Kategori: Allmänt

Jag vann ett presentkort när jag inte ens visste att jag tävlade. Det berättade jag om tidigare i veckan. Det kan du läsa här om du missat det, josefinsdagbok.se/jag-vann. Det var dessutom på 300 kr. Jag trodde det var 200 kr. Favoritbutiken i stan säljer inte bara blommor, de säljer även inredning och lite annat. Bland annat lampor. Så min semla som favorit blev helt plötsligt en lampa.

Eller det kom med två lampor hem och en hel del blommor. Blommorna har ni redan sett. Jord också så klart. Eftersom jag inte har någon varmkompost. Jag skriver jag för jag tror att det endast skulle bli jag som tog hand om den. Fast jag borde ändå skriv vi. För vi har inte någon varmkompost. Det kom ett kök emellan, kan man säga. Det kommer bli skönt att kunna göra sin egen jord. Att inte behöva åka och köpa den och frakta hem. Eller för den delen frakta bort avfallet. Bara positivt.

Åter till lamporna. Eller lampan, för det är bara en som kommit upp. Växtkraft har haft ute inlägg om olika lampor till försäljning på deras Facebook-sida. Jag har inte varit så aktiv på Facebook under en tid. Jag har prioriterat annat. Jag börjar hitta tillbaka, lite grann. Får se hur länge det varar. När man ser favoritbutiken i stan ha ute lampor så kan man inte låta bli. Ganska många dessutom. Jag låter bli impulsen massor av gånger.

Men så kommer det upp en bild på en taklampa som är exakt likadan som min golvlampa. Golvlampan som jag är mycket glad i. Den har varit med mig på mitt kontor och nu är den med i mitt vardagsrum. Både så att jag kan läsa men också för att lysa upp mig på mina digitala möten. Jag var ju tvungen att köpa den taklampan. Utan att veta vart jag ville ha den så klart. Även om inte presentkortet räckte till allt jag köpte så räckte det till en del. Bommorna kanske dör men lampan finns kvar. En semla blev en lampa.

Frågan är nu om den kommer få vara kvar som tavelbelysning? Jag skulle vilja det men har inte riktigt bestämt mig. Jag har ju dessutom en till. den skulle också kunna vara en vägglampa. Sänglampor kanske? Den får sitta i taket så länge. Den är inte uppsatt bra heller. Men det gör jag inte åt förrän jag är helt säker. Just nu går den inte helt upp emot taket. Så lampkoppen täcker takkopplingen. Det duger så långe. Jag gissar att du inte såg det förrän jag skrev det.

Vad tycker du? Gör den sig som tavelbelysning? Eller borde den vara en vägglampa?

Idag blir det ännu en dag i återhämtningens tecken. Idag hoppas jag att mamma får komma hem. De trodde det igår, jag håller tummarna att inget har förändrats. Ta tillvara på tiden du har. Om du säger ja till något betyder det automatiskt att du säger nej till annat. Du kan inte göra två saker samtidigt. Använd din tid väl. Se till att planera det du vill göra och glöm inte bort dig själv på vägen. Om du inte finns så har du ingen tid kvar.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår var det en händelserik dag. Först så ska jag berätta att läget är stabilt med mamma, även om det inte är bra. Hon har lunginflammation som kanske beror på en blodförgiftning. Eventuellt urinvägsinfektion och hjärtsvikt på det. Hon ska vara kvar över helgen och sedan får vi se hur läget är då. Ni får gärna be för henne. Känns konstigt att inte ha pratat med mamma igår. Idag får jag försöka att se om hon kan lyssna lite i alla fall.

Det var mamma. Nu till mig. Vi åkte till stora staden för att träffa läkaren och göra mammografin. Det var mammografi först och sedan bröstmottagningen. Kl 13.00 var första tiden. Det tar en en timma att åka dit så det blev utelunch igår. Vilket alltid glädjer maken. Särskilt nu när det är så sällan. Vi insåg ganska fort att det inte var tal om att äta på köpcentrumet. Det var massor av bilar och människor. Det blev en drive thru istället. Också gott.

