Kategori: Autism

Under äldsta sonens skolgång så har det varit så många möten med skolan att jag kan inte räkna dem. Det har alltid varit eller i alla fall slutat med vi mot dem. Och då har jag ändå försökt att det ska vara vi med dem.

Nu har vi kommit till det läget att ingenting fungerar. Vi har haft möte efter möte. Allt är sonens fel. Han blir arg utan orsak. Sonen förstör för dem andra barnen. De andra barnen är aldrig orsaken till att han blir arg. Han är så stor nu så han borde veta bättre. Alltid sonen, sonen, sonen…

Vi har på det sista mötet med skolan fått reda på att de inte kan ta ansvar för äldsta sonen och övriga under skoltid. Detta för att han alltid gör fel och alltid blir arg utan anledning. Och då han blir arg så blir han hotfull, aggressiv och våldsam. Så de kan faktiskt inte ta ansvar för honom längre.

Allt detta utspelar sig med specialpedagogen och pedagogen samt mig. Jag sitter på en sidan av bordet. Bordet är flera ihopsatta bord. Fyra stycken för att vara exakt. Så det ska vara riktigt stort mellanrum mellan oss.

Pedagogen skjuter över ett papper till mitten av bordet. Hon och specialpedagogen står upp på andra sidan där jag sitter ner.

Jag sträcker mig över bordet och tar pappret. Samtidigt i dessa rörelser så talar pedagogen om att det pappret är de inte kan ta ansvar för honom under skoltid. Och inte bara honom utan alla andra. Både elever och pedagoger. För att han är ju så våldsam.

Nu är vi vid vägs ände. Vi har verkligen försökt allt från familjens sida. Vi har kommit med förslag på hur saker och ting kan lösas. Vi har haft att han kan ha eget rum. Han hade telefon med sig till skolan, för att kunna ringa mig och få hjälp. Vi har haft egen resursperson. Det enda som inte är provat är att jag skulle varit med sonen på skoltid. Eller att skolan kom hem till oss och undervisade honom. Både dessa har blivit rejekterade från skolan. Det kan verkligen inte göras på det sättet. Vid ett tillfälle uttryckte de till och med att han kan ju inte få sin vilja igenom. Och det skulle han få om han fick hemundervisning.

På mötet där pappret skjuts över till mig och jag får veta hur våldsam min son är får jag också veta att han är också DUM i HUVUDET. Deras exakta ord. Han kommer inte klara målen för att han är så dum. Han kommer aldrig klara skolan.

Jag frågar lugnt om det var allt de ville få sagt på detta mötet? Jag reser mig upp och börjar lämna rummet. Där står två ufon kvar och undrar varför jag inte blev arg. Mycket nöjda över att jag inte blivit det. De hade ju gjort allt de kunde för att vara i överläge. Med mycket bordsyta och mig sittande.

När jag kommer hem så ringer jag till skolverket och frågar hur ska jag göra nu? För jag kan inte låta min son gå till skolan om de inte tar ansvar för hans säkerhet. Skolverket håller med mig. Vi kommer fram till att det enda jag kan göra är att anmäla skolan till skolinspektionen. För vi har skolplikt i Sverige. Jag måste alltså se till att sonen går till skolan. Men i detta läget är det uteslutet. Och därför måste jag anmäla skolan till skolinspektionen. Det är enda sättet som jag kan hålla min son hemma och ändå följa skolplikten.

Det tar inte lång stund efter att anmälan har kommit till deras kännedom som specialpedagogen ringer.

• Jag hörde att ni har anmält oss till Skolinspektionen.
• Ja, det stämmer.
• Jaha, är det krig nu, eller?

