så stor skillnad mot innan smakmässigt. Det var tydligen stor skillnad att använda järnen mot stekspaden. Maken är nöjd. Jag är nöjd. Tydligen så var det tunga järnet snäppet bättre än det lätta.
För att fortsätta fira vår dag och de utomordentliga presenterna så åt vi glass framför TV:n. Ur samma burk för ingen av oss orkade hämta tallrikar. Vi hade två burkar med olika smak så vi turades om med smakerna. Det är kärlek som yttrar sig på hög nivå hemma hos oss. Maken vill inte, tycker inte om att dela. Han vill ha en egen skål med precis så mycket som han vill ha. Alla andra ska hålla sig borta. Igår frågade jag om han vill ha lite glass och HAN sa vi kan dela. Kärlek. Då blev jag ännu lite gladare.
Efter en natts sömn (vill inte påstå god) så ska det bli en dag med slapp och sortera undan lite från altanen och under carporten. Sådant som tas lite i taget för att livet ska levas också. Inte bara måsten. Det blir bra. Att göra lite och när jag inte vill mer, så går jag in och tittar på julsaker. Allt blir så mycket bättre då. Tack och lov så är Halloween nästa helg så man slipper det och bara kan fokusera på jul.
Maken har lite tics. När han somnar framför TV:n i soffan så sover han inte. Han vilar bara ögonen. Eller luras lite för att se om jag är vaken. Eller sträcker på nacken (att han nästan bryter den varje gång berättar jag inte för honom). För sover det gör han inte. Han har många roliga egenheter för sig. Det kanske vi alla har. Jag fnissar mest åt maken för som sagt, sover, det gör han inte. Han snarkar inte så jag har väl inte helt säkra bevis heller.
Jag kan inte äta borta utan att skicka bild till maken på det jag äter. Jag gör det för att jag tycker det är roligt att han vet vad jag äter. Roligare med en bild än text. Då får han också gissa lite vad det är. Han vill att jag skickar bild för att då får han äta tillsammans med mig OCH han vet att jag äter. Annars oroar han sig att jag inte får i mig tillräckligt med mat.
Den absolut sötaste är när Kalle Anka hälsar på. Det gör han ofta. Väldigt kortvarigt men som sagt ofta. Nu har det börjat på mornarna. Han hör något och måste fram till fönstret för att se vad det är. Surikaten. Än så långe är han lite hemlig och håller sig en bit från fönstret. Nu har han kommit så långt att han han vet att det är mopeder som låter. Om han är på fel ställe i huset hinner han inte till sovrummet där det är bästa spaningsplatsen. Antagligen så möts några stycken i vår korsning för sällskap till skolan. Kalle kommer och hälsar på för att de som väntar in övriga, bara står och varvar.
Kunde inte låta bli att kasta mig fram för att ta en bild.
Han smyger fram till fönstret och sätter sig på kanten så långt ut det går för att få bra span på marodörerna som bara låter. De låter ju helt i onödan också. De är ganska synkade mopedisterna för det är inte så många varvningar innan de är iväg. Det är tillräckligt många för att makens tics ska sätta igång.
Jag kan inte baka utan att göra allt i en särskild ordning. Eller laga mat. Jag måste diska medan jag håller på. Jag står inte ut med att se världens diskberg. Allt tar säkert lite längre tid för mig mot om jag bara hade gjort och diskat efteråt. Jag vill också försöka tänka ut vad jag ska använda, för att vara så effektiv i diskandet som möjligt. Ändå så tycker jag om att baka och laga mat väldigt mycket.
När jag lagar mat så smakar jag nästan aldrig på maten. Jag tycker inte om att smaka. Jag vet att jag är udda på det men för mig känns det jättekonstigt att smaka på maten. jag luktar på maten för att veta att det är rätt smak. När maten väl serveras så vill jag gärna äta. Bara inte smaka innan. Maken däremot får komma ibland för att smaka att jag har luktat rätt.
En annan sak jag inte gör är att bädda sängen. Jag tror att alla kvalster frodas då. Så jag lägger bort täcket och kuddarna från sängen när jag stiger upp. Maken bara struntar i allt. Han är nog mest glad att han inte behöver bädda. När sängen inte är varm längre så kan jag bädda. Men då är jag ofta långt borta från sängen så det blir det inte alls.
Jag kan bli ledsen precis som alla andra, men jag tillåter ingen att säga till mig vad jag ska tycka, tänka eller göra. Det tror jag är ett arv från mamma. Lika stort genetisk som från miljön. Mamma tillät heller ingen att kliva på henne för att försöka förminska henne.
Om mamma lät någon att kliva på henne var det för att lyfta upp den andra personen. Men aldrig att någon kunde göra ner mamma. Jag är likadan. Verkligen. Jag har så många gånger i mitt liv sett till att jag har stått upp för mig själv och alltid vågat ta obekväma beslut. Beslut som varit det enda rätta även om det blivit sämre för mig. Men jag har varit rakryggad och stolt över mig själv. Inget annat spelar någon roll. Du ska må bra, det är det viktiga.
När man flyger så säger de alltid att sätt på dig själv syrgasmasken först, hjälp sedan andra. För om du svimmar så kan du inte hjälpa någon annan. Men om du sätter en mask på en som svimmat av så över lever den. Och så är det. Du behöver stå upp för dig själv för att faktiskt vara till nytta för någon annan.
Lilla Fridolf är en seriefigur där anledningen till att den är populär är för att den har en viss sanningen i sig. Det finns igenkänning. Lilla Fridolf har en stor och bastant fru som heter Selma. Lilla Fridolf har inte så mycket att sätta emot. Selma bestämmer allt. Det är heller inte bra. Selma är säkerligen stolt och glad över sig själv men att trycka ner andra för att vara det är inte vägen. Du behöver stå upp för dig själv just utan att trycka ner andra. Det är då det blir bra. Sätt på dig masken först och hjälp sedan andra. För om du inte lever så är du inte till nytta för någon.
Det är inte lätt. Det ska inte vara lätt. För om det vore lätt så hade känslan efteråt inte varit lika bra. Vad finns det för något i ditt liv som du behövt eller behöver stå upp för? Jag har slutat på ett jobb för att chefen betedde sig som ett praktarsle. Det kan vara lätt att sluta på ett jobb så man slipper konflikten. Jag slutade jobbet och svarade chefen när han (självklart en han med härskartekniker) frågade varför jag sa upp mig. Han ville gärna ha mig kvar och det var det som var problemet och han trodde han kunde bestämma över mig. Mitt svar var: för att du är en sk*tstövel (utan bipljud) och jag har ingen respekt för dig.
Jag står också upp för andra saker som inte är så stora eller livsomvälvande som att jag älskar julen och startar gärna tidigt. En hel del tycker som mig men en stor del tycker jag är galen. Som min äldsta son. Han fick mig att lova att jag aldrig fick spela julmusik i bilen med rutorna nere eller att någon hörde när det var september. Han skulle önska att jag enbart spelade julmusik i december men det kan jag inte lova. Han behöver alltså inte sitta i bilen för att det är ett problem att julmusik spelas i min bil i september. Jag har lovat att inte spela alls i september och att inte ha några rutor nere i oktober.
Det finns många saker som jag inte ger mig på. Kanske lite för många saker. För jag är envis också. Precis som mamma,
Har du något som du känner dig glad och stolt över att du faktiskt sagt ifrån och varit lite obekväm?
