Kategori: Allmänt

Min make har en advokatröst om han vill. Både maken och jag har hjälpt vänner som behövt hjälp. Vi har kanske inte varit advokater men vi har fått till resultat som en advokat hade kunnat ordna. Frågan är om det är det jag ska bli när jag blir stor?

Det är många som behöver en advokat. Många som inte har råd att anlita en advokat. Då tänker jag inte på alla brottslingar som alla får en offentliga tilldelad kostnadsfritt. Som sedan du och jag betalar genom skatten. För advokaten är inte gratis. Det är bara vem som betalar som skiljer sig.

Sedan är inte alla brottslingar. Så det är bra att vi har det systemet. Och även de som faktiskt har gjort fel borde ha en bra hjälp på sin sida. När jag skrev att jag inte menade brottslingar, menade jag att det finns så många fler som behöver hjälp som faktiskt inte blir tilldelad någon offentlig försvarare.

Denna veckan är Spela roll-veckan. https://duspelarroll.se. En vecka som är till för att uppmärksamma alla barn som lever i ett hem med för hög alkoholkonsumtion. Vem finns för alla dessa barnen? Vad jag vet så får aldrig barnen någon offentlig försvarare som ser till barnens bästa.

Det är många barn som bara blir glömda. Alla fokuserar på de vuxna. Om en förälder hamnar i rätten för något fel som begåtts, knark eller rattonykterhet, vad det än kan vara med droger så ser aldrig någon till barnens bästa.

Då handlar det bara om att den vuxna ska få straff och vård. Om det då dessutom finns en vuxen till som inte står i rätten så blir det än mer ett svek mot barnen. För då anser alla att den nyktra vuxna tar hand om barnen. Vilket inte kan vara mer fel. Den nyktra vuxna fokuserar bara på den vuxna som är i rätten och dess missbruk.

Kanske ska jag bli advokat? För att finnas där för alla barnen som ingen annan finns för. Vi kan alla göra något och just nu känner jag att jag vill göra mer än vad jag har gjort hittills. Jag lider med alla barn som har vuxna som dricker. Oavsett om den vuxna har ett missbruk eller ej. Barnen vet och de flesta upplever det jobbigt om det är återkommande.

När man ser föräldrar som är inne på Systembolaget med en barnvagn samt ett mindre barn gående bredvid, köpandes cider och öl på burk samt en flaska whisky. Burkarna läggs under barnvagnen och flaskan läggs i barnvagnen hos det lilla barnet under täcket. Jag mår illa av den bilden. Kanske dessa barn inte far illa. Men jag vet att när alkohol dricks så tappar man omdömet. Då far barn illa.

Kanske jag ska bli advokat? Det är kanske det som är grejen? Jag vet inte, men jag vet att du spelar roll. Om du ser något som du inte tycker känns rätt, gör en orosanmälan till socialtjänsten. En orosanmälan är just bara det. En anmälan om oro. Kanske den var felaktig och då får du veta det. Kanske den var helt rätt och då får du reda på det. Oavsett så var det rätt att göra anmälan. Du spelar roll!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag kan bara säga att jag ändå är ganska stolt över mig själv. Jag fick en julblomma till julafton. Den var fantastiskt fin med orkidéer samt en liten julros, höstglöd samt plättar på tråd. Med tanke på hur lite vatten den fått så är jag imponerad.

Den har överlevt hela julen. (Eller inte plättarna, de dog ganska omgående.. Blir så när man inte får vatten). Men julrosen har levt tills nu. Den vita höstglöden lever än. och så klart även orkidéer lever än.

Det har nog aldrig hänt innan. kanske det är för att de fått så lite vatten att de överlevt? Ett tag slokade till och med orkidéerna . Då är det illa.Men med lite vatten så blev de glada igen.

Det är alltså först nu som livet har lagt av i julrosen. Jag känner mig stolt. Ända tills jag vrider på huvudet mot fönstret. Då kommer insikten tillbaka att jag har inte koll på blommor inomhus ännu.

Den här stackars fikusen har ju typ tappat alla sona blad. När jag köpte den så var den fin och fyllig i bladen. En himla fin kontrast till den svängda stammen. Nu är den bara sorglig och alldeles spretig, som en stackars fågel som har några enstaka fjädrar kvar.