Ett långt samtal följer på dessa fraser. Specialpedagogen blir argare och argare. Jag hör hur spotten flyger omkring henne när hon stötter ur sina meningar. Jag håller mig lugn och förklarar att vi måste anmäla för att kunna hålla sonen hemma. Hon säger då att de aldrig hävdat att han inte får komma till skolan. De tar bara inte ansvar för honom. I hennes värld var det två helt olika saker. I min värld är det en och samma sak. Samtalet fortsätter i samma oförstående från hennes sida till vårt agerande. Hur dumma vi är som anmält dem. Det är ju vi (sonen) som gör fel. Det är vi som ska ändra oss inte dem. Jag frågar lugnt om hon hade gått till jobbet om hennes arbetsgivare inte tagit ansvar för hennes säkerhet under arbetstid? Ännu mer irriterat och fler loskor – Självklart kan hon inte gå till jobbet om hennes arbetsgivare hon tog ansvar. Vilken dum fråga. Och jag säger att – Men det är ju så med min son. Skolan är hans arbetsgivare som inte tar ansvar för hans säkerhet. Då kan han inte gå till skolan. Nu är hon så arg att jag inte vet vad längre. Och hon väser fram – Är det krig ni vill ha så är det krig ni ska få.

Jag hoppas att ingen ska behöva ha ett sådant här samtal med skolan. Tyvärr så händer det fortfarande idag. Kanske inte ordagrant men innebörden av det.

Historien slutar ganska bra trots allt. Sonen blir erbjuden hemundervisning. För att kunna ta ansvar för hans säkerhet. Självklart kan undervisningen inte ske hemma hos oss. För det finns ingen pedagog i hela världen som skulle känna sig bekväm med att jobba hemma hos oss. Grejen är att sonen har inget problem med att vara någon annanstans. Det är bara den utvägen som jag har vetat kommer fungera. Han skulle vara i en trygg miljö utan andra barn som är oberäkneliga. Skolan har trott att han är lat och inte vill gå till skolan. Det skolan erbjuder som hemundervisning är att sonen har en egen pedagog som är med honom hela dagen i lokaler på musikskolan. Pedagogen är en som inte varit på hans skola tidigare. Han har aldrig varit i konflikt med sonen. Han har ingen koll på situationen utan är nollställd inför att jobba med honom.

Allt detta görs för att vi anmälde till skolinspektionen. Och i och med dessa förändringar så blir det ingen erinran från skolinspektionen på skolan. Utan de har klarat sitt uppdrag som skola.

När detta sker har han varit hemma ganska många veckor. Det är tre månader kvar på terminen. Terminen som är den sista på den skolan. Han slutar sexan.

De har då vid sista mötet sagt att han är dum i huvudet och han kommer inte klara några mål tills han slutar. För att han kan ingenting. De gick ju så långt och menade att han kommer aldrig klara någon skolgång. Kanske om han gick i särskola men antagligen inte ens då. För så dum är han.

När sonen började med sin hemundervisning på musikskolan låg han så långt efter. Han hade egentligen inte gått i skolan på hela sexan. Man kan säga att han behövde ta ett helt år på tre månader. Även om skolan inte hade rätt i att han är dum så var det en uppförsbacke att klara ett år på tre månader.

Varje dag var han i skolan. Ingen dag ringde skolan och påtalade att något hänt och det var hans fel. När det är sex veckor kvar så har jag ett samtal med sonens pedagog för hemundervisningen. Jag har haft flera innan, alla för att jag har hört av mig. Jag visste att de jobbat hårt men också att de haft tid för högläsning ur olika böcker. Bara för att det är kul. Inget som ingick i undervisningen. Jag har vid dessa samtal fått reda på hur duktig han är. Hur rolig han är och att pedagogen är så tacksam för att fått möjlgheten att lära känna honom. Så när samtalet kommer från skolan och det är sex veckor kvar på terminen så är jag inte så orolig över vad som ska komma. Jag tror inte att något har hänt. Men det har det. Det som har hänt är att sonen är klar med alla ämnen. Han har alltså fixat alla målen och skulle i praktiken kunna sluta sexan då. Vi kommer fram till att det skulle nog inte vara så bra. Inte för sonen utan för att skolan säkert skulle hitta något fel någonstans och inte godkänna det. Därför så läser sonen och pedagogen Robinson Cruse, resten av tiden. I sex veckor går han till skolan för att lyssna på när hans pedagog läser högt ur en skönlitterär bok. Detta utan skolans vetskap.

Det skolan vet är att han klarade målen innan han slutade. Ändå gör de överräcknignen till högstadiet med att han är dum och inte kan någonting. Så när han börjar sjuan börjar han i särskola för underpresterande barn. Men det är ett helt annat kapitel.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det sista kvar i burken, flaskan, påsen eller vad det än är, det är inte lika eftertraktat som den nyöppnade. Det tror jag gäller oss alla. Att öppna en ny burk med marmelad och få ta först. Det är underbart. Ännu bättre på ett hotell. Att det inte är någon annan än jag som rört burken och får ta först. Eller att skära upp en färsk limpa med första brödskivan. Det är mycket godare än att få ta den torra sista skivan.