Det går bra att äta i bilen. Det enda som är lite tråkigt är att de inte använder svensk Eldost istället för Halloumi. Lika god men inte fraktad så långt. Halloumi får endast göras på Cypern. Om den tillverkas i Sverige måste den alltså heta något annat. Eldost är en variant som Sveriges gårdsmejerister använder. Grillost är en annan benämning som inte är skyddat som namn utan vem som helst kan använda. God ost är det oavsett namn. Jag hade föredragit om Max hamburgerrestauranger hade valt att ha en ost som är transporterad kortare.

Sedan var det dags för mammografin. Det är alltid mycket bilar vid sjukhuset. Vi hittade en på baksidan. Innan var det nästan alltid ledigt på baksidan. Men för något år sedan gjorde de om vid huvudentrén så folk behövde hitta andra platser. Nu är det många som även hittar till baksidan. Som dessutom är lite lättare att gå in och ut till. Vad skulle ni säga om ni möts av denna lappen?

Jag loggade ju så klart in på 1177 för att se om jag hade en ny tid. Jag kan säga att där fanns ingen tid alls. Inte ens den för igår. Jag bröt ihop och allt på en gång. Gick till bröstmottagningen som tyckte det lät konstigt och ringde bort. Tror ni jag hade tid. Jo, men visst hade jag det. Det vara bara att komma tillbaka och registrera mig så fick jag komma in. Då kommer denna bilden upp.

Alltså på riktigt. Den vill starta om, nu, men en gång. Så igen leta reda på någon så jag kunde anmäla mig. Maken får inte vara med som anhörig så han får vänta utanför. Moralsikt stöd hade varit behövligt. Efter många om och men så blev screeningen gjord. Nu ska jag vänta och se vad svaret säger. Det kan ta upp till en månad så jag ska inte oroa mig under tiden. En och en halvtimma senare var det dags för läkarbesöket.

Det gick bra. Hon var lite sen. Dit in fick maken följa med. Kändes bra efter psykbrytet tidigare. Hon lugnade mig och sa att allt kändes bra när hon gjorde undersökningen. Att det gör ont och bränner kan ha med operationen att göra. Även om det gått ett år. Det kan också vara psykologiskt för att tiden var bokad och kroppen har ett minne. Det kan alltså vara minnet av operationen som gör ont. Hur som helst jag är frisk än så länge.

Minstingen gjorde middagen. Eftersom det var våffeldagen så åt vi våfflor till middag. Först en våffla med crème fraiche, stenbitsrom och rödlök. Följande med en räkröra. Bägge mycket goda. Man kan ju inte äta våfflor utan att äta en hederlig våffla så det blev det så klart.

Mycket gott alltihopa. Ingen bild på den gamla hederliga. Jag äter alltid med smör och socker. Minstingen tog glass och sylt. Maken tog en till med hälften/hälften röra/stenbitsrom.

Idag ska jag hjälpa äldsta sonen med hans rollspel. Mycket spännande berättelse. Vi får se om jag kommer lära mig något nytt engelskt ord idag. Eller lära och lära, jag lär glömma bort det innan jag lämnat honom för kvällen. Maken ska städa. Fredag är lika med städdag hos oss. Nu har det blivit ett antal fredag som jag inte är hemma. Undrar om det är en undermedveten slump. Igår föreslog jag att vi skulle städa på lördag. Eller att jag städade vissa delar på lördag och han på fredag. Men inget av alternativen tyckte han om. Så han städar allt idag.

Vad ska du göra för kul?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det undrar jag, vad gör vi för varandra? Finns vi där när vi behövs? I mars är det internationella kvinnodagen. Vad gör vi för att finnas för varandra? Ställer en kvinna alltid upp för en annan kvinna? Jag skulle inte tro det. Finns vi, kvinnor, för varandra en dag om året? Jag skulle inte tro det.

Anledningen till min tankeverksamhet är Gift vid första ögonkastet. Det går på SVT just nu. Jag har inte sett det som nu skriv om men jag har läst det som skrivs. Jag har låtit det gro lite och jag fortfarande inte förstå vad det är som sker.