Jag vann med en blomma som jag aldrig gjort innan. Den klarade sig till i mitten på februari. Den dog inte innan nyår. En vinst och en liten större förlust. Som tur är så lär man sig bäst på misstagen. Två vinster alltså.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag kollar väderappen ganska frekvent nu för tiden. (Maken också för han litar inte på SMHI eller mig). Det kan vända fort och rätt som det är kommer det mängder med snö. Som innan jul. Då skulle det komma massor lång tid innan men kom ingenting. Rätt som det var kom allt när det inte skulle komma.

Jag har varit vän med SMHI ändå. Man får ett hum om hur det blir och ofta stämmer det bra. Sedan att maken sitter och tittar ut på nederbörden och samtidigt i appen som säger att det inte ska komma någon nederbörd alls. Det är en helt annan sak. För på det stora hela så är det rätt. (Även om maken inte håller med).

Innan hade maken en massa olika väderappar men nu har han gett upp och har en. Han anser att alla är lika värdelösa så då kan han hålla sig till en som han blir arg på.

Jag kan också bli fundersam. Jag blir inte arg som maken. Jag blir fundersam. Det kan vara okej att ha fel litegrann. Som att det regnar väldigt lite och det skulle inte regna alls. Det kan inte vara lätt att läsa av vad som ska ske i framtiden.

Jag köper det, att det är svårt att sia om framtiden. Mina funderingar kommer när de uttalar sig om dåtid och dessutom gör varningar om denna. Eller den inkluderad. Som den senaste veckan. Vi har haft regn och åter regn. Lite blåst och sedan regn igen. Vi har vattenpölar överallt för att det är så fuktigt. Då lägger de ut en varning för vårt län som säger att det är stor risk för gräsbrand!

Då tänker jag att när man pratar om dåtid – det blåsiga och torra vädret gör att – så borde man kunna pricka in lite bättre vart varningarna ska vara. För hos oss kan jag säga att du skulle kunna försöka tända eld på något utan att lyckas hur mycket du än försökte. Marken är helt frusen och täckt av vatten. Svårt att tända eld på det även om du försöker.

Nu ska inte jag försöka. Verkligen inte. Jag har inget som behöver eldas upp. Så ingen risk finns att jag kommer starta någon gräsbrand av olyckshändelse heller. Det är väl bara mina funderingar som kommer av att tolkningarna på vädret som varit blir lite fel ibland. Framåt förstår och accepterar jag. Bakåt inte lika mycket.

Ta hand om dig. Försök att låta bli att starta en gräsbrand. Vi hörs imorgon.

En sak är bra. Det är att maken inte har blivit inhämtad för förhör. Polisen hade ärende här i stan. Det har begåtts inbrott och Lokus var här för att undersöka om det fanns några spår. Eller det är min tolkning då det står i tidningen om flertalet inbrott och sedan är polisen med hund och äter lunch här.

Nu spårade jag iväg lite. Maken är inte misstänkt. Han kom undan med sitt underliga beteende och de letar efter de riktiga inbrottstjuvarna. Hoppas de får fast dem. Det var det ena. Och när han då klarade sig från det så kommer det andra.

Lite bakgrund. Maken har en hudflik i armhålan. Det har han antagligen haft sedan, alltid. Han har aldrig upplevt några obehag av den här fliken. Tills nu. Då började han att pilla på den. Kolla läget, ni vet som man kan göra när något stör en. Man kan liksom inte låta bli.

Han påpekade för mig att den störde. Han funderade på om man kunde klippa bort den. Vilket jag svarade att det kan man absolut men det bästa är att inte göra det själv. Utan låta en doktor klippa bort den där hudfliken. Den är helt hudfärgad så ingen risk att det är någon cancer. Men ändå.

Det där fortsatte lite och till slut så blev han väl så irriterad att han klämde åt den där fliken. (Att gå till doktorn ligger långt bort i hans värld). Hudfliken blev inte så glad på behandlingen och blev väldigt irriterad tillbaka. Den svällde upp och blev alldeles blodröd.

Jag är makens betrodda privata husläkare. Självklart kommer han till mig. Jag säger att det är ingen fara och det är inte så konstigt om den blev röd. Han klämde säkert sönder något blodkärl och allt kommer bli bra. Där lämnade jag det med orden, du kanske ska boka en tid för att ta bort den.

Igår, då kom det. Det andra. Maken pekar sig mot pannan och säger jag kan ha kallbrand. Pekar som, se hur smart jag är. Med ett lite leende på läpparna också. Sedan säger han: Kolla, är det svart som sprider sig. Kallbrand blir svart och sprider sig. Hudfliken har nu gett honom kallbrand. Jag kan inte hålla mig för skratt.