Det är godare i början. Jag tror vi kan enas om det. Mycket på känsla av orördheten men som bröd eller läsk när det blivit torrt och avslaget då är det godare med det nya. Brödet kan man rosta så blir det bättre. Inte som nytt färskt men som nytt på ett annat sätt. Läsken är svår att göra något åt. Om man inte som mig har en make som föredrar det sista i flaskan framför det nya. Så klart kan det vara så med läsken. Att man föredrar utan bubblor. Men då tänker jag att man dricker annat än det som innehåller bubblor från början.

Crème fraîche är en sådan sak som jag inte skulle bry mig om ifall det var början eller slutet. Jag tycker den smakar lika oavsett. Sedan spelar det roll om det är enbart du som är och gosar i burken eller om det är flera på en buffé. Men nu utgår vi från att den står i mitt kylskåp och jag är ensam som tar ur burken. Då spelar det ingen roll. Skulle det spela roll för dig? Hur är det med andra saker? Chips? Jordnötter? Kaffe? spelar det någon roll för dig om det är början eller slutet?

För äldsta sonen spelar det alltid roll. Spelar ingen roll om det är avslagen läsk eller om det är crème fraîche som är i slutet. Eller gurkan, eller tomaterna, eller chipsen, eller mjölken… Allt som är på slutet har han en svårighet med. Och det för att det smakar annorlunda. Jag känner det, du känner det inte. Men det gör han. Det smakar annorlunda. Precis som han känner att djuren har ätit något annorlunda efter årstid, då smakar crème fraîche annorlunda.

Hur blir det då för någon som är autistisk och tänker på allt att inte kunna äta upp allt. För vad händer med alla annat om han inte äter det som går att äta? Det blir dyrare, för honom och miljön. Han behöver åka till affären mera. Det är många faktorer som då förändrar läget om du inte tar slut på det i burken. Eller flaskan eller påsen eller vad det nu då gäller.

Det slutar med att han äter upp allt. Men det kan ta lite tid. Han samlar mod eller allt som inte är gott till samma tillfälle. I början när jag handlade åt honom så brukade jag slänga det som var kvar och ställa in de nya. Efter ganska lång tid så kom det fram i ett annat samtal där han berättar för någon annan att jag gjorde så. Och han inte förstod varför. Han skulle ju äta upp det fast inte då. Nu handlar han själv och jag hjälper honom ibland. När jag då kommer så kan det se ut så här.

Alla dessa ”gamla” har en slatt kvar. Som då ska användas vid ett tillfälle. De nya burkarna ställde jag på hyllan över. Vilket är fel plats. Vilket han också påpekar att han ser ovh känner vilka som är nya. De behöver inte stå på en annan hylla. Den hyllan är till för köttfärsen. Hur har du det i ditt kylskåp? Och tömmer du allt det som har slattar kvar? Gör du det tillsammans med att du öppnar en ny eller samlar du på dig?

Man brukar säga att alla sätt är bra utom de dåliga. I detta fallet stämmer det så bra. Det dåliga skulle ju vara att slänga alla slattar. Och att då spara allt till ett tillfälle är ett bra sätt. Jag brukar ta det sista och sedan påbörja ny. Jag har fått påbrå av min mamma att det kan också blivit för gammalt och jag använder det ändå. Jag smakar och luktar alltid. Så det är aldrig dåligt när jag använder det. Då åker det i soporna. Går du på datummärkningen eller går du på egen känsla?

Ta hand om dig och ditt kylskåp. Vi hörs imorgon.

Igår hjälpte jag äldsta sonen. Han är autistisk. Det vet ni sedan länge. Han vill just nu göra mer än vad han klarar av. Därför var jag hos honom igår för att hjälpa honom. De flesta mammor får hjälpa sina barn (oftast söner) med att städa. Eller tvätta. Eller något med hushållet. Klart hjälper man sin barn oavsett vad det är. Minstingen passade på att diska åt oss igår. Hela helgens disk. För att han ska lära sig tills han flyttar hemifrån. Det är bra. För vi har diskmaskin och det är inte så troligt att han har det i sin första lägenhet.