Det har tydligen varit midsommarfirande. Det är flera par som har gift sig första gången de sågs. Sedan följer man dessa par för att se om det håller eller inte. Ett experiment helt enkelt som görs av människor. Vad jag förstår så är det ungefär 30 procent som faktiskt håller ihop efter tid. Inte helt illa om man ser på hur det går för oss övriga i förhållanden utan att få hjälp med ihopmatchning.

På midsommar så skulle paren träffa sina kompisar tillsammans och fira. Det är ett av paren som har varit väldigt samspelta under programmet. Jag gissar att detta är fjärde programmet. Men nu då på midsommar så spårar det ur. Killens kompis sätter på en låt som någon Björn Rosenström har gjort. Jag är för gammal för honom tydligen, så har ingen aningen om hans musik. Det har tjejen. Det är förnedrande mot kvinnor och i en låt så sjunger han om hur de ska våldtas.

Hon blir upprörd och killen förstår ingenting. Så långt vet vi. Nästa avsnitt får vi kanske reda på hur det går. Nu till varför jag är fundersam. Till den här artikel om de upprörda känslorna från festen så finns det mängder av kommentarer. Mängder flera hundra, jag kommer inte ihåg. Det jag kommer ihåg är hur många kvinnor det är som utrycker hur dum hon var. Alltså tjejen som sa ifrån. Att hon tyckte musiken var olämplig och kvinnoförnedrande.

De tyckte hon var dum för de var ju minsann kvinnor och lyssnade på Björn. För han var ju så bra. Och om de som kvinnor kunde lyssna så borde hon ju förstå att det inte är något problem. Då undrar jag vad som hände? Vad spelar det för roll om du är kvinna och lyssnar på kvinnoförnedring, är det mer tillåtet då? Är det okej om du är kvinna och våldtar en annan kvinna? Blir det okej då? Eller är det okej om du är mörkhyad och är rasist? Är tillåtet att behandla någon nedsättande för att man är av samma kön, etnicitet eller religion? Eller något annat, är det okej?

Hur kan någon utrycka sig så? Att det var väl inget. Eftersom jag tycker det är okej så måste du också tycka det. Det förstår inte jag. Det har nu gått några dagar och jag har vridit på det i olika aspekter men det hjälper inte. Jag förstår inte. Hur kan så många kvinnor uttrycka sin avsky mot någon som de aldrig träffat för att de gillar en musik som är sexistisk?

Det spelar ingen roll hur många dagar vi har. Den 19 november eller 8 mars, det spelar ingen roll. Vi måste stötta varandra varje dag. Vi måste finnas för varandra i alla lägen. Oavsett dag. Jag hoppas det går bra för Sofia och Anton. Jag hoppas att de reder ut sitt bråk. Jag hoppas att mänskligheten vinner över oss alla.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

För en månad sedan var det en tävling om vår bästa semla. Den gick ut på att man skulle skicka in vilken semla man tyckte var godast och vilket kondis som gjorde den. Vi har några konditorier här vilket gjorde tävlingen lite mer spännande. Jag vinner nästan aldrig något. Vilket mest beror på att jag nästan aldrig är med i tävlingar. Denna tyckte jag var rolig och skicka in min bästa semla. Jag vann.

Tävlingen gick ju ut på att utlysa en vinnande semla och ett konditori som gör den. Då kan jag tycka det är roligt. För det handlar inte om mig. Denna gången var jag inte medveten om att de skulle ha priser bland de som skickade in bidrag. Det var en vän till mig på Facebook som gjorde mig uppmärksam på att jag vunnit. Ett presentkort på vår handel här i stan. En jättebra present som gynnar hembutikerna.

Klart att det är kul att vinna. Men jag är ändå mest glad för att det var rätt semla som vann. Alla semlorna är goda i stan. Det var säkert jämnt mellan e olika valen. Och det konditoriet som jag då röstade på vann, som resulterade i att jag vann. Jag är tacksam och glad. Fast tydligen inte tillräckligt tacksam.

Jag har inte hämtat ut priset ännu. Det har gått en månad nu. Jag har glömt det och sedan kan jag skylla på Covid också. Jag vill inte vara på ställen i onödan. Jag är inte ute på stan och promenerar som man var innan. Utan nu gör jag min ärenden och sedan hem. De flesta butiker jag handlar i så ringer jag eller onlinehandlar och sedan hämtar jag utanför butiken. Därför har jag glömt bort att jag behöver åka till ett ställe till. Idag är dagen då jag ska lösa det.