När jag skrattat och sagt att det är säkerligen kallbrand så fnissar han lite och säger, jag hör ju hur det låter när jag säger det högt. Alltså att det låter knäppt att han har kallbrand. Problemet med det uttalandet följs av ett nytt, men kolla då! Jag måste bara få höra att du säger att det inte är kallbrand.

Jag lugnar honom och säger att det är inte kallbrand. Vilken tur svara han. Jag har funderat på hur de ska amputera bort armen för att få bort kallbranden. Det skulle bli svårt, då den är i armhålan. De kanske hade behövt ta hela övre delen av överkroppen! Japp, mycket troligt att de amputerat bort huvudet, säger jag.

Är det inte det ena så är det, det andra. Maken blir inte inkallad som misstänkt men han har kallbrand i en liten hudflik. Han lever än kan jag avslöja. Han blev inte lugnad när jag meddelade att kallbrand kan ha ett väldigt snabbt förlopp. Att det kan ta livet av honom på ett dygn. Att det bästa är att vara inlagd för observation.

Jag kan inte hjälpa att jag blir så elak när möjligheten ges. Jag har dock intygat igen att han har inte kallbrand. Att han inte behöver bli inlagd och att han verkligen inte behöver amputera bort varken arm eller hela överkroppen.

Hudfliken är kvar. Vilket den lär vara tills han dör. Om det inte skulle visa sig att han får just kallbrand och måste amputera bort en del. Då kanske. För doktorer är läskiga i allmänhet. Om ni undrar.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Maken och jag har ju varit sjuka. Så tacksam för att det inte blev så farligt. Men vi har följt alla regler och varit isolerade. Eftersom vi gjort det så har vi heller inte varit utanför dörren och handlat. Detta har resulterat i en väldigt utelunch-sugen make.

Nu när vi räknas som smittfria så var det dags för en utelunch. Maken brukar fråga mig om jag också vill ha. Igår var det ingen fråga om jag vill ha. Igår talade han om att han skulle ha. Eftersom vi varit sjuka i Covid så är vi ändå fortsatt försiktiga. Jag tycker det är onödigt att vi åker båda för att hämta mat. För att äta på plats på utestället var inte med i planen alls.

Maken åker ensam. Maken kommer hem och berättar att han sett en Toyota Hilux. För er som varit med har kanske läst mitt inlägg om att vi använder vår privata bil i jobbet. Det finns här: https://josefinsdagbok.se/verktyg/. Vi kommer nog inte skaffa en bil till men vi har pratat om Toyota Hilux. Att det skulle vara en passande bil att ha i arbetet.

Klart maken blir intresserad när det står en Toyota Hilux på parkeringen när han hämtar maten. Han ställer sig precis bredvid. Han glider förbi lite obemärkt men bakluckan står helt öppen så han sneglar in lite så där i förbifarten. Det skulle han inte gjort. Det kommer ett skall, enbart ett, som gör honom döv på ena örat. (Kanske också lite blötare kläder).

Självklart var det en hund där bak. Som inte tyckte om snokande personer. Maken traskar vidare och in för att hämta maten. Gissningsvis försöker han se helt oberörd ut. Tills han ser poliserna. Tre stycken som sitter där inne och äter. Han kopplar ihop bilen med poliserna. Han ser Polisen Lotus på kläderna. (Jag gissar att poliserna undrar vem han är.)

Han kontrollerar snabbt vad det innebär. Span på inbrott. Då har man självklart en hund som söker. Han tar maten och går ut. Denna gången går han FRAMFÖR bilen till vår bil och åker hem. Han kunde inte snabbt nog få fram sin äventyrsfyllda resa (som skrämde livet, lite, ur honom).

När han fått fram allt och jag skrattat så jag grät åt hans dövhet och rädsla av det enda skallet, då fick han fram att det har lärt dig en läxa. Det är bara det att jag hör, det har lärt mig en läxa. Jag säger att ja, det är dumt att snoka i polisen öppna bagage. Även om polishundar är vältränade och inte håller på att skälla så gör de det när de ser suspekta personer. Sådana som kan tänkas vilja stjäla saker.

Maken rättar mig och säger att DU har lärt dig en läxa. Alltså till mig. Jag skulle lära mig läxan av att jag borde följt med. Så jag hade fått uppleva hans äventyr i verkligheten istället för efteråt. För det var tydligen roligare i verklighet än i historia. Jag är mycket tveksam. När han sa att han spanat in i bilen och höjer rösten när han säger ett skall för att sedan tala om att det fortfarande ringer i hans öron. Det var obeskrivligt.