Äldsta sonen har diskmaskin. Så ingen diskhjälp behövs. Men heller ingen annan hushållssyssla oftast. Det har hänt att jag tvättat åt honom. Men det är färre än mina fingrar på en hand. Då har det varit för att det krånglat med tvättstugan. Inte för att han inte orkar tvätta. Jag har aldrig städat åt honom. Jag har hjälpt honom avgöra vad som ska prioriteras men inte städat. Jag har inte bytt sängkläder. I hushållet så är det att handla som han behöver hjälp med. Men att laga maten, det gör han helt själv.

Vad behövde han då hjälp med. I något av alla inlägg som jag har skrivit om honom så skrev jag en gång vad han trodde att människor önskade att han inte hade för diagnoser. Han frågade en gång om vad jag tror att människor tror om honom. Med en följd fråga. Vilken av mina diagnoser tror du att de tror att jag inte skulle vilja ha? Om jag kunde välja bort någon. Hans diagnoser är ett gäng men de stora är, autism, asperger inom autismen, ADD samt dyslexi. Vilken tror du han skulle vilja välja bort?

Han tror att andra tror autismen. Att han lättare skulle kunna vara med människor och ha ett annat liv. Han trivs med sig själv. Han vet vilka svårigheter han har beroende av autismen. Dock vet han också vilka styrkor han har beroende av autismen. Dessa vill han inte vara utan. Autism, är fel. Däremot så kunde han tänka sig att prova en dag utan autism. För att ha större förståelse till andra. Men absolut inte mer än en dag.

Dyslexin är rätt svar. Han är grav dyslektiker och med autism så är det ingen bra kombo. Han kan tänka fort. Han kan processa fort. Men han kan inte läsa fort. Knappt långsamt. Han lyssnar hellre in informationen. Vilket har hjälpt honom till en fantastisk bra engelska, i uttal. Men skrift, det går väldigt knaggligt. Både att läsa och skriva. Ibland så behöver man skriva. Han tror att hans autism hade kunnat briljera mera om han inte varit dyslektiker.

Och ja, det finns massor av hjälpmedel. Men om du är autistisk så fungerar nästan inga av hjälpmedlen. De bara förstör. Till exempel om du har talsyntes, han hör bara felen. Han kan inte ta in informationen för han hör felen. Pauserna mellan de upplästa orden. Eller den lite felaktiga uttalet. Det går inte. Eller om en inläsningspenna stavar något fel eller inte uppfattar hans ord rätt så är fokuset där istället för de övriga som är rätt. Han får klara sig själv eller ha en person som hjälper.

Det är nu jag kommer in. Han har startat en rollspelsgrupp. Han är den som gör berättelsen till spelet. Han behöver göra ett antal rollfigurer. Han behöver göra en värld. Detta är väldigt omfattande så allt måste skrivas ner. Både för honom men också för spelarna. Han har gjort massor själv men allt skrivandet tar väldigt lång tid för honom. Därför skulle jag hjälpa igår. Vilket jag gjorde i fyra timmar. Sedan orkade inte jag mer. Men vi har bokat en ny tid.

Dessa fyra timmar var jättespännande. Att bara få lyssna till allt han har satt ihop. WOW! Nu vill jag vara med att spela. (Vilket jag absolut inte fick.) Det var väldigt bra jobb han gjort. Fantasin är det inget fel på. Allt detta görs på engelska. Så jag fick också träna mina engelska stavning. Då inte på de vanliga orden, utan de gamla eller konstiga orden som vi inte använder så mycket idag. De utspelar sig i fantasy, med alver, vättar och druider. Samt en massa annat så klart.

Jag skrev och han dikterade. Vi hjälptes åt ibland med orden. Men han frågade mig också vilken riktning han tyckte var bäst att gå. Det var väldigt kul. Allt detta inom hur det skulle kunna vara med vem som helst som är dyslektiker. Nu är ju han inte bara dyslektiker. Han är även autistisk. Jag satt i hans stol vid hans dator för att kunna skriva i hans dokument. Så långt så bra. Efter ett tag så påpekar sonen för mig: Du rör stolen. När du rör stolen i sidled så går armstöden in i skrivbordet. Jag gillar inte det.

