Speciellt inte om man är autistisk. Vilket jag har en son som är. Den bästa läraren jag har haft och antagligen någonsin kommer att ha. Min fantastiska son har som sagt svårt att ändra sig. Förändring kan vara svårt för många. Jag kan också tycka att det är jobbigt ibland. Dock inte till utseendet. Att flytta är en förändring jag kan uppleva jobbig, utseende inte direkt.
Jag ändrar mitt utseende hela tiden. I helgen fick jag en kommentar om att jag haft samma frisyr så länge vi känt varandra. (Vi har känt varandra ett antal år, men ses inte så ofta.) En person bredvid som också känt mig några år men inte lika många, grimaserar hela ansikte. Han kan för sitt liv inte förstå uttalandet. Jag fick visa bilder för att övertyga den som gjorde uttalandet på att jag ändrar mig ofta. Han fick ge sig. Dessutom när jag bara gick tillbaka knappt ett år och det var en annan frisyr. Vi uppfattar ju också allt olika. Dessa båda hade verkligen upplevt mig olika. Den ena som konstant och den andra som föränderlig.
När man är autistisk vill man vara konstant. Man vill att allt runt omkring är konstant. Så fungerar inte världen riktigt. Eftersom världen är föränderlig så har min äldsta son sedan ett bra tag mustasch. Det är en stor förändring i utseendet som många inte vågar göra, av rädsla för vad omgivningen ska säga. Min icke föränderliga son har gjort den förändringen.
Det kommer sig av att en dag så hade sonen en munsår på läppen. (Han har ärvt min herpes som kan bli jättestora blåsor.) Munsåret gjorde att han inte kunde raka sig. För att det gör ont och med risk för infektion om blåsorna går sönder. Problemet var att han var TVUNGEN att raka sig. Han skulle ha något möte (kommer inte ihåg med vem, men någon utomstående). Om han ska gå utanför dörren så måste han ha gjort ett antal saker, där rakningen är en av dessa.
Han ringde mig. Han behövde få alternativ för en lösning som han kunde leva med. Ett alternativ är alltid att ställa in. Det ville han inte om det gick att undvika det. Vi pratade om det en stund och vi hade videosamtal. Jag höll med om att han behövde raka sig. Ett av förslagen blev att han skulle raka runt munsåret som slutade precis i mungipan. Jag tyckte om han började med att raka allt utom en mustasch så kunde han ju känna efter hur det skulle kännas.
Så blev det. Jag fick komma det och titta på det i verkligheten för att bekräfta att han kunde ha det så. Som ni förstår var svaret att det gick bra. Det var en början på att skaffa en mustasch och såg inte alls konstigt ut. Hans glesa skäggväxt hade sett konstigt ut. Resultatet blev att han aldrig rakade av den. För munsåret höll i sig några veckor och då satt mustaschen kvar och hann bli en riktig sådan.
Att gå ut med ett munsår var aldrig något problem. Det var att gå ut men orakat ansikte som var problemet. Munsår kan man inte hjälpa, det får många och alla förstår det. Att vara orakad är inte alls samma sak. För man är mer ovårdad då. Vilket många tycker och det vet sonen. Då går det bort. Nu har han en mustasch som kan dölja munsår. Vilket jag skulle tycka vara praktiskt. Men sonen tycker bara det är praktiskt att inte raka på munsåret.
Hur som helst. Han gjorde en STOR förändring och det gick bra. Innan jul så gick jag och sonen och klippte oss samtidigt. Då föreslog jag att hans frisör skulle kunna få honom till att byta frisyr. Hans stackars frisör som lärt känna honom väl, stannade upp i sin klipprörelse och sneglade förskräckt på mig. Samtidigt utbrister sonen:
-Om det är någon som kan få mig till att byta frisyr så är det du och ingen annan.
Frisören började andas igen och utbrast glatt:
-Precis vad jag tänkte.
Sedan om det blir en ny frisyr eller inte vet vi inte än. För då diskuterade vi både det ena och det andra. Det var invändningar mot allt utom det han redan har. Om han inte får ett munsår i huvudet som kräver att han inte klipper sig, så kommer det nog ta ett tag innan det blir en ny frisyr. Jag tycker det är dags, för jag är föränderlig. Sonen, han är konstant, så för honom är det inte dags. (Än).
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