Självklart har han försökt ta reda på mer om det kanske var span på ett inbrott som begåtts i stan. Vilket jag inte hoppas på. (För då har de en misstänkt person som betedde sig underligt vid lunchen). Och att bilen hörde ihop med poliserna har han säkerställt. Då när han gick FRAMFÖR bilen, så såg han de dolda blåljusen i fronten. Vilket en efterkonstruktion kunde säga berodde på att han gick framför bilen, just för att göra det. Se om det fanns ljus eller annat som avslöjade bilen som polisbil.

Jag har inte lärt mig en läxa. Inte maken heller. Kul har vi om inte annat. Även om vi inte spendera varje minut ihop. (Bara nästan).

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon..

Är vi styrda av ödet genom livet? Är allt förutbestämt och det är lika bra att bara följa med? Eller kan vi se förbi ödets nycker och gå vidare? Kan vi ordna ett lyckligt slut trots allt?

Jag tror inte på lycka slut som bara händer. Jag tror på lyckliga slut som man själv ser till att hända. Ibland när jag ser på maken, som igår när han gick ut med soporna. Jag satt på andra våningen och förberedde mig för att gå och lägga mig. Han gick förbi där nere och jag kände det där i magen som jag kände för snart 20 år sedan.

Då var det fyrverkerier när han vände sig om och jag såg hans ögon för första gången. Magen sögs ihop och allt blev snurrigt. Det känner jag fortfarande. Ibland helt oväntat i vardagliga händelser. Vi fick ett lyckligt slut. Jag anser att det beror på att jag var ihärdig och såg till att det hände. Medan maken anser att vi hade setts igen ändå.

Det kanske är så. Om så är fallet så skyndade jag ändå på processen. Vilket jag är väldigt glad för. Även om jag kan driva honom till vansinne ibland. Eller mest skrämma honom. Vi vet båda att vi hör ihop. Detta är vårt lyckliga slut. Och vi bestämmer hur det ska se ut tillsammans. (Jag har inte skrämt honom på väldigt länge, även om han ger möjligheterna väldigt ofta.)

Ibland är allt enkelt och det är lätt att bara följa med i strömmen. Ibland är det oerhört svårt och man kan känna att det är lättare att ge upp än att fortsätta. Frågan är om det lyckliga slutet då är tillräckligt lyckligt? Om du ger upp, så var det nog fel slut.

För ett riktigt lyckligt slut är värt oerhörda motgångar. Ett lyckligt slut är en del av motgångarna precis som framgångarna. Det är i motgångarna som man lär känna sig själv och sina vänner. I framgångarna så är det svårare att veta vem man kan lita på.

Mitt lyckliga slut pågår för fullt. Jag försöker att ta hand om det, i med- och motgångar. Mina motgångar är ganska stora för tillfället men maken fortsätter resan vi påbörjat. Tillsammans är vi starka. Jag hoppas finnas för honom på likvärdigt sätt om han skulle komma i sådana motgångar.

Jag har inte låtit ödets nyck ta min geist. Det hade lätt kunna bli att man gjort det. Gett upp livsgnistan och bara försöka överleva. Jag försöker att hitta tillbaka till livet. Inte som innan. Bara tillbaka där orken finns. Kanske på ett annat sätt. Geisten finns och mitt lyckliga slut också.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag är tacksam för många saker. Det har jag sagt många gånger innan. Bland annat är jag tacksam för att jag är långsam nu. Jag är långsam för att jag är sjuk. Inte allvarligt. Vilket jag också är tacksam för.

Vaccinet och alla restriktionerna som gjort att det dröjt så länge innan någon av oss blev sjuka i covid är det som gjort att vi med stort sannolikhet inte är allvarligt sjuka. Någon av oss i familjen och för det är jag väldigt tacksam.

Långsamheten är jag också tacksam för. Den lilla orken som jag hade är som bortblåst. Och jag är tacksam. För det innebär att jag hade en ork innan. Det är lätt att bli hemmablind. Väldigt lätt. Därför är jag tacksam. För påminnelsen om att jag har ork. Inte mycket men mer än för tillfället.