Nu ska tilläggas att jag nuddade knappt bordet. Jag rörde mig minmalt. Det var snarare att jag ändrade lite sittställning och då rörde sig stolen. Detta gjorde att han inte kunde fokusera på uppgiften. Han såg bara hur jag eventuellt skulle skava armstödet. Jag sänkte stolen så jag inte kunde röra bordet. Sämre ställning att jobba i men bättre för sonen.

Sedan flyttade jag på tangentbordet. För att komma åt bättre. Det var en stund senare. För att jag då satt sämre. Då kom det: Förstörde du mitt tangentbord nu? Nej, det tror jag inte. Men detta var tvunget att kollas. Jag hade flyttat det utan att lyfta upp det helt från bordet. Utan puttade det rätt snarare. SÅ kan man inte göra. Det är gummi under tangentbordet som kan gå sönder då. Du måste lyfta upp det om du ska ändra position.

Alla dessa små saker som inte vi vanliga kan förstå hur mycket tankekraft det upptar. Det blev bättre för stunden när han sagt till mig. Vi fortsatte vårt arbete. Han bjöd mig på dricka under tiden. Han hämtade åt mig och serverade. Allt flöt på. Men när vi var färdiga så kom nästa. Inte att han sa något till mig men jag såg det.

Alla inställningar som jag ändrat som jag inte ens tänkt på. Tangentbordet och sänkta stolen hade jag koll på. Men sedan var det ryggen på stolen. Stolens läge. Var musmattan låg. Vart musen var på mattan. Alla dessa små saker som måste vara på plats för att han ska kunna tänka på annat. Vilket han gör fantastiska bra om bara förutsättningarna är rätt.

Hans värld är underbar. Med gruvor och träsk. Slott och kojor samt makalösa kreationer i kläder. Eller vad säger du om en klänning som är har ett lång släp som flyter fram som på en blodfärgad dimma. Den engelska meningen är bättre men den kommer jag inte ihåg med hans ord. Och om jag skulle uppge den ordagrannt fel så skulle jag få skäll. Eller inte skäll, men tillsägelse att jag har ljugit för det var fel.

Så kan hjälpen se ut till min äldsta son. Jag hoppas att vi snart kommer på ett yrke där han kan få leva ut hela sin fulla potential. Där han inte hämmas av att stolen kan skava. Utan att han kan påpeka det för att kunna fortsätta. För till mig kan han det. Till sin underbara högstadiementor skulle han kunna det. Utanför familjen så är det inte många som han kan det med. En dag så är vi där det går. Det är bara så, det finns inga andra alternativ. Frågan är bara hur vägen dit ser ut?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Att vara långsint kan vara en utmaning för omgivningen. Jag är långsint på vissa saker. Ofta om det är något jag själv har gjort fel. Då är jag långsint på mig själv. Jag är också långsint på vissa andra om de gör fel. Kanske jag har ”gett” vissa av mina drag till min äldsta son. Eller så är det bara så att som autistisk så kommer man ihåg allt. Och om det då är en orättfärd som begått så kommer han för alltid ihåg det.

Som när sonens favoritbutik (och enda vi handlade på) gick i konkurs. Det finns liksom inga alternativ än att hitta en annan att handla i. När det då behövdes en vinterjacka så började letandet. Självklart började vi på orten för att gynna lokala handlare. Gick ju sådär med vår favoritbutik. Hjälper inte att man är ensam att handla lokalt för att någon ska överleva. Men, men. Vi började leta.

Detta var ett år när det var väldigt inne med puffiga, tjocka, sydda ränder för puffen och glansiga jackor. Glansiga är fel men släta och kan uppfattas som glansiga. En Michelin-gubbe blev man när man hade den på sig helt enkelt. Detta gick bort för äldsta sonen. Ingen piffig eller glansig jacka. Punkt. Han var nog fjorton år. Strax innan han flyttade för vi var som sagt här och letade jacka.

Ingenstans fanns någon jacka som inte följde trenderna. Vilket är helt okej. Det var inte något problem där. Äldsta sonen har vid denna tiden kommit så långt i sin utveckling att han kan få fram till andra vad han är ute efter så länge jag var med. Då var han trygg i att jag skulle hjälpa om det behövdes. Vilket det nästan aldrig behövdes.