När jag hämtar produkter och levererar till kunder. Idag är dagen då jag ska komma ihåg att hämta min vinst. Det fina med min vinst är att den har gett mig glädje flera gånger. När jag röstade och höll tummarna. När jag oväntat fick besked att jag vunnit själv. När jag kommit ihåg att jag inte hämtat vinsten. Nu när jag ska hämta vinsten. Sedan kommer det bli när jag använder vinsten.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Allt bara går runt just nu. Ingen förändring alls. Vi vaknar, äter frukost, jobbar, äter lunch, jobbar, äter middag, tittar på tv och går och lägger oss. Sedan börjar det om igen. Som filmen måndag hela veckan. Det spelar ingen roll vad vi gör allt är likadant. Vi får inte träffa någon. Vi får inte prata med folk när vi handlar. Kanske det är det som är från filmen. Vi följer inte restriktionerna och därför börjar det om igen. I filmen så ska han göra rätt och då blir det tisdag när han gör det.

Det märks tydligt att alla har tröttnat. På affären så sitter det nu skyltar om att o du ska prata med någon så gör det utanför, inte inne i butiken. Jag tänker på alla som lever ensamma som aldrig träffar någon. Enda gången är på affären eller fiket. Men nu ska alla också sitta vid eget bord. Du ska helst inte fika eller äta ute, ta med maten hem. Vi är flockdjur och vi börjar att inte orka mer. Vi har haft måndag hela året. Det går liksom bara en viss tid. Hur länge orkar vi? Det muterade viruset från Storbritannien håller på att ta över.

Varför orkar vi inte. För det brukar ju vara samma hela tiden. Vi brukar referera till ett hamsterhjul. En del vill ta sig ur det men fortsätter ändå att bara springa runt runt. Vi går till jobbet och vi kommer hem och sedan börjar det om. Skillnaden är sällskapet. Att vi träffar andra. Att vi tränar i flock eller äter i flock eller gör vad som helst med någon annan. Det är skillnaden.

Kanske därför vissa äldre som alltid varit ensamma inte kunde hålla ut. För enda gången de träffar mänsklig kontakt är på affären. Kanske därför mamma mår så dåligt så fort besöken blir färre. Fast nu är det ofta och ändå så mår hon sämre. Kanske det är för att mamma inte var ensam innan. Men nu är hon det och kan inte heller påverka sin situation. Utan hon måste förlita sig på att någon kommer till henne. Innan var det fart och fläkt kring mamma. Det är det inte nu.

Just nu lider vi alla. Vilket inte gör det bättre. Förhoppningsvis har vi alla lärt oss något av denna erfarenhet. Att vi ska se varandra. För även om allt går runt så behöver vi se varandra. Nu kommer våren. Den kommer alltid. Nu slår knopparna ut. Det gör dem alltid. Det går runt. Vissa saker tycker vi om att det är likadant så vi känner igen vad som händer. Vissa saker hoppas jag att vi nu lär oss att ändra på. Till det bättre så att måndag slutar att komma imorgon igen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Viruset har kommit för att stanna. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att man inte förstår det. Vad är det som gör att man inte orkar hålla ut. Det spelar ingen roll att man är student och under 25 år. Du kan bli sjuk du också. En student säger att det är mycket mindre fester nu än innan pandemin. Fast vad spelar det för roll. Det räcker med en fest så ökar risken för smittspridning.

Vilket nu också har hänt. ett 40-tal smittade i Uppsala efter korridorsfester. Jag skulle gissa på att det är många fler och att detta bara är toppen på isberget. Jag förstår det inte. Jag har en ungdom som bor hemma fortfarande. Han tog student i somras. Han jobbar heltid. Han har kompisar som flyttat och börjat plugga. Han har kompisar som bor kvar och pluggar eller jobbar. Han har inte träffat någon av dessa sedan september. Inte ens utomhus och på säkert avstånd.