Alla som varit sjuka någon gång vet hur det är att vara sjuk. Alla som varit sjuka någon gång vet hur lätt man glömmer bort hur bra man har det när man sedan är frisk. Det finns ingen frisk människa som går och är glad för att man inte är sjuk. Kanske om du har någon som är sjuk i närheten. Inte annars. För vi glömmer bort det.

Precis som alla kvinnor glömmer bort hur det faktiskt är att föda barn. Det är först när man är där igen som man kommer ihåg hur det faktiskt var. Däremellan kommer man ihåg att det var jobbigt. Bara inte HUR jobbigt. Smärtan finns inte i minnet. Inte däremellan. Bara minnet om smärtan finns, vilket inte är verkligt.

Det är som det ska vara. För hur skulle det vara om alla bara gick och tänkte på hur det var när man var sjuk? Upplevde alla jobbiga stunder verkligt hela tiden. Om jag skulle behöva uppleva smärtan när mamma var sjuk om och om igen så skulle jag bli galen. Minnet finns om smärtan, men inte verkligheten.

Det är kanske därför man säger att tiden läker alla sår. Tiden läker såren men ärren är kvar. Ärren gör inte ont, inte som såret. Ärret påminner oss bara om att såret funnits. Mina ärr är inte ännu helt och fullt ärr. Det är fortfarande sårskorpor. Som jag (gärna) pillar på och så blöder det igen. Snart kanske skorporna är bort.

Jag är tacksam för mina skorpor. Jag är tacksam för mina ärr. Jag är tacksam för att jag är långsam. Allt visar på att jag lever. Allt blir lite bättre hela tiden. Det är bara lätt att bli hemmablind när man vill så mycket mer, att man missar de små, små framstegen som skett. Jag har ork till att leva lite mer än innan, när jag inte har covid. Det är jag tacksam för.

Ta hand om dig vi hörs imorgon.

Eller en gång för mycket. Jag vet inte vad jag ska skriva. Det jag menar är att maken lyckades få viruset en vecka för tidigt eller helt i onödan. Nästa vecka den 9 februari släpps alla restriktioner. En vecka till.

När vi lyckats vara så duktiga under så lång tid så snubblar vi på målsnöret. Jag är glad, så klart att vi har vaccin i oss och att omicron är mycket mildare än de första varianterna. Missförstå mig rätt. Faktum kvarstår. Om maken blivit sjuk nästa vecka så hade livet fortsatt som vanligt. Han hade varit hemma och varit lite sjuk. Medan övriga familj hade kunnat jobba.

Det har inte varit någon fara egentligen. Vissa saker kan jag göra hemifrån. Som att svara i telefon. Jag kan hjälpa till med mycket utan att faktiskt vara med någon fysiskt. Och det som jag måste göra fysiskt kan det mesta vänta till nästa vecka. Allt egentligen, utom snön.

För gissa om det snöade i förrgår och under natten. Som igår hade behövt skottats bort. Men eftersom jag alltid har förkylningssymtom på grund av min sömnbrist så måste jag hålla mig hemma. Det hade ju varit smart att göra ändå. För att stoppa smittspridningen.

Snön ville inte vänta. Den kom. Inte jättemycket. Tillräckligt för att det skulle behövas dras av vid portarna. Inte mer än att man kan gå i det. Alla har också sand innanför portarna så de kan sanda om det behövs. Men en vecka. Nästa vecka så hade jag kunnat gå och ta bort snön utan att göra fel. Denna veckan så får snön ligga kvar för att inte göra fel.

Alla överlever det. Imorgon ska det regna. Det ska snöa lite idag först, ikväll. Sedan ska det regna. Det blir säkert lagom halt på den nerstampade snön då. Sanden står innanför, tröstar jag mig med. Dessutom så är många duktiga på att skotta själva. Det tröstar jag mig också med.

VI har klarat oss ifrån Covid under hela denna tiden. Vi har varit väldigt försiktiga. Det senaste halvåret har jag träffat människor på jobbet. Vi har börjat att handla lite igen. Inte bara göra beställningar som vi hämtar upp utanför. Alla butiker har varit väldigt tillmötesgående om man ringt och frågat. De flesta har skaffat Swish, för smidig betalning över telefon.

Någon gång nu har vi varit oförsiktiga. Och maken kan inte förstå när? Han har gått igenom våra liv så många gånger för att kunna lista ut när han blev smittad. Även om vi har börjat röra oss lite bland folk så är det inte jättemycket. Tillfällena som han har gått igenom är inte så många. Men han har gått igenom dessa tillfällen desto fler gånger. Inget av tillfällena har han kunnat komma fram till skulle kunna vara orsaken.