Vi var inne i alla butiker som sagt. Men den som sonen för alltid kommer att minnas (utan känslor, bara faktan) är den första butiken. Vi har en väldigt exklusiv butik här. Där finns bara märkeskläder i den högreprisrangen. Men om man letar jacka med sin autistiska son så spelar det ingen roll vilket märke. Bara det är rätt jacka. Vi fick hjälp omgående som vi satte vår fot innanför dörren. Så långt allt väl.

Sonen talar tydligt om att han vill inte ha någon puffig Michelin-jacka. Ägarinna tar fram den ena puffiga jackan efter den andra. Det fanns bara trendiga jackor i butiken. Det konstiga är nu att hon tar fram och visar alla dessa jackor trots hans tydlighet med vad han vill ha. Han fortsätter att titta och hon följer efter och plockar fram jackor. Då han är som han är så svarar han också artigt men tydligt på varje hon visar att nej tack, den är ful.

Till slut så surnar hon till och säger att om du vill ha någon jacka i år så får du nog ha en puffiga jacka. För det är det som är trenden nu. Sonen svarar inte. Han fortsätter att gå igenom butiken till han tittat överallt. När han gjort det så meddelarn han mig att vi kan gå. Vi går utan att säga något. Till sonen öppnar dörren. Då vänder han sig om och säger: Vi går inte för att du var otrevlig. Vi går för att det fanns bara fula kläder. Sedan gick han.

Detta kommer sonen aldrig glömma. Han kommer heller aldrig gå tillbaka till butiken och ens titta på kläderna. Då för att det fanns bara fula kläder men också för att hon var väldigt otrevlig mot honom. Hon kommer aldrig få en chans igen. Det är långsint men också helt rätt. För varför ska han ens lägga tid och energi på att gå dit när han vet att först, det är fula kläder och två jag får dåligt bemötande.

Mig förlorade hon som kund också. Det var en av butikerna som kunde ordna vissa plagg med lång ärm eller ben. Nu går det ingen nöd på den butiken. För det är många här omkring som vill ha märkeskläder och gärna betalar för det. Men vår familj kommer inte dit igen. För jag har gett fler chanser. Men det har gått på samma otrevliga sätt de gångerna också. Då har det varit till minstingen. Just för det där med längden på saker och ting. Men nu är chanserna helt slut.

Vi hittade en jacka men inte på orten. Han hittade en dit han flyttade för att gå på gymnasiet. Den jackan har han än idag minst åtta år senare. Det blev en paletå. En snygg överrock som varken var glansig eller puffig. Och väldigt hållbar. Både för trender och i material.

Så kan det vara att vara långsint. Skillnaden mellan mig och sonen är att jag har en massa känslor inblandat. Att jag kommer ihåg för att jag är arg eller ledsen, medan sonen bara har faktan. Och om den faktan är att det inte ger honom det han behöver, då låter han bli. och för alltid kommer han ihåg det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Äldsta sonen har sina rutiner. Dessa rutiner ska helst inte ändras. Men ibland händer det att saker och ting ändras. Eller det kanske det inte gör för er. Men för oss så ändras saker som är bestämda. Mest hela tiden. Som att ett kylskåp går sönder till exempel. Det skulle vara svårt för äldsta sonen att hantera.

Vi träffas inte så ofta. Även om vi pratar på telefon varje dag. Och då inte om hur du mår-samtal. Utan saker som som måste lösas. Som har ändrats. Det jag får hjälpa till är ofta med att göra en ny plan. Hur kan han ändra prioriteringarna. Kan han tvätta på annan dag eller tid? Vad händer då? Eller så ringer han för att se hur många det är på affären.

Vilket är omöjligt för mig att svara på. Om jag inte är på affären just då. Fast även om jag skulle vara där och svara på frågan så skulle det hinna ändras till han kommer dit. Ibland (alltid) måste jag besvara frågor som är omöjliga att besvara. Men jag svarar ändå. Så gott det går. Och är väldigt tydlig med att jag kan ha fel. Det har fungerat än så länge.

