Kategori: Autism

Jag har varit borta i helgen. Det vet ni från mitt inlägg om att jag blir sen när jag åker tåg om inte annat. Jag blev dock inte sen hem igår. Det gick bra den gången. Det enda som var ändrat var att tåget skulle gått till Köpenhamn men slutade i Malmö. Men det påverkade ju inte mig. Bara köpenhamnsresenärerna.

Det var när jag var borta som jag började fundera lite kring min äldsta son. Jag kom upp till Stockholm sent på fredagskvällen. Jag har varit där så många gånger under mitt liv. Både från att jag bodde i staden till att jag pendlat till staden eller att jag bara besöker den.

Jag gissar att alla är väldigt medvetna om hur många olika typer av personer det finns i Stockholm. Det finns alltid personer i full kostym eller personerna som går i mjukisbyxor oavsett vart de ska. Sedan finns också de mest utsatta mer synligt där. De som är hemlösa eller har ett aktiv missbruk. Vilket är tragiskt och ibland jobbigt att se. Mest blir jag arg över att det behöver vara så. Sedan finna allt där emellan.

Över kläder så är det alla möjliga frisyrer, sminkningar, gångstilar, kroppsrörelser och olika röster. ALLT finns i Stockholm. När allt finns så innebär det att ingenting är normalt. Om ingenting är normalt så finns det inget min äldsta son kan följa.

Frågan är om han skulle bli väldigt nöjd över att han är som alla andra genom att vara olika alla. Skulle han hitta en likhet i det? Eller skulle han bli väldigt besvärad och inte kunna hitta sin plats för att alla är olika? Jag vet inte med all säkerhet när jag väl började tänka på det.

För olikheter visar också på våra likheter många gånger. Som att vi alla vill vara fria och klä oss sam man själv vill. Eller att vi alla är lika och vill bo tillsammans fast ensamma. Vi är ju ett flockdjur trots våra olikheter.

Vad uppskattar du? Att allt är ungefär likadant inklusive människorna runt om kring dig? Eller vill du hellre att varje dag rä olika och även människorna du möter?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Speciellt inte om man är autistisk. Vilket jag har en son som är. Den bästa läraren jag har haft och antagligen någonsin kommer att ha. Min fantastiska son har som sagt svårt att ändra sig. Förändring kan vara svårt för många. Jag kan också tycka att det är jobbigt ibland. Dock inte till utseendet. Att flytta är en förändring jag kan uppleva jobbig, utseende inte direkt.

Jag ändrar mitt utseende hela tiden. I helgen fick jag en kommentar om att jag haft samma frisyr så länge vi känt varandra. (Vi har känt varandra ett antal år, men ses inte så ofta.) En person bredvid som också känt mig några år men inte lika många, grimaserar hela ansikte. Han kan för sitt liv inte förstå uttalandet. Jag fick visa bilder för att övertyga den som gjorde uttalandet på att jag ändrar mig ofta. Han fick ge sig. Dessutom när jag bara gick tillbaka knappt ett år och det var en annan frisyr. Vi uppfattar ju också allt olika. Dessa båda hade verkligen upplevt mig olika. Den ena som konstant och den andra som föränderlig.

När man är autistisk vill man vara konstant. Man vill att allt runt omkring är konstant. Så fungerar inte världen riktigt. Eftersom världen är föränderlig så har min äldsta son sedan ett bra tag mustasch. Det är en stor förändring i utseendet som många inte vågar göra, av rädsla för vad omgivningen ska säga. Min icke föränderliga son har gjort den förändringen.

Det kommer sig av att en dag så hade sonen en munsår på läppen. (Han har ärvt min herpes som kan bli jättestora blåsor.) Munsåret gjorde att han inte kunde raka sig. För att det gör ont och med risk för infektion om blåsorna går sönder. Problemet var att han var TVUNGEN att raka sig. Han skulle ha något möte (kommer inte ihåg med vem, men någon utomstående). Om han ska gå utanför dörren så måste han ha gjort ett antal saker, där rakningen är en av dessa.

Han ringde mig. Han behövde få alternativ för en lösning som han kunde leva med. Ett alternativ är alltid att ställa in. Det ville han inte om det gick att undvika det. Vi pratade om det en stund och vi hade videosamtal. Jag höll med om att han behövde raka sig. Ett av förslagen blev att han skulle raka runt munsåret som slutade precis i mungipan. Jag tyckte om han började med att raka allt utom en mustasch så kunde han ju känna efter hur det skulle kännas.

Så blev det. Jag fick komma det och titta på det i verkligheten för att bekräfta att han kunde ha det så. Som ni förstår var svaret att det gick bra. Det var en början på att skaffa en mustasch och såg inte alls konstigt ut. Hans glesa skäggväxt hade sett konstigt ut. Resultatet blev att han aldrig rakade av den. För munsåret höll i sig några veckor och då satt mustaschen kvar och hann bli en riktig sådan.