En vecka. Och vi överlever. Och alla andra också. Nästa vecka lovar jag att det inte kommer någon snö alls. För då är jag redo.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Denna månaden har inte varit någon bra månad. Vad det beror på försöker jag analysera. Det kan vara att det var för mycket under december. Saker som jag egentligen inte visste att de var ett problem. Vissa saker vet jag om.

Som förra veckan när jag gjorde för många saker på en dag. För hjälpa min son måste jag. Måste är fel ord, det vill jag och behöver jag. Det vet jag om. att det blev för mycket. Svårigheten där är att det dyker upp efter jobbet. Om det är i planeringen så går det bra. Sådana saker förstår jag att det gör att jag inte har orken att jobba några dagar efter det. Men jag kan inte har för mycket tid som jag inte jobbar på.

Saker dyker upp. Så är det för alla. Som tur är har jag maken som kan hoppa in när jag inte kan. Problemet är ju att JAG vill göra det. Jag vill jobba. Denna månaden så har jag lyckats prestera lite mer än trettio procent. Det är långt ifrån en heltid. Alla de där små sakerna som gör att man inte kan när man vill, det är vad jag analyserar fram.

Idag är det sista dagen på månaden. Idag kommer det bli mindre arbete än vad det borde. Det är dock ett inplanerat möte med sonens skola som jag ser fram emot. Mötet handlar om vad kommer efter skolan? Planerat är bra och jag kan hantera det. Allt kommer bli väl. Ett steg i taget.

Några steg igår var att baka. Igår blåste det för fullt och det vara inget kul att vara ute. Då passade jag på att baka några bullar. Makens surrande av allt gjorde att det inte behövdes samlas in en massa saker som blåst iväg. Samt att det blev inte så illa som lovat. Vi var uppe i 20 m/s men inte mer.

Bullarna jag gjorde blev väldigt goda. Minstingen och jag smakade. Maken ska smaka idag. Han är ju inte så mycket för godsaker. Bullar tycker han om men detta var toscabullar. Det var han mer osäker på.

Jag tycker om kletiga bakverk. Mjuka och fluffiga. Allt som inte är torrt. Segt går bra också. Men aldrig torrt. Drömmar, finska finnar och de flesta småkakor, går bort för mig. Maken däremot tycker om när det är torrt. Kanske inte helt torra bullar som är hårda skorpor. Men han skulle nog föredra en lite för torr mot en lite kletig bulle.

Dessa tosca-varianter var kletig. På ytan. Bullen i sig var perfekt. Det var mandel, smör och socker i med toscaglasyr på. Jag tror han kommer gilla dem när han väl smakar. Vilket han ska idag. Från mig fick de toppbetyg. Nästa gång ska jag inte var så otålig och lägga på glasyren för varm. Utan låta den svalna så den stannar kvar på bullen innan den åker in i ugnen. Goda lika fullt.

Jag har fortfarande nötter som måste användas innan de blir dåliga. Denna gången var det torrostade mandlar som drygades med cashewnötter i glasyren. Varför göra vanliga bullar när man inte behöver?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det finns en början på allt. Frågan är om det finns ett slut? Eller är det bara en fortsättning på något annat? Så ingen början finns heller. När börjar livet? När tar det slut?

Livet pågår är mer rätt att säga, enligt mig. Det pågår hela tiden och vi behöver ta hand om det. Vi vet inte hur livet började. Det finns många gissningar men ingen vet. Vi vet heller inte hur det slutar eller om det slutar.

För dig och mig vet vi att det slutar. Vi vet oftast hur det började också. Men det fanns redan innan. Livet. Det är ingen ny början när vi kom. Vi förde bara livet vidare. Jag för livet vidare från mamma. Jag är del av henne och hennes liv är fortfarande.

Jag vet hur hennes liv slutade. Och jag vet att det fortsätter. Vi har alla livet. Livet att leva till fullo. Livet att ta hand om. Livet att veta att vi har det. Jag känner tacksamheten att jag har det. Jag försöker att vårda det.

Mest försöker jag göra det mesta och bästa jag kan av livet. Så länge jag har del av det. För till slut så är min resa slut och någon annan får framföra livet. Livet som vi ännu ej har sett slutet på.

Livet är meningen med livet. Utan livet så finns ingen mening.

Ta hand om dig. Ta hand om livet och vårda det tills nästa tar över. Vi hörs imorgon.