Han vill inte. Han tycker att det är oansvarigt. Han har blivit mer noggrann an vad jag och maken är. Vad är skillnaden? Är det vi som föräldrar som gjort det? Fast hans kompisar så är de flesta av samma åsikt. Att de inte ska träffas nu. Det finns ungdomar här också som är oförsiktiga. Som går i grupp och handlar till exempel. De har fester med. Vad är det som gör det? Är det att minstingens jobb hade många sjuka varav en inlagd? Är det anledningen? Är det för att vi har tjatat hål i huvudet på honom?

Vad är det som gör att vissa kan sköta sig och andra inte. Klart att det finns vuxna idi…er också. Som struntar i allt. När det kommer till ungdomar så anser jag att det är vi vuxna som behöver finnas och hjälpa till. Kanske det är det som lett till detta utbrott i Uppsala. Avsaknaden av vuxna. För även om det är färre fester nu så hjälpte ju inte det.

Det går runt och runt. Jag hoppas att det snart kan sluta. På alla plan. Att människor inser att de ska hålla avstånd. Att det kommer vaccin till alla. Jag hoppas att vi kan få ett liv igen, ett som innehåller vänner och umgänge.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag har under helgen försökt att ta reda på hur jag kan lösa det med planteringsbordet. Inte har jag blivit klokare av det. Eller så har jag det men det hjälpte inte. Det finns ett bord som är helt galvaniserat, vilket är bra för att det kan stå ute hela tiden. Det är tillräckligt högt. Eller ja, det är 90 cm högt. Högre går inte att få färdigt. Det tänkte jag gick att lösa med några betongplattor. Tyvärr så är det bara 40 cm djupt. Jag tror att det blir lite för smalt för att kunna jobba på.

Det blir nog till att försöka få ett som är specialbyggt. Så att jag kan göra det extra långt för att kompensera djupet. Vilket jag också fick som tips. Tack för det. Jag har härdade glasskivor som jag skulle kunna använda o det inte vore för att de är 60 cm djupa. De sticker ut lite för mycket. Jag får fortsätta jakten helt enkelt.

Igår var det i övrigt en ganska mycket slappar dag. Att prova läsken gick bra. Alla var drickbara enligt panelen. En var mer för barn än vuxna kanske. En fick väldigt höga betyg av alla. Det var Mandarino som smakar av mandarin och är illgrön i färgen. Färgen tilltalar säkert barn som vill välja den därför. Smaken var väldigt mycket mandarin. Ni får beställa en popbox på pobox.nu helt enkelt och prova.

På kvällen så bestämde maken och jag oss för att göra ett biobesök trots allt. Det blev Häxorna av Roald Dahl. Har du inte sett den så kanske du inte behöver det heller. Den var inte dålig men inte inte så bra som jag trodde. Anne var bra. Det var bra filmat och bra effekter men historien var inte lysande. Jag är glad att sett den. Jag hade sett den oavsett om någon sagt att den inte var värd det. Och jag hade sett den efter att jag vet det jag nu vet. Fördelen är att det blev på bio och mer upplevelse av alla specialeffekter än om det varit hemma på TV:n.

Vi var ensamma på bion. Det kändes lite sorgligt att de visste filmen bara för oss. Men kanske är det bättre att det används även om det är för två. Jag vet inte. Jag hoppas att vaccinet snart har tagits av alla så att vi kan hjälpa till med att fylla våra tomma entreprenörers lokaler. Det är svårt att ha avhämtning på film för bion. Filmmakaren kan ha det men inte bion. Raya släppte Disney+ samtidigt som den visades på bio 5 mars. Det kostar som för två att se den på bio hemma i TV-soffan. En familj på fem väljer säkert hellre det alternativet idag än att boka bio.

Även om det är sorgligt så har vi sett till att våra biobiljetter användes här hemma. Och trots att det var söndag så blev det biopopcorn och annat till filmen. För att stötta lite till. Maken tyckte om det. Mest för att vi hade lokalen för oss själva. Han blev inte störd av någon under filmen. Bara när de stängde dörren vid filmens start. Om det vore så alltid skulle han se på film på bio mera. Jag tror dock inte att biograferna är så intresserade av maken som kund på de premisserna.