Nu har hans schema och rutiner ändrats ganska ofta. Så nu har jag hjälpt till mycket. Ibland räcker inte samtalet utan jag får fysiskt komma in och hjälpa till. Som igår. Då fick jag åka och handla åt honom. Det fanns ingen annan lösning. Då kan man tycka att jag handlar när det passar mig. Nope, jag handlar när det passar honom. Så en tid måste bestämmas när jag handlar och då det viktigaste, är när kommer jag till honom. Allt det bestämdes.

Sedan kom sista frågan. Har du med dig nycklarna? Med det menar han om jag har med mig hans nycklar. Jag har egen nyckel till honom. Det är väl inte så ovanligt. Han har också nyckel till mig. Kan vara bra att ha om något händer när man inte är hemma. Det var inte anledningen igår.

Han ville jag skulle gå ut med hans sopor. För att kasta soporna behövs nyckel för att öppna locket. Nu tycker ni att det kunde du väl ha tagit hans nyckel, gått ut med soporna och sedan lämnat tillbaka nyckel innan du åkte. Det sista är problemet. Då måste jag komma in en gång till och störa hans schema. När jag ska ta med soporna ut när jag går så är det när jag går. Inte nästan går och sedan kommer tillbaka för att gå.

Det går inte. Nu händer det nästan aldrig att jag går ut med hans sopor. Just igår var anledningen till att han inte kunde handla att han inte hade tvättat håret. Vilket innebar att han inte kunde visa sig med det så någon såg. Inte ens att gå och slänga soporna.

Rutiner är en trygghet. Ibland blir det en otrygghet. För att de ändras. Scheman är en trygghet. Att veta vad som ska göras. Ibland blir det en otrygghet för schemat kan inte följas, till följd av att omständigheterna ändras. Än så länge har vi klarat det. Han bor ensam. Han sköter sitt hushåll (nästan) helt själv. Om jag skulle jämföra med en person utan autism i samma ålder så skulle jag vilja påstå att han har mindre hjälp med hushållet än den andra.

Hur många har flyttat hemifrån när de är femton? Hur många sköter sin tvätt helt själv när de är tjugo? Att få hjälpa till med planer och någon gång då och då handla åt honom ser jag som en förmån och utvecklande för mig.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

För fem år sedan bodde min äldsta son på annan ort och gick på gymnasiet. Han bodde själv. Han bodde på ett vanligt boende med en vanlig hyresvärd. Han cyklade till skolan. I alla väder, för han kan inte åka kollektivt. Han skötte alla delar i sitt boende. Han tvättade. Han städade och så klart lagade sina egna mat.

Då jag bodde ganska långt bort så var det inte så enkelt att åka till honom när han behövde hjälp. Det hända att jag fick åka dit akut för att det var en situation. Men oftast så löste vi det genom att han ringde mig.

Samtalen var med en viss frekvens och vi löste oftast det som skulle lösas. För fem år sedan ringde han med i oktober. Han ringde för att han hade köpt kyckling. Han visste att man inte kan hantera kyckling hur som helst men var inte säker på alla delar. Då behöver han vägledning.

Jag vet att min son behöver tydlighet. Jag har blivit väldigt tydlig genom åren. I alla situationer för alla människor. Så även denna gången för min son. Jag börjar att berätta ingående hur han ska göra. Jag säger att han kan använda handskar när han rör kycklingen. Och jag gissar att han inte har handskar hemma så då ska han tänka på att tvätta händerna efteråt.

Jag fortsätter med att han inte ska använda samma skärbräda till andra saker. Den måste tvättas emellan. Jag fortsätter med den ena saken efter den andra. Rätt som det är hör jag något konstigt. Jag frågar vad som sker. Får inget svar. Vilket inte är ovanligt om han behöver tänka. Jag väntar en stund.

Frågar igen och då svarar han, -Jag blev så uttråkad av allt du sa och bara skakade på huvudet åt dig. För jag tänkte hur dum du är som inte fattar att jag redan kan det där. När jag hade skakat huvudet lite för länge så svimmade jag.

Det konstiga ljudet var när han rasade ihop på golvet. Han svimmade av att jag berättade för tydligt om vad som gällde. Han ringde inte ens för att fråga om det. Han ringde och frågade hur gör jag med kycklingen? För mamma blev det alla delar. Han frågade hur tillagar jag kycklingen?

