När man utsätts för prövningar, det är då man växer. Är det inte så? Vad är det då som gör att vi klagar så när vi begränsas? Vi har blivit begränsade för att gå på krogen, för att det pågår en pandemi. Det klagas det på. Flera yrkesgrupper som drabbas och kanske kommer att dö bort för att vi inte får dricka på lokal.
Det är ingen som klagar på det sättet för yrkesgruppen som blir extra utsatt för att vi ska gå på krogen. Vårdpersonalen. De som vårdar oss som blir sjuka för att vi är ute och festar. Det är inte lika stora klagomål om den yrkesgruppen. Den yrkesgruppen riskerar att dö på riktigt, av smittan. Men dricka måste vi annars dör vi. Vilket stämmer om vatten. Ingen annan dryck.
Vi klagar på att hela fiskekåren kan gå i stöpet för att fiskekvoterna halveras eller begränsas på olika sätt. Men vi tänker inte på fisken. Fisken som riskerar att dö ut och aldrig komma tillbaka. För att vi måste fiska och tjäna pengar.
Jag tror inte det finns någons som gör begränsningar bara för att de kan. Jag tror att de allra flesta restriktioner beror på kunskap och utredningar på vad som sker annars. Och ja, ibland måste vi göra kalkylerade gissningar för att det har aldrig hänt innan. Men det är ändå någon med kunskap som gör bedömningen.
Jag skulle kunna tänka mig att pandemins restriktioner kan komma att visa sig vara för kraftfulla i vissa fall men också kanske inte kraftfulla nog i andra fall. Det är svårt att veta nu. Men någonstans måste vi göra något och då får man följa det som sägs av de som har positionerna.
När det kommer till fisket så blir jag ledsen över att vi är viktigare än fisken. Det är flera fiskeverksamheter som jag har hört lider av att någon tagit beslut utan att rådfråga yrkesmännen. Men det går ju inte så bra. Det är en jävsituation, eller hur. Klart att fiskarna vill ta upp så mycket de kan för att överleva. De vill också ha kvar till senare. Jag skulle ändå tro att deras uppskattning ligger åt fördel för inkomster mot inte.
Den senaste jag läste om var på svt.se. Ni kan läsa via länken. Den handlar om fiskare som nu har fått halverat kvoten och vissa kommer inte överleva tappet på att inte få mer i kvot. Fast är det värt att inte ha fisken kvar i framtiden? För det står också att det eventuellt var så att de skulle fått 0 i kvot. Men bedömningen blev att arten skulle klara av en begränsad fiskning detta året. Ny bedömning för nästa år.
Har det inte varit så i alla tider att nya arbeten och yrken har tillkommit och försvunnit? Det är klart att jag skulle vara rädd för vad som hände med mig personligen om jag begränsades så kraftigt att jag kanske inte skulle överleva med så små inkomster. Men är det värt priset? Det är min fråga. Är det värt att så många människor dör i pandemin eller att en hel fiskart försvinner, för att vi ska ha det enkelt? I prövningarna är det vi blir starka.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