Idag blir också en hel del slappartid. Resten av veckan är det inte tid för något annat en allt inbokat, så jag ska passa på idag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag har nu påbörjat tanken kring nästa projekt. Tack och lov kommer jag nog mest vara tanken i det. Sonen ska göra sitt kök. Det är faktiskt lite äldre än det jag hade. Hans är från femtiotalet. Helt okej att byta då, tycker jag. Han har flyttat dörren in till köket. Då försvann ett skåp och två överskåp. Dörren flyttades för att han skulle kunna göra en dusch inne i toaletten. Innan fanns ingen dusch.

Nu har det kommit till tiden för att göra hans. Han är inställd på att göra det till sommaren. När man är autistisk så behöver den tiden hållas. Vilket innebär att kök behöver beställas. Han har idag för lite skåp. Han har bara tre överskåp, varav ett bara rymmer glas på bredden. Det finns inget djup i skåpet. För där bakom går stammarna, tror jag. När han flyttade in så flyttade också en diskmaskin in. Vilket innebär att han har bara ett underskåp idag. Samt ett högskåp.

Han behöver minst det antal skåp som har försvunnit. Skåpet där diskmaskinen är. Skåpen som var där dörren flyttades till. Jag har nu gjort ett antal skisser på hur man skulle kunna tänka. Ett där jag lagt in tvättmaskin samt en frukostdisk för att kunna vara utan köksbord i köket. Jag gissar att jag inte kommer få godkänt alls med mina tankar. Men jag gör ett försök. Han vill också ha mer bänkyta. Idag har han ungefär 60 cm bänkytan som är på diskmaskinen. Sedan är det spis och diskbänk resten.

Jag hoppas han kan se min idé och kanske komma med ändringar och lite förslag. Vi får se helt enkelt. Vad tycker du? Borde vi tänka på något annat sätt? Vatten och fläkt är ungefär där idag som på ritningen. Men det skulle gå att flytta om det är så. Men skönt om man slapp. Om man inte hade något att göra så ordnar man det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag skulle vilja skriva så mycket men jag finner inga ord. Jag förstår att man vill demonstrerar. Jag förstår att man vill ha sin frihet. Jag förstår hela den biten. Men att demonstrerar nu blir inte det konstigt? För det är inte bara här som det finns ett virus som har gett restriktioner. Det är i hela världen. Så det är ju inte så att det är Sveriges regering som har infört ett virus för att kunna införa restriktioner.

Jag förstår om man verkligen vill få fram sitt budskap och ha möjlighet att kunna förändra världen. Jag förstår det men jag kan inte sätta det i detta sammanhanget. Jag förstår att restriktionerna begränsar och gör många sjuka. Hos oss är det andra saker än i andra länder. Som fattiga länder där blivande mödrar inte går till sjukhuset och dör när de föder hemma. Vi har inte stängt sjukhusen.

Även om mitt besök har blivit fördröjt för att jag inte har en dödlig sjukdom. Jag ska ”bara” fixas fysiskt. Men hade det varit något som jag behövt vård för så hade jag varit välkommen. Eller jag är ju välkommen nu också. Det har som att blivit lite fördröjt. Jag har också haft digitala träffar med läkaren. Så hjälpen finns men inte exakt likadant. Som den då inte gör i andra länder.

Jag förstår hela grejen med demonstrationen. Men jag förstår den inte. Mamma blev väldigt sjuk när hon inte fick ta emot besök. Alltså väldigt sjuk. Inte av viruset utan av restriktionerna. Men då löste vi det kring restriktionerna. Vi demonstrerade inte för att få träffa mamma. Det hade ju inneburit en mycket större risk för mamma. Det är där jag inte får ihop det. Vad är det som gör att man är villig alla riskerna för att få bort andra risker?

Jag skulle kunna fortsätta men jag hittar inte orden för mina tankar. Jag ska fortsätta låta tankarna snurra idag. Om annat tror jag. Jag kommer nog aldrig att få ihop det. Som minstingen har börjat säga här hemma: Alla har rätt till sin felaktiga uppfattning. Även jag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.