Ja, vad ska jag säga. Jag kan inte annat än att skratta åt det och tycka att han är underbar. Jag lär mig hela tiden från min son. Vi har haft en hel del diskussioner kring valet i USA. Då har jag lärt mig massor vill jag lova.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det händer ibland att det behövs. En utryckning med hjälp. Oftast är det mat som behövs. Igår kväll behövdes en utryckning. På det sättet så är det ju bra att jag sover så lite. Jag finns liksom mer (eller inte). Äldsta sonen behövde något att äta och affärerna hade stängt.

Anledningen till att han inte kunnat äta var att hans schema hade rubbats. Han hade haft en spelsession med rollspel tidigare i veckan. Den hade något hänt på. En person hörde av sig igår om det som hänt. Och då var allt förstört. Det är inte så viktigt egentligen om vad eller varför. Det som rubbade schemat var att personen hörde av sig.

Det var inte med i schemat från början. Sonen var nu tvungen att agera på något som inte fanns i planerna. Till en början fungerade det men ju längre dagen gick desto mer fel blev det. Efter mycket om och men så ringer han mig och vet inte hur han ska lösa det. Han tycker att han klarar sig på det han ätit under dagen. Men han har inget till frukost. Hur ska han göra?

Efter en lite pratstund så kommer vi fram till en lösning. En som han inte ville men som är den enda rimliga. Jag kommer förbi med något från frysen med en gång och jag åker och handlar imorgon. Han mår alltid lite dåligt varje gång han inte klarar sig själv. Men om man ska se på hela hans dag igår och hur han löste varje steg, så är det fantastiskt. Han hade diskussionen med personen. Via text inte tal. Och eftersom han är grav dyslektiker så var det en svårighet. Och utöver det ska han försöka leta efter nyanser om vad som sägs egentligen.

Amazing. Han är amazing. Enligt mig så hade han tolkat allt som jag tolkade det efter han förklarade det för mig. Och som sagt det spelar ingen roll om det är ett gräl eller en kul argumentation. Sonen vet inte hur han ska tolka signalerna. Han får lägga massor av energi på att tyda ord, kroppsrörelser och tonläge för att ha en liten chans på att tolka rätt. Och igår var det bara ord han hade att tolka via skrift. Dubbelt upp alltså.

Som sagt han löste det enligt mig och hans återberättelse. Vilken så klart är väldigt exakt. Min utryckning gjordes. Han fick något att äta. Även om han inte var hungrig så har hans förnuft lärt honom att kroppen och hjärnan mår bättre när den får energi. Idag ska jag ordna resten av maten åt honom.

Han har skickat ett mejl med vad han behöver. Precis som vanligt så är listan skriven så att jag kan plocka varorna eftersom jag passerar i butiken. Det har jag skrivit om innan. Det kan du läsa här om du glömt. Eftersom jag handlar ganska ofta åt honom nu för tiden så händer det att jag säger att han kanske ska handla något som inte står på listan.

Som för två veckor sedan när det var extrapris på köttfärs. Och på pizza av hans märke. Jag frågade om jag skulle köpa det fast det inte stod på listan. Svaret var ja, det kan du göra. Vad tror du hände då? Skulle det förändra något för någon annan? För sonen blev det att han kom sent till skolan senare den veckan.

Vilket var mitt fel, som alltid. Jag hade köpt för mycket mat. Vilket resulterade i att han inte behövde handla en gång till innan skolan. Vilket i nästa steg blev att han inte körde bil och såg att bilen behövde tankas. Så på skoldagen när han skulle ge sig iväg så upptäckte han det och behövde då tanka innan han åkte. Därför blev han sen till skolan.

Det går inte förändra något för då ändras allt. För mig är det inget svårt, för sonen kan det innebära livsförgörande saker. Denna gången betydde det att han blev sen till skolan. Vilket är ett framsteg. När han var liten kunde han inte gå till skolan om han blev sen. Det skulle då ha varit en livsförgörande sak. Han kunde inte gå på hela dagen. För det är inte okej att komma sent, enligt samhället. Nu har han lärt sig att inte okej kan ha flera olika betydelser fast det är samma.

Ta hand om dig. Köp inte för mycket mat. Bunkra inte så hörs vi imorgon.