Maken tror ofta att han ska dö. Han kan ha ångest över den minsta lilla grej. Som i somras när det låg en död humla på altanen. Ännu värre när vi hade inte en utan två döda fåglar. Fåglar som flugit in våra stora fönster. Första gången var det en fågel med en kompis som väntade på att han skulle börja röra på sig. Det gjorde den aldrig och till slut gav kompisen upp. Maken fortsatte att hoppas. Andra gången var det en ensam fågel och maken hoppades att den skulle börja röra på sig. Han fick också ge upp.
Det är inte roligt för mig att två fåglar har dött men för maken är det en tragedi som gör honom mer dödlig. Han kan känna hur nära livets slut vi är hela tiden. Medan jag lever och njuter av att jag är frisk. Maken vet om att han är frisk men minsta lilla så kommer tankarna som gör att slutet är nära.
Egentligen är det bra att tänka på att slutet kommer. För det gör det. Det är det enda vi vet med största säkerhet. Att vi dör. Vi vet inte hur, vi vet inte när men vi vet ATT. Då maken har dessa tankarna så tänker han också på vad som händer när han kommer till slutet. Om jag är kvar, vad händer då? Kommer jag kunna bo kvar i huset? Om jag dör samtidigt vem ärver då honom?
Det är väldigt mycket som är bra att ha gått igenom innan man dör. Om man inte har några barn, vem ärver då. I makens fall blir det föräldrar om jag är borta också. Om inte föräldrarna finns, så är det syskon. Sedan är det stopp. Finns inga syskon så är det allmänna arvsfonden.
Säg att maken skulle gjort ett testamente. Där han väljer vem han vill ska ärva honom. Allt detta om jag också dör. Annars är det jag som ärver. Och ja, en dag ska jag också dö. Vi ska alla dö. Åter till testamentet, om han har det och valt några som ska ärva, då ska ändå arvsfonden vara med. Arvsfonden måste godkänna testamentet. Då kommer en massa frågor till personen som ärver om hur och när och varför maken gjorde testamentet. Vilket arvtagaren kanske inte ens har kännedom om. Allt detta är bra. Jag vill ha ett säkert system så att ingen kan lura till sig pengar.
Det jag menar är att det är bra att ha koll. Maken och jag ordnade för länge sedan att vi kommer åt varandras banker om något skulle hända. Om vi skulle bli sjuka eller att slutet kommit. För i verkligheten är det så att om döden inträffar så har du några dagar på dig sedan är allt fryst. Du kommer inte åt någonting förrän bouppteckning är klar. Vilket kan ta månader. Eller snarare, det tar månader.
Om det finns räkningar som är gemensamma liggandes på fel konto så kan det bli inkasso och andra kostnader som inte går att göra något åt. Maken gör allt han kan för att jag ska klara mig om han dör före mig. (Vilket han inte ska, det har han lovat mig). Om jag dör före honom så spelar det ingen roll. Jo, det spelar roll om jag dör, men inget annat. Vilket jag så klart också tänker på. Vi driver ett företag ihop. Vad händer om en av oss lämnar?
Om du ser en död humla, vad startar hos dig då? Nu vet du vad som sker hos maken. Om jag ser en död humla så tänker jag på allt gott den gjort för oss och att vi har något att äta. Jag ger den ingen begravning. Jag kanske lägger den i rabatten för att slippa gå på den. Maken skulle nog helst vilja ordna en fin begravning. Också för att han är glad för allt slit den gjort för oss men kanske mest för hans ångest att slutet är nära.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.