Att gå ut med ett munsår var aldrig något problem. Det var att gå ut men orakat ansikte som var problemet. Munsår kan man inte hjälpa, det får många och alla förstår det. Att vara orakad är inte alls samma sak. För man är mer ovårdad då. Vilket många tycker och det vet sonen. Då går det bort. Nu har han en mustasch som kan dölja munsår. Vilket jag skulle tycka vara praktiskt. Men sonen tycker bara det är praktiskt att inte raka på munsåret.

Hur som helst. Han gjorde en STOR förändring och det gick bra. Innan jul så gick jag och sonen och klippte oss samtidigt. Då föreslog jag att hans frisör skulle kunna få honom till att byta frisyr. Hans stackars frisör som lärt känna honom väl, stannade upp i sin klipprörelse och sneglade förskräckt på mig. Samtidigt utbrister sonen:
-Om det är någon som kan få mig till att byta frisyr så är det du och ingen annan.

Frisören började andas igen och utbrast glatt:
-Precis vad jag tänkte.
Sedan om det blir en ny frisyr eller inte vet vi inte än. För då diskuterade vi både det ena och det andra. Det var invändningar mot allt utom det han redan har. Om han inte får ett munsår i huvudet som kräver att han inte klipper sig, så kommer det nog ta ett tag innan det blir en ny frisyr. Jag tycker det är dags, för jag är föränderlig. Sonen, han är konstant, så för honom är det inte dags. (Än).

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Äldsta sonen är på resa i helgen. Båtresa. Det är så många saker som kan gå fel. Eller snarare det är många saker som kommer bli utanför det planerade. Hur gör man då när det inte blev som det var tänkt? För dig och mig är det kanske inte en sådan stor sak. För äldsta sonen är det den största saken i världen.

Många skulle nog säga att han har själv valt att följa med då får han se till att följa med i strömmen. Det är första problemet. Han kan inte följa med i strömmen, för det finns ingen ström att följa. Han ser alla vattendropparna var för sig. Om en droppe då blir en våg hur ska han kunna följa den droppen men samtidigt vara kvar under vågen? Det går inte.

Att gå ett stort sällskap och sätta sig och se på en show kan vara helt naturligt när man är på en kryssning. Men om man ser alla vattendropparna istället för helheten så kan man inte det. Då ser man bara allt som händer. Man ser också vad som kan komma att hända. Till exempel att man skulle kunna bli inblandad i showen på något sätt. Om han hade varit förberedd på det skulle det eventuellt ha kunnat fungera. Annars är det helt uteslutet.

Förberedelser är det absolut viktigaste. Om en sak går fel så behövs en plan B. Det MÅSTE ALLTID finnas en plan B. Om det inte finns någon plan B kommer det gå åt många timmar för äldsta sonen att bara förbanna sig själv att han inte kunde göra plan A och att allt är förstört. Inte bara för honom utan också alla andra.

Som ni förstår gick en sak fel. För sonen, ingen annan. En sak ändrades utanför hans kontroll och han kunde inte vara med. Den saken ledde till att frukosten inte gick att genomföra. Att frukosten inte gick att genomföra förstörde ytterligare plan A som gjorde att nästa steg inte gick att vara med på.

Jag tror du förstår vart det bär iväg. Börjar det gå utför i början och ingen plan B finns att ta vid så slutar det snart i att inget går att göra. När en sak gått fel så kan det vara ett stort problem att det inte finns rätt kläder med. Mjukiskläder till exempel. För plan A var att umgås med dem andra resenärerna. Då har man inte mjukiskläder på sig och kommer inte behöva några heller. Plan B innebär att man tar en paus i hytten, då vill man ha mjukiskläder.

Om då inte mjukiskläder finns och plan B har behövt att upprättas utan att finnas från början kan bli ett STORT problem. Plan B kan också vara att mat behövs. Vad finns för mat att tillgå? Man kan inte gissa att det finns mat på båten utan måste ta reda på det innan. Om det skulle vara så att båten går i hamn och allt stänger så måste man lämna båten för att skaffa mat. Finns inte det i plan B från början så kan det vara omöjligt att genomföra om det skulle behövas.

Allt låser sig. Det finns så många saker man måste kunna förutse vad som kan komma att ske. Man måste också ha en hel del olika planer med sig. För det går aldrig exakt precis som planerat. Inte ens för de personer som inte planerar så mycket. Saker ändras ändå på vägen. Det är det enda man kan vara helt säker på, att det inte blir som man tänkt alltid.

Som du kanske förstår så har sonens resa inte gått helt enkelt. Han är fantastisk och har löst många knutar själv tillsammans med de han reser med. Sedan har han hittat hjälp att få fram plan B med mig för att komma hem i ett stycke från denna resan. Det finns däremot en stor sak som gör allt värt det. Han har träffat sin gammelmormor som fyllt 100 år nu i januari. Om han inte följt med på denna katastrofresa så han hade han inte träffat henne.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.