Äldsta sonen har en massa frågor om teologi. Alltså frågor som är typiska för äldsta sonen. Sådana som knappt går att besvara. Det har varit frågor om Jesus och korset. Hur vi hädar med att säga att vi är bäst. Varför heter kvinnor präst? Eller heter de det? De borde heta prästinnor. Hur kan en kvinna vara präst och gift samtidigt? En präst är överhuvudet av kyrkan. Men enligt bibeln så är mannen överhuvudet i familjen. Hur kan kvinnan vara överhuvudet av kyrkan men inte sin familj?
Vissa saker är helt omöjliga att besvara. Det finns inga självklara svar. Vilket det måste vara. Det finns inget grått, bara svart eller vitt. Man kan krångla in sig i frågor som blir svårare och svårare. Det är inte bara jag som får de svåra frågorna. Hela familjen får dem. Som när storebror frågar lillebror om han ska ha sex före äktenskapet?
Vissa svar vill inte äldsta sonen ha. Eller snarare han kommer argumentera till han förstår svaret. Om han kan förstå logiken så går det bra. Om inte så fortsätter diskussionen. Nu har vi bokat en tid med en präst. En kvinnlig sådan. Hon verkade väldigt glad över att få träffa äldsta sonen och mig. Hon har fått veta en fråga. Den om kvinna, präst och giftermål.
Jag tänker att hon är förberedd på att det kommer tuffa frågor. Det är en tid kvar tills vi ska ses. Vilket innebär att sonen kommer ha ett antal fler frågor än vad han har nu. Hans hjärna går på högvarv och han läser bibeln för att förstå. Om du inte älskar dig själv, hur ska du då älska din fiende? Om du älskar dig själv, kan du älska din fiende lika mycket? Eller mer?
Att leva med autism sin närhet är fantastisk. Man blir hela tiden utmanad att vara sitt absolut bästa hela tiden. Han sa något väldigt fint sist vi hade diskussion. Att mamma inte var i livet och inte tyckte om smörkräm längre. Men att vi minns hur hon tyckte om sakerna när hon fanns med oss i livet. Vi finns nu. Stanna upp och var här i detta nu och lev med kärleken.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.